Utgivningsår: 2013
Skivbolag: Sony Music
Betyg: 3/5
Jag ska erkänna att jag alltid haft lite svårt för Daft Punk förut. Det är bandet som på 90-talet hade låtar som lät riktigt bra de första 30 sekunderna, men hade samma loop som vevades i drygt fyra minuter utan en tillstymmelse till ändring. Deras låtar kändes som ett enda långt vinylhack ibland.
Men så stod jag på ICA en dag 2013 och man hade någon av dessa enformiga otyg som heter reklamradiokanaler i högtalarna och låten "Get lucky" spelades och det slog mig att detta är ju faktiskt helt OK. För nu hade Daft Punk lärt sig göra melodier och hade dumpat de värsta houseljuden. Jag inlyssnade mig också på uppföljaren "Lose yourself to dance", som också var en grymt skön låt med sång av Pharell Williams! Därför kändes det riktigt spännande när jag på Erikshjälpen hittade deras platta "Random access memories" och beslutade mig för att köpa den. Min första och enda Daft Punk-platta, så här långt ska jag säga, för man vet ju faktiskt aldrig...
Om man loopade samma melodi om och om och om igen på bandets tidigare alster så är det helt annorlunda här. Den här plattan lutar ibland till och med åt ambient music-hållet och ibland får man små tankar till Jean Michel Jarré, för att i nästa sekund dra igång med ett skönt dansbeat som doftar 70-talsfunk och disco. Normalt brukar jag vara lite allergisk mot när man försöker göra lägga en modern danstouch på 70-talsdisco, för det tenderar att låta väldigt plastigt (se Sheena Eastons "Fabolous"), men här är det luftigt, svävande och skönt gjort. Detta är så bra att, och här kommer jag nu till lite av plattans nackdel, jag önskar att man låtit hela plattan låta som "Get lucky" eller "Lose yourself to dance", för på vissa ställen skulle det ha behövts mer tryck i låtarna. Det tenderar ibland att bli lite småtrist. Samtidigt är detta oerhört välgjort och snyggt och på flera ställen också innovativt. Hur ofta hör man en till låt förklädd intervju, vilket låten "Giorgio by Moroder" egentligen är (det är alltså Giorgio Moroder som pratar i låten)? Daft Punk sjunger ju förstås inte med sina egna röster utan har robotröster vilket inte heller är särskilt vanligt att höra i kärleksballader, som i "Within'". Lyssna också på den underbart oförutsägbara och mäktiga "Touch" med sång av låtskrivaren Paul Williams, som skrivit många av 60- och 70-talets klassiker.
Detta är trots allt en riktigt avkopplande, snygg och skön vandring genom olika stilar och känslostämningar, som har sina brister, men som ändå visar att Daft Punk med värdighet blivit ett band att hålla utkik efter och ta mycket mer på allvar igen! Skivan blir kvar i samlingen!
Det är inte bara Pharell Williams som bidrar på den här plattan. Glöm inte bort att Nile Rogers är med och bidrar vilket ger mer tyngd än vanligt. Get Lucky är en typisk Rogerslåt egentligen.
SvaraRadera