Billy Strayhorn - Cue for saxophone
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Affinity
Betyg: 3/5
Ännu en skiva med Ellington-musiker på spännande utflykt utan sin herde, denna gång inspelat 1959. Det brukar kunna sluta med både tumme upp eller tumme ner. Quentin Jackson och Russel Procope hörs här av Dukes mannar, förutom Billy Strayhorn själv. Plus en skum och okänd saxofonist vid namn Cue Porter, vilket egentligen bara är en pseudonym för Johnny Hodges, som var kontrakterad på annat skivmärke och därför fick gömma sig. Tänk att det fanns en tid då det räckte att fejka ett namn så funkade det att bryta kontraktet ett tag och delta på skiva någon annanstans utan att bolaget stämde häcken av musikern. Pröva det idag får ni se! Samtidigt så måste det vara frustrerande att ha ett välkänt namn i sättningen och inte kunna utnyttja det namnet i marknadsföringen av musiken.
I alla fall så fick jag lite kalla kårar vid lyssningen på första låten, den åtta minuter långa bluesballaden "Cue's blue now" som är grymt seg och tråkig. Samtidigt märks det att Russel Procopes styrka som klarinettist nog ligger som en del i Ellingtons orkester, och inte riktigt i mindre sättningar. Han är verkligen ingen Goodman, Hasselgård eller ens Woody Herman.
Men efter bluessömnpillret så växer plattan stadigt och B-sidan svänger riktigt bra och bandet är helt OK. Procope växer sakta in i inspelningarna och det är totalt en klart bättre platta än vad jag först trodde att det skulle bli! Skivan blir kvar i samlingen.
Jonah Jones - Swing along with Jonah Jones
Utgivningsår: 1965
Skivbolag: Pickwick
Betyg: 1/5
Det är 50-talets slut och swingmusikerna funderar bekymrat vad man ska göra för att spela och förtjäna sitt levebröd. Bopen och rockmusiken har tagit över och intresset för swing och äldre jazz är lågt. Louis Armstrong lyckas transformera sig till entertainer, lite mot hans vilja dock, och någon undrar om inte en annan trumpetare, Jonah Jones, kunde gå samma väg.
Utgivningsår: 1965
Skivbolag: Pickwick
Betyg: 1/5
Det skulle inte vederbörande ha gjort, för det här är inte alls spännande. Jag gillar inte Armstrongs röst och glada 50- och 60-tal, men han hade ändå en karisma som folk älskade. En karisma som Jonah Jones i sin blandning mellan storslagna ballader med trumpet och stråkar eller dixieland light med kör och sång helt saknar. Jones är ingen dålig trumpetare, men Armstrong står i en annan klass. Det låter helt enkelt som en lågbudget-Armstrong på gränsen till easy listening och det är inte bra eller intressant någonstans. Bara urvattnat och trist, så den här skivan blir inte kvar i samlingen. Ett av få undantagen på plattan som trots allt funkar är "Soft summer breeze" så jag väljer den som smakprov.
Ian Dury & The Blockheads - Hit me with your rhythm stick
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Stiff Records
B-sida: There ain't half been some clever bastards
Tvärt emot vad många har trott så är det inget sadomasochistiskt bakom Ian Durys klassiker utan Dury har alltid hävdat att det är en antivåldslåt med texten inspirerad av hans poliohandikapp. När låten var klar så ska han ha ringt till sin mamma och gastat att han nu hade skrivit sin första Englandsetta, och det fick han ju rätt i.
Oavsett vad man tycker om att Ian Dury uppmanar att slå honom så går det inte att förneka att detta är en oerhört catchig och smart discodänga. Jag gillar verkligen den lite mystiska produktionen, bassgången och Durys lite mörka speciella pratröst i den här låten, även om det tog flera år innan jag insåg dess potential. Därför var det med glädje som jag hittade denna höjdarlåt och kunde lägga den till samlingen.
Wilson Phillips - Shadows and light
Ian Dury & The Blockheads - Hit me with your rhythm stick
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Stiff Records
B-sida: There ain't half been some clever bastards
Oavsett vad man tycker om att Ian Dury uppmanar att slå honom så går det inte att förneka att detta är en oerhört catchig och smart discodänga. Jag gillar verkligen den lite mystiska produktionen, bassgången och Durys lite mörka speciella pratröst i den här låten, även om det tog flera år innan jag insåg dess potential. Därför var det med glädje som jag hittade denna höjdarlåt och kunde lägga den till samlingen.
Wilson Phillips - Shadows and light
Utgivningsår: 1992
Skivbolag: SBK Records
Betyg: 3/5
Så var det detta med den kritiska andra skivan. Wilson Philips blev 1990 jättestora med sin pianopophit "Hold on" från sin debut och hemma i USA blev plattan en gigantisk succé. Och detta inte bara på grund av sina mer kända föräldrar från Beach Boys och Mamas & The Papas.
Men sen skulle detta följas upp två år senare, i ett USA där hiphopen blivit större och råare och grungen börjat sin resa och då blev det genast tuffare för Wilson Phillips rätt snälla countrydoftande vuxenpop med stämsång och den nya plattan sålde sämre. Nästa platta med bandet efter denna kom först 14 år senare.
Men även om plattan saknar låtar med hitpotential som "Hold me" eller "You're in love" från debuten hade så är detta ändå riktigt avslappnande och mysigt, mycket tack vare att tjejerna sjunger oerhört bra ihop och det är trivsamt gjort och gör inte en fluga förnär. Även om man tar upp allvarliga ämnen som barnmisshandel och saknaden av medlemmarnas frånvarande pappor och musiken inte överraskar så jättemycket så är detta riktigt skönt att lyssna på i lagoma doser. Skivan blir kvar i samlingen, just nu i alla fall.
Quincy Jones featuring Ray Charles and Chaka Khan - I'll be good to you
Skivbolag: SBK Records
Betyg: 3/5
Men sen skulle detta följas upp två år senare, i ett USA där hiphopen blivit större och råare och grungen börjat sin resa och då blev det genast tuffare för Wilson Phillips rätt snälla countrydoftande vuxenpop med stämsång och den nya plattan sålde sämre. Nästa platta med bandet efter denna kom först 14 år senare.
Men även om plattan saknar låtar med hitpotential som "Hold me" eller "You're in love" från debuten hade så är detta ändå riktigt avslappnande och mysigt, mycket tack vare att tjejerna sjunger oerhört bra ihop och det är trivsamt gjort och gör inte en fluga förnär. Även om man tar upp allvarliga ämnen som barnmisshandel och saknaden av medlemmarnas frånvarande pappor och musiken inte överraskar så jättemycket så är detta riktigt skönt att lyssna på i lagoma doser. Skivan blir kvar i samlingen, just nu i alla fall.
Quincy Jones featuring Ray Charles and Chaka Khan - I'll be good to you
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: Qwest
B-sida: I'll be good to you - Instrumental
När man hör den här låten så är det svårt att tro att Quincy Jones en gång eoner tillbaka var en av de stora storbandskungarna i USA som skrev vackra jazzballader som "The midnight sun never set". 1989 är det funky soul i trendigaste anda som gäller, detta i sällskap med Chaka Khan och Ray Charles. Som väntat så är produktionen ljuvlig och skön! Han har klart inspirerats av den då aktuella swingbeat-stilen med Jimmy Jam & Terry Lewis och Janet Jackson skulle klart kunnat ha sjungit den här också.
Melodin funkar, även om refrängen stundtals mer låter albumspår än hitsingel. Sen kanske inte jag tycker att Ray Charles riktigt passar in i det här soundet. Chaka Khan är lysande som vanligt, men Ray Charles känns inte som den artist som passar att sjunga i 80-talsdiscostuk, men så är jag och andra sidan inte något fan av honom i överhuvudtaget, så jag kanske inte är så objektiv som jag borde. Men totalt är detta en otroligt kul och bra singel att ha, med ett grymt skönt sound med Quincy, som som vanligt visar på sin otroliga kameleontförmåga att passa in överallt!
Melodin funkar, även om refrängen stundtals mer låter albumspår än hitsingel. Sen kanske inte jag tycker att Ray Charles riktigt passar in i det här soundet. Chaka Khan är lysande som vanligt, men Ray Charles känns inte som den artist som passar att sjunga i 80-talsdiscostuk, men så är jag och andra sidan inte något fan av honom i överhuvudtaget, så jag kanske inte är så objektiv som jag borde. Men totalt är detta en otroligt kul och bra singel att ha, med ett grymt skönt sound med Quincy, som som vanligt visar på sin otroliga kameleontförmåga att passa in överallt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar