Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Columbia
Betyg: 3/5
Det är ett vilset Chicago vi möter på 14:e plattan, på jakt efter sig själv och hur man ska låta för att nå ny publik. Någonstans märks det på musiken för man är ute på marker som inte riktigt passar dom. Blåset är nertonat och man har kopplat på de tyngre gitarrerna med adderingen av Tom Dowd som producent. Chicago låter mer tung radiorock här på denna platta som många anser är bandets svagaste platta och jag håller med till en viss del. Det är inte uselt, för trots allt har Robert Lamm och Peter Cetera skrivit helt OK låtar, dock utan att hitta dom där totala fullträffarna.
Men trots allt känns det tomt och utan något som lyfter. Peter Cetera försöker förbrilt lyfta rätt ointressanta rocklåtar med sin röst, men kämpandes i enorm motvind. Rockreggaen "Overnight café" och boogierockvarianten "Hold on" tillhör inte bandets allra finaste stunder i karriären. Inte förrän mot slutet, i och med låten "Thunder and lightning" börjar dimman att lätta och man kan smått känna igen bandet igen. Men likväl så kan jag förstå efter den här plattan att bandet började snegla mot lättare material och mer kommersialistiskt tänkande för att till sist hitta publiken igen.
Så jag våndas över betyget, vad jag ska sätta. Egentligen kan betyget 3 kännas som lite väl snällt, trots allt så kan jag instämma i att det är en av bandets svagaste plattor, om inte den svagaste. Men jag tycker ändå att den är OK, varken mer eller mindre. Det finns klara ljusglimtar på plattan, melodimässigt funkar den och Peter Cetera är kanon som vanligt, men produktionsmässigt och instrumenteringsmässigt är detta en klar besvikelse. Dock finns det en stor anledning till att denna givetvis blir kvar i samlingen. För i och med denna har jag nu alla Chicagos studioalbum från 1 till 21! Så betyget kanske är lite med hjärtat då, men jag får bjuda på det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar