Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Motown
Betyg: 2/5
I USA är Diahann Carroll ett aktat namn inom den amerikanska underhållningsbranschen. Som färgad skådespelerska bröt hon många barriärer en gång i tiden. Själv avled hon för bara fyra månader sen i sviterna av bröstcancer 84 år gammal. I Sverige är hon nog mest känd som Blake Carringtons sjungande halvsyster Dominique Devereaux i "Dynastin", för er som precis som jag följde TV4 på eftermiddagarna i mitten av 90-talet. Hennes namn har faktiskt nämnts på bloggen eftersom hon vann en Oscar 1974 för sin roll i filmen "Claudine", vars lysande soundtrack med Gladys Knight & The Pips jag skrev om för drygt tre år sen.
Samma år som den filmen kom ut så plockade Motown in henne i skivstudion för att göra denna platta. Annars hade hon främst sjungit jazz och musikaler, men här skulle hon då in i populärmusiken och då tycker inte jag att det riktigt höll. Diahann Carrolls röst låter ungefär som Shirley Basseys lillasyster med något mindre kraft i rösten, men samma jättevibrato och sångstil. Men den passar inte till dessa försök till lättsammare soulmusik med gospeltouch här och var utan det låter väldigt malplacerat, stelt och tråkigt. Bästa låten på plattan är också den enda med en koppling till det som är mer geniun Motown, "I can't give back the love i feel for you", skriven av Ashford & Simpson samt Brian Holland (som i Holland-Dozier-Holland). Men så pratar hon också i en stor del av den låten och lyckas glömma vibratot för ett tag.
Nej, den här plattan var en besvikelse, med tanke på vilka förväntningar man har när man ser en Motown utgåva från 70-talet. Bra orkester, men Diahann Carroll själv tycker jag inte lyckades hålla samma klass med den samma, inte på en hel platta i alla fall. Om skivan blir kvar i samlingen vet jag inte. Det är trots allt lite kul att ha skivan eftersom jag följde "Dynastin" runt 1993-94, samtidigt som den dock inte är något jag kommer att återkomma till särskilt ofta. En enda låt hittade jag från plattan på Youtube, "I mean to shine", den är dock skriven av Walter Becker och Donald Fagin (Steely Dan), vilket förvisso inte är helt fel i sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar