Nytt i samlingen - December 2019 (Vinylsingel Special)
Nu under mellandagarna har jag återigen hittat en enormt massa vinylsinglar, vilket är ett bra sätt att sätta punkt på ett fantastiskt år (2019) vad gäller vinylsingelfynd! Eftersom antalet nya singlar under december var vida fler i antal än nya fullängdplattor så hade jag tänkt att denna gång ha ett singelspecial i "Nytt i samlingen", där hela fem singlar presenteras. Och det var riktigt svårt att välja dessa fem till denna artikel så räkna med mycket singlar under vintern!
Fad Gadget - Ricky's hand Utgivningsår: 1980 Skivbolag: Mute Records B-sida: Handshake
Till för bara fem år sen ungefär så hade jag knappt någon aning om vem Fad Gadget var. I Sverige var artisten med det riktiga namnet Frank Tovey inte alls vare sig känd eller placerad på listor, vare sig här eller i sitt hemland England. Däremot gav han ut sina skivor på det hyggligt kända skivbolaget Mute och hade dess ägare Daniel Miller som parhäst i låtskapandet. Dessutom var han minst sagt en udda fågel i musiksammanhang som på scenen både visade upp sig i tjära och fjäder och naken med raklödder på kroppen. Han hade dock ett medfött hjärtfel och dog 2002, då han slutat med musik sen 11 år tillbaka.
Kan man en låt med Fad Gadget så brukar det antingen vara "Ricky's hand" eller "Lady shave". Den förstnämnda är en låt om faran med rattfylleri och är verkligen ett barn av sin tid. Väldigt tidiga och mysiga synthar med en skön stämning, lätt experimentellt och en riktigt bra melodi. Eftersom Daniel Miller har producerat så är det inte alls långt bort från det Depeche Mode gjorde på sin första platta "Speak & spell", fast utan Vince Clarkes melodier.
Kraftwerk - Musique Non-Stop Utgivningsår: 1986 Skivbolag: Warner Brothers B-sida: Musique Non-Stop
Kraftwerk är med för lite på bloggen, men så är deras skivor också rätt dyra. "Musique non-stop" var dock låten som fick mig att upptäcka bandet, när låten testades till Tracks på hösten 1986 och jag som fortfarande tände på alla fyra cylindrarna av glädje så fort en synth hördes i låtarna blev jätteintresserad. Detta var dock mer annorlunda och experimentellt än jag någonsin hade hört! Men det var väldigt spännande, och sen dess har jag haft en plats i hjärtat för Kraftwerks musik.
Mycket till melodi finns inte här utan det är trum- och synthljud som blandas med dataröster som säger "Boing Boom-Chaa" och låttiteln främst på engelska. Men det är ändå oemotståndligt, naken ljudbild och väldigt svårt att lägga ifrån sig. För mig är nog detta, och hela plattan "Electric Café", kanske bland det bästa detta legendariska band någonsin har gjort.
Det här med att ge en låt en speciell gimmick av någon sort är alltid lite riskfyllt, vilket jag har sagt några gånger. Det är behövligt i en allt mer utslätad musikbransch, men har också alltid en risk. När man sen ska följa upp framgången för den låten och publiken ska upptäcka artistens "riktiga" jag och inser att det inte alls var lika roligt som hiten. För mig var Lisa Dal Bello en sån artist. Hennes idag mest ihågkomna låt är "Tango", en lysande låt som på ett genialt sätt blandar tango och dess dramatik med det sena 80-talets ljudbild och en kanonbra melodi. Det här är en låt som jag jag sen eoner tillbaka gillat väldigt mycket och självklart blev jag jublande lycklig när jag till sist hittade singeln.
Men om det nu är någon eventuellt som har väldigt gott minne så tänker kanske denne: "Men vänta har inte Stafrin sågat Dalbello förut?" Jo, jag har haft hela hennes platta "she" förut (jo, det stavas med litet "s") och sågade den längs fotknölarna på min gamla hemsida Retrogalaxen. För den plattan var enligt mig ett riktigt sömnpiller och hade den innehållit tio låtar i rocktangotempo så hade det fortfarande inte hållit. Så den här låten är en genialisk 80-talsklassiker, men samtidigt så känns det som att det också är det enda jag egentligen behöver med Dalbello, vad jag vet nu i alla fall. Trots allt har hon en näve plattor utgivna innan "she" också.
Dawn featuring Tony Orlando - Tie a yellow ribbon round the old oak tree Utgivningsår: 1973 Skivbolag: Bell B-sida: I can't believe how much i love you
En 70-talsklassiker i bloggen! Thelma Hopkins och Joyce Vinent i duon Dawn tillsammans med den på 60-talet mindre framgångsrike sångaren Tony Orlando. Tillsammans blev dom en del av det amerikanska 70-talet med denna lättsamma popdänga om killen som tar bussen hem och ber sin flickvän binda ett gult band runt det gamla trädet om hon fortfarande vill ha honom, annars sitter han kvar på bussen. Till hans och de andra passagerarnas lycka så sitter det ett hundratal gula band runt trädet. Men han återvänder inte tillbaka från ett fängelsestraff som jag och säkert många med mig har trott i alla år utan låtskrivaren L. Russell Brown har sagt att låten handlar om en amerikansk soldat som återvänder hem.
Detta är ännu en låt förknippad med åren i slutet av 80-talet då jag nosade och började utforska 70-talets musik lätt. Redan då tyckte jag detta var en charmig, lite melankolisk och riktigt kul låt som inte gjorde en fluga förnär. En söt produktion och en riktigt bra melodi. Sen är tyvärr Dawn och Tony Orlando en ojämn kombination som blandar riktigt bra poplåtar med tråkiga saker som mer snuddar vid underhållningsmusik och easy listening. Men "Tie a yellow ribbon" är en av undantagen. Det här är bra och söt pop, varken med eller mindre.
The Dizzy Gillespie - Stan Getz Sextet - Exactly like you/I let a song go out of my heart Utgivningsår: 1955 Skivbolag: Norgran - Karusell
En riktig höjdare av jazzsinglar, men så är det också dom bästa musikerna inblandad här. Trumpetaren Dizzy Gillespie och saxofonisten Stan Getz möts här tillsammans med pianisten Oscar Peterson, gitarristen Herb Ellis, bassisten Ray Brown och trumslagaren Max Roach. En singel sen tidigare har jag från albumet "Diz and Getz", dom båda versionerna av låten "Siboney". Denna singel är i original utgiven på Norgran, och det blir plus i kanten till alla som listat ut att detta står för Norman Grantz och att Norgran är ett av hans skivbolag. Den här utgåvan är dock distribuerad av Karusell.
Detta är verkligen ett möte av giganter. Framför allt i låten "Exactly like you" där dom båda på ett lysande sätt backar upp varandra. Lyssna på melodin hur fint Dizzy spelar den och Getz stöttar honom i bakgrunden utan att för den sakens skull hamna i skuggan. Detta är en riktigt bra singel med bopjazz av absolut bästa märke!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar