Utgivningsår: 1983
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5
Detta är ett speciellt ögonblick! Jag behöver väl inte dra hela historien igen om mitt förhållande, eller snarare ofrivilliga brist på sådan, till engelska Naked Eyes. Mesta av det står bland annat i min text om bandets singel "(What) In the name of love" samt när jag utnämnde bandets andra platta "Fuel for the fire" till 2016 års åttonde bästa fynd. Men för att dra det viktigaste, jag hörde ovan nämnda låt på SVTs "Bagen" 1984, spelade in den på band från TV, missade vem som gjorde låten och spenderade halva livet att leta efter låten och därefter andra halvan till att hitta plattorna och nu är just den delen komplett eftersom bandet bara gjorde två plattor tillsammans på 80-talet. Sen flyttade ena halvan av bandet, Rob Fischer till USA och så småningom bildade Climie Fisher och tyvärr avled i canceroperation 1999. Sen dess har dock andra halvan, Pete Byrne, återupptagit namnet under de senaste åren.
Nå, jag är alltså jublande lycklig över att ha hittat denna väldigt eftersökta debutplatta med denna new wave-duo, även om jag fick betala dryga 80 kronor för den på Vinylstallet. Men det var det klart värt! I ett år då förvisso höjdarfynden inte har duggat jättetätt så lär den här ändå hamna en bra bit på listan över 2020 års bästa fynd. Det kändes riktigt kul att för en gångs skull hitta något jag letat efter länge, vilket det var ett tag sen jag gjorde trots allt!
Nu ska jag inte säga att "Burning bridges" är ett helt perfekt album. De mest kända singlarna här är också bandets största hits, den galanta new wave-pärlan "Promises, promises" (varför den inte hamnat i samma synthklassikerfack som Soft Cells "Tainted love", Human Leagues "Don't you want me" eller Ultravox alla hits är för mig en gåta), "Voices in my head", "When the lights go out" och remaken av 60-talshiten "Always something there to remind me". "Promises, promises" är förvisso i en sorts album version med märkligt eko här och var, men OK då. Kul info, hittar ni maxisingeln så kan ni höra en väldigt tidig och ung Madonna köra i bakgrunden.
Däremot så kanske det saknas någon liten mer krydda i produktionen och vissa av melodierna, även om just dom sistnämnda är väldigt speciella och sticker ut på sitt sätt bland mycket annat i samma genre runt denna tid. Men en liten mer tuffare spets på anrättningen kanske hade gjort detta ännu piggare, en spets som jag tycker finns mer av på uppföljaren "Fuel for the fire". Samtidigt så är det dock väldigt snyggt, jag gillar Pete Byrnes röst (nej, inte Dead Or Alive-sångaren, han hette Pete BURNES) och det är ändå riktigt sköna och spännande låtar i en av dom genrer jag gillar allra bäst. Lyssna bara den lysande "Fortune and fame" eller varför inte titelspåret! Så trots allt så är det en skön synthplatta från 80-talet som jag gillar mycket med en laid back och mysig stämning! Väl investerade 80 kronor och värd sin väntan och den blir givetvis kvar i samlingen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar