KRÖNIKA: One-hit-wonders - ett överanvänt begrepp!

Det finns en sak som irriterar mig mycket i musikvärlden och det är ordet "One-hit-wonders", alltså band som haft en enda hit och sen aldrig synts till på några hitlistor. Ofta så försöker jag undvika samlingar med sånt tema, oavsett decennium, eller tävlingar med det ämnet. Anledningen är: Dom stämmer  nästan aldrig med verkligheten! 

För något som är typiskt när det gäller många av dessa one-hit-wonder-samlingsplattor är att dom
flesta struntar helt i fakta och att göra ordentlig research. Det har kommit ett gigantiskt antal samlingar med artister som fick en enda hit och sen försvann från rampljuset. Problemet är att flertalet av artisterna på plattan inte alls var några riktiga one-hit-wonders utan kunde ha både en, två och tre hits till på listorna, ibland till och med låtar som var nästan lika stor som den största. Jag kan komma på mig själv att bli irriterad när jag ser en sån skiva och läser låtlistan och konstaterar att man helt slarvat med konceptet. Exempel på vanliga fel:

- Living In A Box hade flera hits efter sin genombrottslåt, den som hette samma som gruppen. Hela två
låtar nådde högre platser på trackslistan till exempel än just låten "Living in a box".

- Haddaway var årets manlige artist på Tracks 1993 och det blev han banne mig inte på bara "What is love"!
- Propagandas "Heaven give me words" är inte bandets enda hit. Det är en skymf mot det lysande alstret "A secret wish" och låtarna "Duel" och "P-machinary", som var bandets riktiga genombrott och peaktid!
- Robbie Nevil hade faktiskt fler hits än "C'est la vie"!
- Engelska Go West har haft många one-hit-wonders för på någon samling är "King of wishful thinking" deras enda hit, på en annan "We close our eyes".
- Att kalla Coolio för en one-hit-wonder (för "Gangsta's paradise") känns rätt skrattretande.
- Rick Astley, ett one-hit-wonder? Really? REALLY?
- Jag skulle inte ens kalla Katrina & The Waves för ett one-hit-wonder! Dom har ju om inte annat vunnit eurovision med en låt som blev rätt stor.
För att nämna några...

Normalt handlar det om att man ser endast en första plats på hitlistorna som det säljande, alternativt om det är en tvåa eller trea som alla ännu minns. Kvalitet och kvantitet har nästan alltid varit liktydigt inom musikbranschen. Och givetvis är det lätt för mig att sitta och klaga när jag nu har de flesta av 80- och 90-talets trackshits i mitt minne och minns vilka artister som haft mer än en hit på Tracks. Vi lever trots allt i en kommersiell mediavärld där dom mest kända hitsen säljer och spelas på radio och sen ignoreras allt annat, så att man ska minnas någon annan låt med Robbie Nevil än "C'est la vie", när den är den enda som hörs, är inte att vänta.

Dock så har ordet one-hit-wonder också blivit ett kultförklarat och tufft ord att slänga runt lite när det passar. Lite att använda när man vill se ner på en speciell artists karriär eller ett decennium som 80- eller 90-talet. Jag brukar säga att ville medierna så skulle dom säkert hitta på ett sätt att få Madonna att kallas för en one-hit-wonder. Och detta tycker jag är grymt irriterande och respektlöst. Visst, jag kan ju inte säga åt vad andra ska tycka, ha intresse att kunna eller säga, men med viss risk att låta besserwisser-aktig så är det inte förbjudet att kanske kolla lite fakta innan man hostar ur sig sånt, om man nu måste använda ordet bara för att trycka ner. Ska man sälja något med stämpeln "one-hit-wonder" så kan det vara bra att kolla om artisten ifråga verkligen ÄR en sån. Man ska givetvis inte behöva kolla eller räkna varje liten listplacering, men lite baskunskaper är väl inte förbjudet att ha? Ibland blir detta rent utsagt komiskt och pinsamt, som när Kristian Luuk i ett "På spåret" nu för ett par veckor sen frågade om 90-talsbandet Jumper och antydde att dom var ett one-hit-wonder med deras singel "Tapetklister" som enda hit. Denna låt blev en klart mindre hit än den låt som normala musikälskare skulle se som deras största hit, "När hela världen stor utanför", en av 1996 års största hits på Tracks! Kan man inte försöka hålla sig uppdaterad i en frågesport med miljonpublik i alla fall?!

Sen är jag också medveten om att det finns fall där det är olika i olika länder. Frågar du en amerikan så är A-ha förstås ett one-hit-wonder eftersom "Take on me" var deras enda rktiga hit i USA, medan i Sverige (och förstås Norge) så är A-ha ett långt större band. Att vi här i Sverige kanske ser Terence Trent D'Arby eller Fergal Sharkey som one-hit-wonders är en sak, men frågar du en engelsk skivköpare så skrattar han åt dig. Frågar du en tysk skivköpare om Nena så kan han säkert rabbla många fler hits med dom än dom 99 luftballongerna.

En annan fråga är ju då om det ens behövs nämnas att en artist är en one-hit-wonder? För i många fall så är det ändå band som trots allt har gjort flera skivor efter jättehiten och där många av dom faktiskt varit riktigt bra och artisten förtjänat ett bättre öde än att spelas ofta med en låt, sen helt dö ut och så småningom dumpas av skivbolaget. Visst, Chesney Hawkes är en one-hit wonder, Crash Test Dummies med och Bill Lovelady, Device, Adamski, Millas Mirakel, Desperados, Sigue Sigue Sputnik och Deep Blue Something med. Men bakom deras enda stora hit, som kommersiella krafter försöker mjölka sönder till förbannelse för att tjäna pengar på, så finns det oftast mer spännande och bra att upptäcka och lägga på minnet. Det är bara det att många är inte ett dugg intresserade, tyvärr! 

Rex Stewart Leads The Fletcher Henderson Alumni - Henderson homecoming

Rex Stewart Leads The Fletcher Henderson Alumni - Henderson homecoming
Utgivningsår: 1959
Skivbolag: United Artists Records
Betyg: 4/5 
Nu blir det ösig jazzkonsert från the Great South Bay Jazz Festival, den andra i ordningen, från 1958. På scenen här står ett storband som kornettisten Rex Stewart satt ihop bestående av idel musiker från Fletcher Hendersons band genom åren. Detta är alltså en hyllningskonsert till den, när denna skiva släpptes, sju år tidigare bortgångne jazzmusikern och storbandsledaren. I bandet här finns namn som trumpetarna Taft Jordan och Joe Thomas, saxofonisten Buddy Tate trombonisterna Benny Morton och Dick Wells och pianisten Red Richards. 

Om denna platta kan man säga många olika saker. På AllMusic så sågades plattan av olika anledningar som märkliga låtval, dåligt spelat och orepeterat och att det var fullt förståeligt varför plattan aldrig släppts på CD, men jag tycker det är oförtjänt betyg. Jag kan hålla med om att en del låtval, om det nu ska vara en Henderson-hyllning, är lite märkliga och kanske inte har så mycket med Fletcher att göra. Bland annat så nämns ett balladmedley som upptar tre låtar, men dessa är ändå riktigt snygga och välspelade. Dessutom så tycker jag att sviten "Georgia sketches" med sina tre delar är en av plattans höjdpunkter, även om den som sagt aldrig fanns med på Hendersons reportoar eller bland hans arr. 

Ska jag peka på en nackdel så är det bluesdängan "Hello little girl", sjungen av Big Miller, som ger mig exakt inget. Men i övrigt så är detta en konsert med ett riktigt skönt ös och bra sväng. Blåset är kanonbra och det är en riktigt härlig konsert, som dessutom är oklippt och i sin helhet, vilket alltid är till stor fördel! Och självklart bjuder jag på hela "Georgia sketches"-sviten, 17 minuter lång!

Weezer - Raditude

Weezer - Raditude
Utgivningsår: 2009
Skivbolag: Interscope Records
Betyg: 3/5
Det är sommaren 1995 och på Sommartoppen spelas åter igen Weezer och deras sommarplåga Buddy Holly och publiken jublar!
"Ooh-wee-ooh, I look just like Buddy Holly"
Och jag dör lite inombords och hoppas innerligt att den låten snart ska lämna listan. För jag är innerligt trött på den nypunkpopvåg som sveper genom musikvärlden, med Weezer och Green Day i spetsen. Och alla Weezers singlar därefter hamnar i samma sågmaskin hos mig! Jag kan bara inte med dessa stela och malande brölgitarrer och den lätt entoniga sången. 

Hopp till sommaren 2016 och jag kollar runt lite på Youtube efter musik och blir bara lite nyfiken när algoritmen av någon anledning rekommenderar Weezer och en låt som heter "The girl got hot". Jag blir lite nyfiken om Weezer kanske har ändrat stil lite, och upptäcker till min stora förvåning att detta ju var lysande och riktigt somrigt! På Videodrome i Sundsvall så införskaffar jag Weezers platta "Raditude", där låten finns och inser att jag just inköpt något som bara några år innan var en omöjlighet, en platta med Weezer! Sen ska jag också erkänna att även ett par låtar från bandets nu aktuella platta, som "Hero", har gått flitigt nu i somras hos mig! Jag vet inte om jag någonsin kommer att gilla "Buddy Holly", för den låten har jag ännu svårt för, men Weezer har ändå vuxit stort hos mig.

"Raditude" är en skön rockplatta med fullt ös från start och nästan in i mål och det finns en hel del riktigt starka melodier! Bandet har verkligen utvecklats i sitt sätt att göra melodier från 1995 till idag och både "(If you're wondering if i want you to) I want you to" och "I'm your daddy" är riktigt bra! Sen kan jag kanske tycka att produktionen och gitarrerna blir lite enformig i längden, förmodligen för ett ändå rätt otränat öra i genren som mig, men det är ändå så pass bra låtar att det håller. Med ett undantag, "Love is the answer" som man har fått för sig att blanda in en indisk ljudbild till samt Amrita Sen i en sorts Ofra Haza-liknande sång. Det passar inte alls och känns rätt malplacerat! Givetvis är "Raditude" en av dom Weezer-plattor som bandets fans rankar lägst, men jag är van vid det här laget. Detta är en överraskande bra platta med ös och starka och catchiga låtar. Denna platta blir klart kvar i samlingen!

Billy Joel - All for Leyna

Billy Joel - All for Leyna
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Columbia
B-sida: Close to the borderline
Den första plattan med Billy Joel jag köpte var 1980 års "Glass houses", vilket då var en ren chansning eftersom jag hade en magkänsla av att den kunde vara riktigt bra. Magkänslan hade rätt, det var ett riktigt bra album. Den här låten från plattan hade jag dock hört ett antal gånger tidigare, bland annat i "Kulan I Luften" i radio på 80-talet och köptes på Myrorna på Götgatan i Stockholm 2013. Det är dock inte en låt om skånska Lena som får ål, som Kulan brukade skämta om.

"All for Leyna" handlar om ett one-night-stand som leder till en tragisk besatthet och har med åren blivit en av Billy Joels klassiker. Fast på den tiden blev låten faktiskt ingen riktig hit utan nådde bara plats 40 på englandslistan och I USA släpptes den inte ens. Och visst är den en riktig goding med sitt piano och lätt dramatiska stämning och melodi. Detta är nog bland det bästa Billy Joel har gjort i karriären! Sen var det ju detta med Bon Jovis "Runaway", vars intro och delar av låt har vissa likheter med den här hiten. Jag lämnar den bedömningen om eventuellt rip-off till er. Dom båda tycks dock inte ha något ont mellan sig eftersom Jon Bon Jovi dök upp på en av Billys konserter på Madison Square Garden för ett år sen.

Nytt i samlingen - December 2020

Tycoon - Tycoon
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Arista
Betyg: 4/5

New York-bandet Tycoon är idag en rätt bortglömd grupp och det är väl inte så konstigt för dom hade inga riktiga hits, inte ens i hemlandet USA. Jag hittade singeln "Such a woman" och chansade och det visade sig vara en helt OK låt. Nu har jag då också hittat den självbetitlade debutplattan som låten finns på och det här är också riktigt bra! 1978 var ett bra år för sån här AOR-rock och Tycoon rör sig i samma trakter musikaliskt som då storsäljande The Motors eller tidiga Foreigner vilket inte är helt fel. Det är riktigt bra melodier, även om det inte är några megahits på plattan. Bra gitarrer och sång och låtar som "Slow down boy" och "Drunken sailor" är några av plattans höjdpunkter!

Den har dock en svag period i mitten med "The way that it goes" som är en sorts valsrock som inte alls känns spännande och det kanske hade varit bra om man hade blandat upp plattan med en ballad av något slag. Men i övrigt är detta en riktigt skön rockplatta modell sent 70-tal och även om betyget fyra inte är jättestarkt, så är Tycoons platta ändå helt klart rekommenderbar! Skivan blir klart kvar i samlingen!



John Townley - More than a dream
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5

Ungefär samma historia har den här plattan. Detta är något jag gillar, när ett kanonbra blind buy av en singel leder till att jag snart hittar hela plattan med artisten som sen är så bra att jag plötsligt har upptäckt en ny riktigt bra artist. John Townley skrev jag om i september i den senaste installationen av Singeltipset Deluxe där jag skrev om singeln "Slipping away", som bara växer på mig för varje lyssning. Singeln doftar new wave, medan plattan dock är en tydlig AOR/Yacht rock-platta med snygg och melodisk rock och snygga melodier. Lite starkare produktion kanske hade behövt för på sina ställen kanske det låter lite tamt, men i det stora är detta en riktigt relaxande och skön platta som egentligen bara har en riktigt svag låt, avslutande "Pity me" som låter lite väl lättsinnigt latinomässig för sitt eget bästa. 
     Men i övrigt så är "Give me some love" en riktigt bra låt, liksom "Won't you please" och inledande "Hold me". Det är en del Boz Scaggs eller Player över musiken och den här plattan är överraskande nog riktigt bra och starkt rekommenderbar och blir klart kvar i samlingen!



Duke Ellington And His Orchestra - The minor goes muggin'
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Jazz World
Betyg: 4/5

Lågbudgetutgivningar, en del kan som sagt vara guld och många är också ren skåpmat. Detta får väl ändå kvalificeras till det första, även om den också borde ha platsat i "Kultstämplat". Men rena tabbar kanske inte är rätt att sätta in bland skivor som är usla i sin kvalitet. För självklart var det just det som fångade mitt öga när jag såg den, det rätt uppenbara för jazzälskare. Och visst vore det kul och vara en fluga hos skivbolaget Jazz Worlds direktör när han skäller ut dom som gjort omslaget till denna skiva för att han fått trycka upp X antal exemplar av en Duke Ellington-platta med COUNT BASIE på omslaget! Det finns en skiva med rätt individ på, men givetvis är det denna som är kul att ha och som faktiskt är hyggligt mycket värd på marknaden. 

Skivan i sig är dock faktiskt inte någon vanlig dussinsamling med The Duke, för ingen av låtarna är dom mest vanliga och sönderspelade verken utan det är 40-talsinspelningar med riktigt bra låtar som jag kan lätt säga att jag inte hade sen tidigare. Alla utom fyra är originalopus av Ellington eller någon ur hans band (Strayhorn, Hodges, Anderson) så trots att den ser väldigt billig och ointressant ut så är den helt OK och riktigt rekommenderbar. Också kan man få sig ett litet skratt emellanåt över hur ett bolag med namnet "Jazz World" ändå missar på världens två största storbandsledare.



Percy Sledge - When a man loves a woman
Utgivningsår: 1966
Skivbolag: Atlantic
B-sida: Love me like you mean it

Som sagt, 60-tal tillhör inte det jag normalt samlar på, men hittar man en klassiker som den här så är det ju självklart att man ska ha den för den är ju bra också, Percy Sledge låt som har tänt många hjärtan sen den kom ut och som faktiskt är till stor del ett improvisationsverk i melodi och text. Dock fick Sledge ingen kompositörskredit för låten utan den till skrevs Calvin Lewis och Andrew Wright, trots att han mer eller mindre kommit på texten i studion och att det var hans verkliga hjärtesorg efter ett kraschat förhållande som lett fram till den i original. 

"When a man loves a woman" har ett enormt mysvärde och en skön stämning i sig, trots att den kanske är lite sönderspelad. Men dess storhet och kvalitet kan ingen ta ifrån! Däremot så var det intressant att dagen efter att jag hade köpt denna så hörde jag Michael Boltons horribelt hemska version och då insåg man att det är skillnad på lort och pannkaka. Men Mikael Rickfors version från 1987 är faktiskt riktigt bra också!