Nytt i samlingen - Januari 2021

Anne Murray - Talk it over in the morning
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Capitol
Betyg: 3/5 

Anne Murray är den kanadensiska sångerskan som genom åren vandrat mellan country och vanliga pop/singersong-writer-låtar och eftersom jag inte är något jättefan av country så har jag främst letat efter plattorna med det senare, dock utan att riktigt veta vilka som innehåller vad så jag har varit lite försiktig med att köpa plattor med henne. Men jag gillar Anne Murrays röst, som har samma mogna och mjuka röst som Karen Carpenter eller Carole King har och som jag är oerhört svag för. Och det var just Carole King som fick mig att inse att detta nog kunde vara mer av min påse, eftersom Murray här försöker sig på en version av Kings "You've got a friend", som kom exakt samma år. Intressant att det fanns en tid då en låt knappt hann svalna i tryckpressarna innan någon gjorde en cover på den.

Detta är dock inte helt countrybefriat eftersom plattan bjuder på många stickspår musikaliskt som innefattar både country och även rock. Nu är ingen av dessa låtar med dom influenserna direkt dåliga, även om den rockiga "Night owl" och countrydoftande "I know" inte heller är jättebra och tillför plattan något. För Murrays styrka här är balladerna och dessa är kanonbra och det finns många bra såna på den här plattan, ackompanjerat av snygga orkesterarr av Rick Wilkins. Så även om plattan på sina håll är lite ojämn och har sina mindre spännande stunder är detta totalt  riktigt bra och skönt gjort och den blir klart kvar i samlingen! Och Carole King-låten då? Jo, hon gör inte bort sig på något vis utan den är helt OK, även om den lite saknar den krydda och engagemang som suveräna Carole har på "Tapestry".



Lena Horne - 1936-1941 L'Art Vical Volum 11
Utgivningsår: 1993
Skivbolag: Cedar
Betyg: 2/5 

Jag fortsätter att skriva om jazzsångerskor och diverse samlingar med dessa. Jag nämnde Lee Wiley förut och en som var ännu större var Lena Horne, som många räknar som en av dom största. Och här tänker jag gå emot dessa, jag har inte mycket förståelse för det. För medan sångerskor som Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan sjunger klart och fantastiskt, Lee Wiley inte är direkt perfekt, men ändå inte direkt dålig, så har jag däremot grymt svårt för Lena Hornes röst.

Att i det hela skriva något negativt om denna skiva är svårt för banden Horne sjunger med är ju i normala fall kanonbra, eller vad sägs om Charlie Barnet, Artie Shaw, Teddy Wilson och Noble Sissle. Men Lena Horne har en sorts gnällig sångröst med mycket vibrato som gör att det låter som om hon gråter sig igenom varje låt och jag tycker den rösten är rätt outhärdlig. Versionen av "St Louis Blues" var rätt hemsk för att inte tala om låtarna tillsammans med Lou Bring och hans orkester (nej, jag hade inte heller hört talas om honom). Då spelar det ingen roll om det är jazzens orkesterkungar som spelar och det faktiskt låter riktigt bra i dom instrumentala delarna, när Horne drar igång så faller låten ihop fort för mig. Jag hade högre förväntningar på detta och jag erkänner att jag inte var så jätteinsatt i Lena Hornes inspelningar och tyvärr så ser det just nu inte ut som att jag kommer att behålla denna! Som exempel tar jag Lena Horne med Charlie Barnets orkester i "Good-for-nothin' Joe".



Billy Bremner - Shatterproof
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Arista
B-sida: Look at that car

Billy Bremner för de allra flesta är känd som en av medlemmarna i supergruppen Rockpile tillsammans med namn som Nick Lowe och Dave Edmunds. Han är också sedan 20-talet år tillbaka bosatt i Sverige och med ett nytt svenskt band vid namn "Trouble boys". 

Jag ska verkligen inte låtsas som att jag är ett stort fan och kännare av vare sig Rockpile eller Billy Bremners egna musik. Den sortens rock är väl inte riktigt min påse, men den här låten från 1984 och hans solodebut är faktiskt riktigt bra! Som så många andra gånger i tonåren så var radioprogrammet Kulan I Luften en källa till att upptäcka ny musik och i ett sommarprogram från 1987 så spelades denna låt. Den har en mollaktig stämning i sig samtidigt som den också har ett bra driv och en riktigt skön orgel som hörs i bakgrunden. Men framför allt är det också en riktigt bra och skön melodi signerad Elvis Costello, som först spelade in den 1983. I mina öron är detta bättre än det han gjorde med Rockpile, men så är det 80-tal också! Så efter att i åratal ha fått nöja mig med en kassettinspelning från nyss nämnda radioprogram så känns det förstås riktigt skönt att ha fått tag på den riktiga singelverisonen av låten!



Will Powers - Kissing with confidence
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Island Records
B-sida: All thru history

Nu ska vi lära oss att kyssas tillsammans med Lynn Goldsmith. Lynn är en av USAs mest framgångsrika kändisfotografer och även en av dom allra första kvinnliga rockfotograferna. Hennes bilder har prytt flera kända skivomslag så väl som omslag på kända tidningar. Men dessutom har hon också haft en kortare artistkarriär då hon under artistnamnet och aliaset Will Powers gjorde en pop/satirplatta kallad "Dancing for menthal health" där flera kända musiker, som Sting, Stevie Winwood, Carly Simon, Todd Rundgren, Tom Bailey från Thompson Twins och Nile Rodgers, medverkar. 

I "Kissing with confidence" får vi alltså lära oss att kyssas med säkerhet av en Will Powers med kraftigt förvrängd röst för att låta som en man. Ett spännande grepp även om jag kanske inte riktigt tycker att den förvrängda rösten låter så bra direkt. Visst, det är humor bakom, men jag tror resultatet hade låtit trovärdigare om man bara låtit en man agera talröst och man gjort låten till en duett i så fall. 

Men samtidigt är låten i övrigt väldigt charmig, kul och med en riktigt bra popproduktion signerad nyss nämnda Todd Rundgren och då kan jag ha överseende med pitchade talröster i låten. Låten i sig testades till Poporama och så, men blev aldrig någon stor succé här i Sverige, kanske för att själva satiren och humorn gick över huvudet på oss svenskar. Men en kul låt är det likväl och ett bra tillskott till singelsamlingen!