KRÖNIKA: Att vara allätare är något positivt!

Jag tänker utveckla ett ord som jag har funderat på länge, allätare. Sommaren 1996 så jobbade jag som radiopratare på en närradiostation och vid lunchen så var det en av mina arbetskollegor som frågade mig om min musiksmak och jag sa att jag var allätare.
"Jaså? Gillar du opera och hårdrock?", frågade min kollega lite spydigt. 
"Nej, det kan jag inte påstå...", sa jag lite tveksamt. Han påpekade lite retsamt sen:
"Då kan du ju inte vara allätare! Du måste ju gilla allt..."
Den logiken tyckte jag var så dum att jag knappt bemödade mig ett svar. Istället så kallade jag mig under flera år för "allätare med vissa begränsningar", för att slippa få fler som skulle märka ord.
     Samma diskussion kom upp på en livestream på Youtube jag var med i nyligen då man diskuterade musiksmaker och folk i chatten bredvid streamen började klaga på att man inte kunde kalla sig allätare om man inte gillade "det och det". Det ledde förstås till en väldigt debatt i streamen.

Men vad betyder det egentligen, "Allätare"? Tittar man i en ordlista så får man förstås den zoologiska beskrivningen om ett djur som äter både växter och djur. Men jag tror inte att idén när man en gång överförde ordet till mänsklig kulturell betydelse var att man gillade precis ALLT. Allätare kan

omöjligen betyda att vederbörande gillar exakt varenda liten musikstil som har kommit upp sen tidernas begynnelse. Jag tror väldigt få människor kan ställa sig upp och säga:

"Jo, jag gör det! Säg vilken musik som helst i hela världen någonsin och jag gillar det!"
Jag ser mig som allätare och jag tror övervägande av er som har följt mig i denna blogg kan hålla med om det. I Stafrins Skivguide finns synthpop, 70-talspop, disco, soul från både 70- 80- och 90-tal, singersongwritermusik, jazz med allt från storband, swing, bebop, cool jazz och pianojazz, visor, schlager från 50-90-tal, 80-talspop, eurodisco, vocal trance, diverse rock från olika eror, britpop, big beat, hammondorgelmusik, brasiliansk bossa nova, indiepop och även lite klassiskt. Sen har jag svårigheter med hårdrock med alla dess undergenrer, opera, mycket musik från 00- och 10-talet, garage 2-step, hiphop och James Last. Men jag skulle nog ändå kalla mig för allätare oavsett.

Genom åren har jag dock fått för mig att det inte är en fördel att vara skivsamlare och kalla sig allätare. Många samlare är ju mer nischade i en favoritgenre/decennium och en allätare i det läget tenderar att framstås av flera som någon som främst gillar top 40 eller Absolute Music eller vad än som strömmar ur radion men inte har så mycket koll. Och detta är förstås en myt. Det går visst att kalla sig för allätare och vara extremt musikintresserad, det ser jag väldigt ofta på både Vinyl Communityn och diverse Facebook-grupper jag är med i. Likväl som jag möter förstås samlare med speciella inriktningar.

Nu kan någon fråga, "är detta en viktig fråga"? Egentligen inte, eller snarare så borde det inte vara det, men vad jag vill med detta är att undvika dessa lite besserwisseraktiga påståenden som någonstans lite nedlåtande ska sätta press på musikälskaren eller där det blir ett ordmärkeri som gör att den roliga diskussionen om musik tappar sin glädje. Och givetvis också att lyfta upp denna lite förbisedda sak. Ordet "Allätare" inom musik är något positivt i mina ögon. Jag vill påstå att vi som är allätare har det otroligt roligt när vi letar skivor, för vi kan hitta det mesta olika saker att köpa till vår samling, medan dom som är nischade till max 2-3 genrer kanske inte hittar något på månader, vilket för det inte innebär att jag ser ner på dom heller. Deras glädje när dom hittar något vill jag inte ta ifrån dom! Men att vara allätare är ändå för mig att kunna njuta av och lära mig så otroligt många olika typer av musik. Tänk om vi kunde glädjas åt och med det istället för att komma med ordmärkande och nedsättande pekpinnar och ord.