Nytt i samlingen - Maj 2021

The Eleventh Hour - Hollywood hot
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: 20th Century Records
Betyg: 2/5

Detta var något av ett blindköp som inte alls höll måttet. Amerikanska The Eleventh Hour är kanske inte det mest kända funkdiscobandet från 70-talet. Men när jag stod på Vinylstallet och hörde småsnuttar på Youtube så lät det rätt coolt. Verkligheten sa något annat tyvärr.

Om vi börjar melodimässigt så är det en stor svaghet. Det känns som om man lagt ner mer energi på att skapa funk och sväng än vettiga melodier, vilket inte minst märks i början av plattan, kanske mest på singeln "Hollywood hot". Covern på LaBelles då två år gamla "Lady Marmalade" är bara OK som bäst. Och att börja hela plattan med ett medley är sällan ett bra tecken. 

Problemet är sen att man inte lyckas skapa det sväng man vill. Efter ett tag börjar produktionen och arrangemanget bli väl enformigt. I stort sätt är det lite lätt osorterat blås, gung och taktfast handklapp som mer för tankarna till frikyrkorörelsens musik än soul och funk. Endast en låt känns som riktigt helt OK, "Get on or get off" där man för en gångs skull har lyckats helt OK med melodin. I övrigt så kan jag ge ett plus för viljan att skapa skön funk, men tyvärr är det rätt tamt och svänger inte tillräckligt, samt att melodierna inte håller. Denna skiva lär nog inte bli kvar i samlingen tyvärr!



Covenant - United states of mind
Utgivningsår: 2000
Skivbolag: Playground
Betyg: 3/5

Även denna månad har jag haft ett visst flyt, men nu gäller det en genre som jag inte alls hittar så mycket mer än klassiker från 80-talet, nämligen synthpop, med hela sju CD-skivor av den stilen. Det finns trots allt en värld bortom Erasure, Depeche Mode, OMD och Human League och det finns även synthpop som är gjord på denna sida seklet också. Svenska Covenant är ett av dom band som gjorde plattor med blipbloppande synthar redan när hela synthpopsgenren, förutom Depeche Mode och möjligen Erasure, mer eller mindre bespottades och låg i koma, alltså 90-talet. Svensk synthpop då var charmig, lite amatörmässig, mörk och inte alltid med världens bästa sångare. Sen den tiden har Covenant fortsatt att göra plattor, men med lite större synthljud och andra sätt att göra melodier. 

Och soundmässigt är detta bra som sjutton förstås. Synthljuden driver på bra och det är enormt snyggt producerat! Sen kanske inte melodierna är dom allra starkaste och om man jämför med sina mer kända utländska förebilder så är finns här inte mycket som skulle kunna bli en hit man minns i genren. Totalt sätt så är det ändå klart godkänt ändå, framför allt när det är sånt här vackert sound även om det finns ännu starkare plattor i genren, till och med i Sverige.



Cliff Richard - I'm no hero
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5

Denna månad var speciell på flera sätt. Förutom en hög med synthpop fick jag en hög skivor i present också. Plötsligt ringer Postnord på med ett paket från en tacksam norsk prenumerant och kommenterare på min Youtube-kanal med kanalnamnet Kopp Tue innehållandes 8 st CD-skivor av varierande sort. Några av dom var riktigt speciella och som jag kommer att återkomma till i enskilda artiklar. Men här och nu Englands evige tonåring som fått skivbolaget så lyckliga med framgången 1979 med "We don't talk anymore" att man bara måste följa upp med en hel platta med kombinationen Cliff Richard/producenten Alan Tarney. Spoiler: Det skulle bli fler under 80-talet!

"I'm no hero" kritiserades på sin tid för att vara slätstruken och helt händelselös och jag förstår åsikten, men håller inte med. Visst är detta så snällt att det inte gör någon förnär. Det är snäll radiopop av "feel good"-karaktär, men det är väl egentligen inte helt fel när det låter så, bara det också är bra gjort melodimässigt 

och soundmässigt. Alan Tarney var något av expert på den här typen av stil och han skulle ligga bakom bra mycket sämre plattor än denna. Samma år, 1980, kom en annan platta som har Tarneys stämpel på sig, Leo Sayers "Living in a fantasy", som var långt mycket tråkigare och en del av det Tarney/Cliff Richard skulle göra senare under decenniet skulle vara mycket mer intetsägande. Melodierna här är till största delen riktigt bra faktiskt och musiken är behaglig, trevlig och avkopplande utan att för det bli för tråkig. Sen finns det ett par låtar som är på tok för menlös, som "Dreamin'" och titelspåret, men totalt sett en överraskande bra och skön Cliff Richard-platta där det som saknades på senare plattor finns här, intressanta melodier!

David Lee Roth - California girls
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Warner Brothers
B-sida: California girls (remix version)

Och så ett par singlar med 80-talscovers på 60-talslåtar till sist! Eftersom jag är tämligen novis och ointresserad av hårdrock och Van Halen så får jag väl ändå utse detta som David Lee Roths bästa låt i karriären. Jag vet, helt fel och ospännande att säga idag när hårdrock nästan har blivit en sorts svensk folkgenre, men tyvärr är det så det är. 

"California girls" är då covern på Beach Boys låt, som Brian Wilson skrev efter att han tagit sitt första riktiga LSD-rus. David Lee Roth gav 1985 ut den på sin solodebut-EP "Crazy from the heat", detta medan han ännu var kvar i Van Halen innan han fick kicken därifrån ett kort tag senare. Låten har Carl Wilson från nyss nämnda strandpojkar samt Christopher Cross på kör och den är faktiskt en skön sommardänga. Ett snyggt möte mellan Beach Boys strandsurfpop och ett tungrockigt partyaktigt 80-talssound och det är riktigt kul att till sist fått tag i den på singel!



Tracey Ullman - Shattred
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Stiff Records
B-sida: Alone

Jo, hon var ju sångerska en gång i tiden, Tracey Ullman. Frågar man folk idag så är hon mest känd från sin egen komedishow som en gång i tiden lanserade The Simpsons. Men två helt OK plattor med 60-talsdoftande covers kom mellan 1983-84 och den här får väl ses som en lite mer bortglömd singel från debuten "You broke my heart in 17 pieces" efter succésinglarna"They don't know" och "Breakaway".

I nästan hela 80-talets första hälft rådde det en sorts kollektiv 60-talsfeber i England som visade sig på flera sätt inom musiken. Ett av dom sätt var att det poppade upp ett antal sångerskor som försökte ta 60-talets sockersöta popdängor och sätta dom i en lätt 80-talsfierad version. Mari Wilson med jättehåret var en, men Ullman får väl ses som den mest framgångsrika, samt i mitt tycke bästa. "Shattered" gjordes första gången 1967 av Sandy Possey och är väl inget självklart singelval. Jämfört med "They don't know", som jag tycker är en kanonbra låt, så kanske den här är något svagare. Men likväl så är den helt OK, charmig och snygg och lyfter framför allt i refrängen.