Nytt i samlingen - April 2022

Boz Scaggs - Moments
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Columbia
Betyg: 3/5

Här är en artist som jag varit nyfiken på under en längre tid och som jag tänkt skaffa plattor med och nu har det till sist blivit av. Boz Scaggs, en artist som kanske främst hörs i AOR-facket, men som också är hemma i rhythm 'n blues och soul. Men det är främst hans AOR-låtar som jag har hört och blivit intresserad av, och då kanske det inte är allra bäst att börja med en extremt tidig platta, innan begreppet AOR knappt uppfunnits. Men jag hittade plattan för en tia på Vinylstallet och blev nyfiken. 

Nu är då den här plattan i en liten annan stil än jag har hört med honom tidigare och till min glädje finns det mycket funkigt och jazzrockigt med klara influenser från det Chicago och Blood, Sweat & Tears gjorde vid samma tidpunkt. Ett riktigt bra blås och snygga melodier, även om jag sen kanske inte riktigt tycker Scaggs röst inte är den allra bästa här. Det finns också en del lågvattenmärken också, som den inte helt lyckade "Alone, alone", som börjar som en countrylåt och slutar som något som skulle kunna vara en märklig parodi på samma genre. Och det är klart att ovan nämnda band har lite mer tryck i sitt sound än Scaggs har här, men jag tycker ändå att "Moments" är en riktigt bra och snygg platta med många sköna och svängiga ögonblick, så väl som ett par mindre diton. Betyget 3 är ändå på gränsen till ett ännu högre, så plattan blir klart kvar i samlingen och förhoppningsvis blir det mer Scaggs i samlingen.



Lionel Hampton And His Orchestra - Flying home
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Fontana
Betyg: 4/5

Den här utgåvan med Lionel Hampton och hans band vållar mig lite huvudbry. Inte musikaliskt, vilket jag ska återkomma till snart. Utan snarare utgåvan i sig, utgiven av Fontana. Plattan är en tysk-holländsk komplett utgåva av Hamptons berömda konsert i Apollo Hall i Florida 1954, vilket jag inte har sen tidigare så allt är gott så långt. Men det står inte någonstans på plattan att det är det. Istället i texten på skivomslaget står det:
"These 1954 "live" recordings illustrate the electrified atmosphere in which a Hampton concert takes place."
Varför Fontana försöker få det att låta som om live-inspelningen, av någon anledning skrivet inom citattecken, är en bluff och trickinspelad för att illustrera atmosfären i en konsert med denne legend vore kul att veta. För det är ju en riktigt inspelad konsert som sen tidigare är utgiven i flera varianter och på olika bolag. 

Nå, musiken är i alla fall riktigt bra! Hampton är i sitt absoluta esse och hamrar på med sina vibrafon-klubbor som om han inte hade gjort annat och det varieras småband och det stora bandet friskt. Det enda jag inte riktigt gillar är varför man fick fåniga idén att orkestern plötsligt skulle skrika "PRETTY BAAABY!" i mitten av "Stardust".
     Men det finns en riktigt bra version av "Lover man" med bara Hampton, saxofonisen Jay Peters, gitarristen William Mackel och rytmsektionen. Samt det enorma öset och drivet i den kanske bästa versionen av "Flying home" jag har hört. Så oavsett Fontanas märkliga promotion så är själva musiken och konserten bland det bästa jag har hört med Hampton och skivan blir solklart kvar i samlingen!



Jean Beauvoir - Jackknifed
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Virgin
Betyg: 2/5

Det var ännu Megaloppis i Nordichallen denna månad, ett evenemang jag har nämnt förut. Fast tidigare har man varit lite mer smartare vad gäller tidpunkt. Den här gången lades loppisen en vecka efter Sundsvalls skivmässa och med det var antalet skivbord mycket färre och besökarantalet lite färre. Sen var det halv snöstorm ute, vilket förstås också spelade roll. Skivor kom jag hem med, men det var lite mer tunnsått än tidigare. 

Nå, Jean Beauvoir undrar nu en del andäktigt, vem är det? Han är en amerikansk musiker, sångare och skivbolagsman som jobbat nära både Little Steven, Kiss och Ramones, men också skrivit låtar till sig själv, sitt punkband i början av 80-talet, The Plasmatics och bandet under 90-talet, Crown Of Thorns. I många år hade jag dock endast hört en låt med honom, i radioprogrammet Kulan I Luften (vad annars?) och låten "Gamblin' man", som är en riktigt bra låt helt klart. Så när jag såg den här skivan för en tia så blev jag nyfiken och tog en chans. 

När man gör en sån här chansning där en låt man har hört på radio för länge sen är den enda anledningen till köpet så brukar det kunna vara ett kanonfynd, men det kan i många fall också vara en grym besvikelse där just den låten var det enda riktigt intressanta. Och tyvärr är Jean Beauvoir mer åt det andra. När han nu har jobbat med proffsmusiker som Little Steven och Kiss så kanske man hade kunnat begära lite mer, men detta var tämligen trist och ointressant. Låtarna ger en stor "jaha"-känsla och sticker inte ut nåt nämnvärt, inte minst i början då det är nästan erbarmligt fantasilöst. Sen är hans sångröst inte heller mycket jubla åt, en rätt mesig, gnällig och tunn röst för att vara den musik han ägnar sig åt. Det finns ett fåtal låtar som inger hopp, som "Find my way home", överlägset bästa låten efter "Gamlin' man", men i övrigt är detta Mall A i försök att låta med sin tid, men utan att tänka på att det ska finnas spännande låtar också. Plattan kommer nog inte att stanna i samlingen. 



Birgitta Wållgård & Salut - Om och om och om och om igen
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Columbia
B-sida: Stick iväg

Här är ett bevis på hur viktigt språket är för en låts framgång och stämpel. Dessutom ännu ett minne från den tiden då en låt knappt hade hunnit komma ur pressen innan det fanns en svensk version av låten. ABBA ville 1975 hylla 50-talets schlagervärld genom att göra låten "I do, I do, I do, I do", en låt som blev en jättesuccé och som fick australiensarna att upptäcka ABBA på allvar. Personligen vet jag inte om man lyckades jättebra med att låta 50-tal om låten. Frågan är väl snarare om ABBA någonsin låtit mer dansband i någon av sina låtar? Och jag ska inte heller säga att originalet är en av mina ABBA-favoriter, även om det finns klart än värre.

Den svenska versionen kom samma år och gjordes av Uppsala-dansbandet Birgitta Wollgård & Salut och fick då titeln "Om och om och om och om igen". Även den här låten blev en framgång med en första plats på Svensktoppen. Lyssnar man på dom båda versionerna så är det egentligen bara en enda sak som skiljer dom åt, språket. I övrigt är Birgitta Wollgård & Salut ABBAs låt exakt, fast med en annan sångerska. Men ABBAs låt är en världshit älskad av miljoner, medan covern räknas som en lite småtöntig dansbandshit från 70-talet. Och jag är inte bättre jag. Jag föredrar Birgitta Wollgårds version eftersom låten på svenska mer kommer i sin rätta natur och är charmigt töntig någonstans. ABBAs version är nog lite för internationaliserad för sitt eget bästa. Och Birgitta Wollgård hamnade så småningom i kören på ABBAs turné så Björn och Benny var nog bara tacksamma!