Nytt i samlingen - Oktober 2023

Eric Clapton - Behind the sun
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Duck/Warner Bros
Betyg: 3/5

"Mr Slowhand" Eric Clapton förekommer inte så ofta här. Det är faktiskt första gången och det är ingen artist jag är jätteintresserad av normalt, även om det finns en del riktiga godbitar i låtkatalogen genom karriären. Men den här plattan däremot fångade mitt intresse när jag såg den på Vinylstallet. Det är en sån där platta med en stor artist vars 60- och 70-tal lockar dom flesta andra skivsamlare, medan jag hellre lyssnar på dom bespottade 80-talslåtarna, alltså som Santana eller Jeff Beck. Och det som lockade mig här, förutom att den är inspelad 1985, mitt favoritår, är att den är producerad av Phil Collins, samt att det finns flera låtar som jag minns från barndomens lyssningar på Kulan I Luften i radio. 

Den här plattan har präglats en del, i alla fall textmässigt, av att Clapton hade stora äktenskapsproblem då, med låtar som  "She's Waiting", "Same Old Blues" och "Just Like a Prisoner". Annars så svävar Phil Collins ande över plattan och den stil han hade i mitten av 80-talet, mycket trummor och mycket synthar. Samt förstås Claptons gitarrspel. Och jag tycker detta är riktigt bra, läckert och snyggt, som den 80-talsnörd jag är. Det finns två låtar som drar ner betyget en hel del, dels ovan nämnda "Same old blues", en tämligen seg och tråkig ballad, samt att han av någon anledning slängt in en väldigt onödig cover på klassikern "Knock on wood". När plattan i övrigt är så snyggt skapad i övrigt, varför skohorna in en 60-talscover plötsligt? Men förutom dessa små fadäser så är detta en helt OK platta med en kanonsnygg ljudbild och plattan blir kvar i samlingen!



The New Stan Getz Quartet Featuring Astrud Gilberto - Getz au go go
Utgivningsår: 1964
Skivbolag: Verve
Betyg: 4/5

Vi ska gå på konsert, eller rättare sagt två konserter som spelades in med nästan ett halvårs mellanrum. Stan Getz brasilianska samarbete med makarna Joao och Astrud Gilberto har jag inte haft så mycket med, men denna fina liveplatta är ett steg i rätt riktning. Inspelningarna här är från Café Au Go Go i maj 1964 och Carnegie Hall i oktober samma år, båda i New York. 

När Astrud Gilberto sjunger på portugisiska så sjunger hon förträffligt bra. Däremot så är det lite si och så med engelskan, som halkar lite normalt. Därför blir jag något gladare när hon sjunger dom mer traditionella Antonio Carlos Jobim-låtarna istället för "It might as well be spring" eller "Summertime". Men samtidigt är det en väldigt bra sättning musiker hon har bakom sig, med namn som Kenny Burrell, Gene Cherico respektive Chuck Israels och Gary Burton, förutom Getz själv då. Det är väldigt avslappnande, vackert och följsamt och dom instrumentala betar som finns är också riktigt bra. Dessutom är det live och livejazz höjer ofta kvaliteten lite mer. Så även om jag kanske hellre hört lite fler traditionella brasilianska stycken så är detta en klart riktigt bra liveplatta som smeker och relaxar. Plattan blir klart kvar i samlingen!



Shalamar - Circumstantial evidence
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Solar
Betyg: 4/5

Det känns konstigt att kalla detta för Shalamar, vilket jag antar att andra fans av det legendariska soulbandet funderat på i samband med denna och det efterföljande sista albumet. Ingen av dom ursprungliga medlemmarna Jeffrey Daniel, Howard Hewitt eller Jody Watley är med. Dom två sistnämnda hade ju vid den här tiden sina egna solokarriärer. Shalamar vid den här tidpunkten bestod av Sidney Justin, Delisa Davis och Micki Free, tre reserver alltså. Men nu står det Shalamar på omslaget och det är en platta av gruppen så jag får kapitulera och se det som det. 

Free och Davis var dock med när bandet hade sin mer lågperiod kvalitetsmässigt, när dom lät mer discopop än soul under 1984-85 och deras filmhits "Dancing in the sheets" och "Don't get stopped in Beverly Hills". Det är helt OK låtar, men långt ifrån det riktiga Shalamar, även om Hewitt ännu var kvar då.

Men den här plattan har ett stort trumfkort. Det kanske känns dom tre hastigt ihoprafsade ersättare utan samma kemi som bandet hade under legendariska plattor som "Three for love" och "Go for it", men LA Reid och Babyface har proddat och lagt sin hand över bandet! Detta är otroligt häftig och 80-talsfunkig soul av bästa märke! Låtarna är riktigt bra och dom tre nya medlemmarna är ju ändå bra sångare. Så Shalamar kanske det inte är för mig, men det är likväl riktigt bra soul, bland det bästa 80-talssoul jag hittat på ett bra tag, och plattan blir klart kvar!



Robin Gibb - Juliet
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Polydor
B-sida: Hearts on fire

Jag tror jag har sagt det förr, att 80- och 90-talet var inte Bee Gees bästa och mest intressanta period. Här kan jag hålla med majoriteten av fans för en gångs skull. Efter discosuccén med Musse Pigg-röster så blev det mest random poplåtar med vanliga röster, intetsägande melodier och rätt tråkigt och grått sound. Plattan "E.S.P" från 1987 är väl en av få undantag. Man lyckades göra en del riktigt snygga produktioner till andra artister, men det var väl nästan allt. Däremot så lyckades en av bröderna, Robin Gibb, göra ett antal riktigt bra poplåtar runt denna tid.

"Juliet" från hans andra soloplatta "How old are you?" floppade visserligen i både England och Australien, men i andra delar av Europa blev det en stor framgång med tre första platser i Tyskland, Italien och Schweiz. Och visst är "Juliet" en väldigt trivsam, snäll och riktigt mysig poplåt med visst synthsound som inte gör någon förnär, men som ändå är bra och snyggt gjord. Så här är jag riktigt nöjd över att äntligen ha fått tag på denna idag rätt bortglömda hitsingel!



Eva Dahlgren - Ingenting
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: GlenDisc
B-sida: If i was the queen

Jag får erkänna att jag lite skäms att jag ännu inte haft med Eva Dahlgren på bloggen än, men bättre sent än aldrig antar jag. Evas alster innan 1984, förutom melodifestivallåtarna, är ett lite outforskat område för mig även om Eva Dahlgren är en artist som vuxit än mer för mig dom senaste åren. Men det här är en riktigt bra låt från plattan "Tvillingskäl" med ett bra tempo och driv. Anders Glenmark har gjort en riktigt bra produktion här. Man kan kanske tycka att melodin och texten är lite upprepande, men när det ändå är så här bra så känns det helt OK ändå!

Sen ska jag också lyfta på hatten för en riktigt bra B-sida också, "If i was the queen", som alltså är något så ovanligt som Eva på engelska. Låten är en ballad som har en riktigt skön och mysig stämning i sig. Åter en höjdarproduktion av Glenmark. Klar tumme upp för en av Eva Dahlgrens sorgligast mest bortglömda singlar!