Nytt i samlingen - Januari/Februari 2025

Sarah Vaughan With The Jimmy Rowles Quintet
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Mainstream
Betyg: 4/5

Japp, det blev en sån period igen, där två månader får fösas ihop till en, eftersom den föregående inte gav knappt nåt av värde till samlingen. Februari har gått något bättre dock och vi börjar med att gå på konsert med en av vokaljazzens bästa, Sarah Vaughan. Vart spelningen går eller när den är inspelad framgår inte alls, men skivan är utgiven 1974 så vi får utgå ifrån att det är då eller bra precis innan. 
     Med sig har Vaughan pianisten Jimmy Rowles och hans kvintett. Dock hörs trumpetaren Al Aarons och saxofonisten Teddy Edwards rätt sporadiskt och framträder främst i två låtar. Här gissar jag att eftersom inspelningen tonar mellan varje låt och det bara är sex låtar på plattan så var deras medverkan främst på ett antal instrumentala låtar mellan Sarah Vaughans stycken, men eftersom det var henne skivan skulle lyfta fram så ströks dessa. Nu är detta bara en gissning, men om det är så så är det synd att vi inte får ta del av hela konserten med Rowles och hans mannars egna stycken, men tonade låtar på liveinspelningar börjar det bli lite tjatigt att gnälla på numera. 

Jag har väldigt lite med Jimmy Rowles, så min kunskap om honom är väldigt begränsad men han är helt klart en bra ackompanjatör till Sarah här. Sarah Vaughan av den här årgången har fortfarande en riktigt bra röst och hon sjunger här mycket ballader och låtar i bluestempo, men jag tycker att det ändå är riktigt bra och mysiga inspelningar som får i alla fall mig rejält avslappnad. Framför allt jammar hela bandet på bra i den snabbare "That face"! Latin-låten om "Frasier (The sensuous lion)" är också en spännande sak. En riktigt bra och skön platta som blir klart kvar i samlingen!



Bix Biederbecke - The unheard Bix
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Broadway
Betyg: 4/5

Bix Biederbecke har jag nämnt ett flertal gånger, men aldrig skrivit om med en egen platta. Så det är därmed dags för detta! Bix var en gudabenådad trumpetare som blev en av dessa tragiska livsöden. Han dog en allt för tidig död på grund av droger och alkoholmissbruk i en lägenhet 1931. 

Det finns mycket inspelat med Bix och jag har hittat en del av hans inspelningar med egna och i andras mindre band. En av dom ingick i en trio skivor som hamnade på listan över bästa fynd 2024. Dessa är dock inspelningar som främst touchar dixieland-facket. Det jag har saknat är inspelningar från hans senare dagar då han spelade i olika dansorkestrar och kanske främst Jean Goldkette's eller Paul Whitman's band. Här har jag till sist hittat mitt lystmäte på denna utgåva av bolaget Broadway för Goldkette leder bandet på sida 1 och Whiteman på sida 2 i inspelningar från mellan 1926 till 1929. Detta är snyggt arrangerad, där inslag av stråkar ingår, och riktigt trevlig mysjazz av det väldigt tidiga slaget. En ung Bing Crosby hörs sjunga på ett antal av Whitemans låtar och även om jag hade velat ha en liten tempoökning på vissa låtar så är detta en riktigt bra och skön jazzplatta från dess tidiga dagar. Skivan blir solklart kvar i samlingen!



Celi Bee And The Buzzy Bunch - Alternating currents
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: APA
Betyg: 3/5

Från amerikansk dansmusik från 20-talet till samma från 70-talet och då är det förstås disco det gäller. Celi Bee föddes Celida Camacho och hade väl bara en riktig hit på amerikanska hitlistan, "Superman" 1977. Däremot så blev det en hel del låtar på danslistan, inklusive den enda sak jag har med henne sen tidigare, singeln "Blow my mind" från 1979. Men det är en bra låt så att satsa på den här var inga problem.

Plattan har en del saker som skaver lite och en del som höjer den en hel del. Inledande låten "Macho (a real real one)" är till melodi riktigt töntig med en rätt pinsam basröst i refrängen. Han ska väl låta "macho", men det lyckas väl sådär. Jag ska sen ärligen erkänna att den svänger mest lite lagom, dock utan det där riktigt häftiga groovet. 
     Men allt går att förlåtas av ett riktigt skönt arrangemang, med både stråkar och ibland blås och det ändå ett kanonbra sound som flyter fram skönt! Och även om melodierna inte är några kioskvältare till hits så är det ändå helt OK discolåtar. Så Celi Bees andra av fem plattor i karriären är kanske inte discogenrens mest ihågkomna skapelse eller danskaskad, men den är snygg, slickad och vackert gjord soundmässigt och blir klart kvar i samlingen!



Paul Simon - The obvious child
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: Warner Bros
B-sida: The rhythm of the saints

Vi ska till Salvador i Brasilien av årgång 1990. På en gata där står Paul Simon och spelar in sitt album "The rhythm of the saints". Mikrofoner hänger i telefonstoplar och från fönster och stämningen är troligen på topp. Detta var dom udda förutsättningarna för Simon när han skapade den här plattan och den här singeln var dess första släpp.

Med sig i låten har han trumkollektivet Grupo Cultural Olodum och det är runt dom låten egentligen kretsar. Melodin tillhör väl i sig inte någon av Paul Simons mest lättihågkomliga, men tack vare det grymt häftiga svänget och trumenergin från trumkollektivet så lyfts låten till speciella höjder och gör det till en av Simons mest intressanta och bästa sololåtar, av många ska tilläggas! 



Prefab Sprout - When love breaks down
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Kitchenware
B-sida: Diana

Prefab Sprout var ännu ett sånt där 80-talsband som fick bra recensioner för plattorna, som hade helt OK framgång i hemlandet och som spelades en del i svensk radio, men som aldrig nådde listorna här. Sprout kan vara rätt ojämn i låtkvaliteten enligt mig ska tilläggas, men det finns en massa bra singlar med bröderna McAloon och dom andra. Och här är en av dom, denna mjuka och softa poppärla vid namn "When love breaks down". 

Låten var första singeln från albumet "Steve McQueen" och blev ingen större hit förrän den remixades året efter. Men den här låten börjar mjukt och försiktigt innan den får en riktigt bra refräng. Det är snyggt proddat och har engelsk softpop från 80-talets mitt skriven över sig, och det är aldrig fel! 



C.C.S. - Sixteen tons
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: RAK
B-sida: This is my life

Det finns vissa låtar som endast växer genom vissa versioner och inte först och främst genom originalversionen eller den mest kända inspelningen. Alexis Corners studioprojekt C.C.S. har sen tidigare visat fenomenalt prov på det. Jag skrev ju om plattan som ömsom är självbetitlad ömsom kallas "Whole lotta love" för några år sen, där bandet lyckades göra mirakel av både Stones "Satisfaction" och Led Zeppelins "Whole lotta love". En annan låt från det förflutna som jag är sådär intresserad av, i bästa fall, är den gamla klassikern "Sixteen tons", en låt som gjorts i exakt hur många versioner som helst och där Tennessee Ernie Fords variant nog är mest spelad. Gunnar Wiklund har också gjort den, vilket får räknas som en av de bättre varianterna. 

Men självklart tar Alexis Corner in sina studiomusiker och sin blåsensemble till studion och lyckas göra en riktigt bra bluesjazzrock-version med bra tyngd och arrangemang och där blåset är riktigt häftigt! Jag har sagt det förr, men C.C.S för mig är på samma nivå som Blood, Sweat & Tears, Tower Of Power och Chicago i genren och kan ta nästan vilken låt som helst och göra guld med blås av det. Klar tumme upp för den här singeln!