Utgivningsår: 1970
Skivbolag: RAK
Betyg: 4/5
Jag ska erkänna att jag tidigare har varit en del tveksam till CCS och trott att det var ännu ett band i den proggiga och flummiga Woodstock-rocken från sent 60-tal, men efter att jag hörde en hel låt med dom så insåg jag att detta ju var kanonbra! CCS är alltså den kortlivade gruppen med bluesgitarristen Alexis Corner och en hel del studiomusiker som gjorde två plattor mellan 1970 och 1973, varav denna då är den första. Båda bandets plattor är lite fantasilöst självbetitlade så för att sära dom åt så kallas denna oftast för "Whole lotta love" efter plattans mest kända låt.
Det här är då alltså betydligt bättre än jag trodde först. Det är en platta som funkar alldeles perfekt om man gillar jazzrock som Chicagos första plattor, Blood, Sweat & Tears eller Tower Of Power. Det gungar riktigt ordentligt med kanonbra blås och hammondorgel. Man lyckas göra riktigt bra saker av två låtar som normalt inte alls är något jag sätter på frivilligt i mitt hem, Rolling Stones übersönderspelade "(I can't get no) Satisfaction" och Led Zeppelins "Whole lotta love". "Satisfaction" lyckas man göra i en av de klart bästa och mest intressanta versionerna jag har hört och och Zeppelins stentrista rockare är instrumental som blåser och gungar enormt skönt och orgeln i perfekt form! Jag föredrar klart denna bättre än Zeppelins version, även om jag är medveten om att jag inte får så många med mig!
Men bandet kan svalka med svalare saker också som "Sunrise". Men CCS är också bra på att variera tempo så ena stunden kan det vara hur röjigt och gungigt som helst för att nästa sekund plötsligt slappna i ett par minuter med ett trivsamt flöjtsolo med blåsarna svagt i bakgrunden för att sen dra på igen. Det är aldrig tråkigt i dessa låtar och det är enormt bra spelat. Ska man peka på något minus så är det kanske att sången av Alexis Corner och Peter Thorup inte är den allra bästa, men det är tillräckligt ös och gung att det funkar ändå. Så ibland är det bra att tänja på ramarna och överkomma sina fördomar. Då får man en kanonbra platta som doftar lika mycket storbandsjazz som Chicago Transit Authority! Skivan blir solklart kvar i samlingen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar