Åter igen är det dags att vända årsblad och blicka mot ett nytt år. Men först är det förstås en titt tillbaka till vad som skrevs i det år som gick. Skivsamlaråret 2025 kan beskrivas som ett rätt lamt år, kanske främst bestående av att andelen ställen att handla skivor här i stan numera inte är jättemånga, i alla fall om man förväntar sig dom ska sätta ut nytt hela tiden. Man börjar kunna skivaffären och dom två största och närmaste second hand-butikerna vid det här laget, samt skivmässa två gånger om året. Det har inte varit så mycket som har stuckit ut utanför ramarna i år, utan det mesta har varit lite av samma samma. Men helt uselt har det förstås inte varit. Det har förekommit en del riktigt spännande saker och i sedvanlig ordning har jag rangordnat dom tio bästa fynden för i år. Sex stycken har jag skrivit om här förut, men som vanligt är det inte alls omöjligt att dom som jag inte har skrivit om än dyker upp så småningom. Förstås så blir det även en titt på årets bästa låt! Därmed är det dags att göra bokslut över år 2025!
Något som jag velat hitta ett bra tag är plattor med Bix Biederbecke som spelar tidig dansmusik i en sorts pre-storbandstappning. Den här hittades i början av året och innehöll det mesta jag ville ha, Bix, Jean Goldkettes orkester och/eller Paul Whitemans band. Det är storbandens tidigaste tappning och det är riktigt snyggt, maffigt och välarrangerat, precis som jag ville ha det! "The undheard Bix" är nu heard och jag gillade det jag hörde väldigt mycket.
9 Billie Holiday 1933-1942 - The Jazz Collection (3CD)
Jag erkänner att jag inte är den som lyssnar allra mest på Billie Holidays katalog. Ju senare inspelningarna blir ju knarrigare blir rösten och ju svårare får jag för den. Enligt mig finns det bättre röster än Billie, som Ella, Sarah Vaughan och Monica Z, för att nämna några. Men därmed inte sagt att jag inte kan lyssna på hennes tidiga alster med Lester Young eller Teddy Wilsons orkester. Och hittar jag en trippel-CD-box med Lady Day's bästa år så köper jag förstås den, även om utgåvan är en box från italienska Giants Of Jazz. När Giants Of Jazz sätter ihop boxar så består dom oftast av tre enskilda plattor från deras katalog som dom tvinnat ihop till en stor utgåva. Det är inte några extra utgåvor, ett eget tema eller en speciell udda box. Men likväl är det en box med riktigt bra musik med dom allra bästa musikerna, en CD med random band där Lester Young spelar med, inklusive Billies egna band, som jag inte har en något med, en CD med Teddy Wilsons band och en med mer Billies band och annat. Lagom osorterat innehåll, men ändå klassisk jazz från de åren då Billie Holiday var som bäst enligt mig!
Betty Everett är främst känd som kvinnan som först populariserade "The choop choop song (it's in his kiss)" en gång på 60-talet, men som sen hade problem att hitta nya liknande framgångar. Den här plattan var hennes sista innan hon la karriären på hyllan och var arrangerad och producerad av en musiker som jag plötsligt under sensommaren hittade en hel del med, Gene Page. Inte långt utanför den här listan hamnade hans platta med forne Spinners-sångaren G. C Cameron, men ännu starkare var arbetet han gjorde med Betty på en platta som är fylld med smekande, sköna och vackra ballader och soulpärlor! Jo, visst är den här sista plattan med Betty Everett inte bara ett av årets bästa skivköp, utan även ett av årets guldkorn bland soulfynden, en underskattad klassiker!
Det fanns en gång ett 20-talsband jag hörde en låt med i radio när jag var ung och nybakat jazzfan och som jag sen ville höra mer med, men aldrig såg röken av på ett par decennier. Numera har jag mer med detta band än jag kunde tro och bandet är förstås William McKenneys bomullsplockare. Anledningen är förstås de två dubbelalbum med McKinney's Cotton Pickers som jag hittade i år med några månaders mellanrum. Och givetvis är det utgivet av en av mina favoriter, RCAs franska Black & White-bolag och deras Jazz Tribune med tidningstabloid-omslaget. Låten jag hörde då, "My black bird are blue birds now" finns här i en alternativ version och det är skivor med riktigt bra och intressant musik med detta idag underskattade band! Frågan är nu hur mycket mer med dom jag behöver, mer än något på stenkaka möjligen?
Det är inte så ofta jag köper soul från 60-talet, men Stevie från detta decennium finns det alltid plats för! Här möter vi en Stevie Wonder som är på väg att mogna till en man och som försöker utforska sina egna nya vägar. Det innebär förvisso en del covers, som dock görs på ett riktigt snyggt sätt. För endast en tjuga hittade jag denna pärla, som egentligen var värd en nolla till i summa.
5 The Dorsey/Sinatra Sessions Vol 1 & Vol 2
Jag ska inte utmåla mig som ett stor Frank Sinatra-fan, men det här året så har det praktiskt taget regnat skivor med den Sinatra jag helst lyssnar på, den unge "Frankie Boy" som sjöng med storbandsikoner som Tommy Dorsey och Artie Shaw. Dels fann jag en galant CD-box med fem skivor från Past Perfect Silver Line, men jag trots allt så sätter jag nog dessa plattor lite högre. Här är det RCA som har samlat Frank Sinatras inspelningar med Tommy Dorsey på tre dubbelalbum, varav jag hittade dessa fina två första i höstas. Det är avkopplande och mjuk vokal storbandsjazz av allra bästa märke!
4 Jimmy Smith - The exciting Jimmy Smith with Don Gardner trio
Ett köp från årets sista veckor och ett drygt decenniums torka är över! Jag har äntligen hittat en ny platta med Jimmy Smith, efter att en gång köpt minst en platta per år med denne hammondlegend. Här är det Don Garner trio som ackompanjerar Smith och saxofonisten Al Cass och Smith spelar väldigt bra ihop! Det är möjligt att dom stundtals touchar farligt nära rhythm & blues på vissa ställen, men det är Jimmy och det är så otroligt svängigt och välgjort, precis som vanligt! Och jag gillar det!
En ung Björn Ulfvaeus och hans kompisar i Hootenanny Singers gör en av sina första spelningar på Bromma läroverk och är redo med inspelningsmaskinerna när dom får hjälp på scenen av grabbarnas egen bildlärare på Västerviks läroverk, Lars "Frosse" Frosterud, som nästan helt tar över föreställningen. Resultatet blir en spännande och idag svårhittad live-EP där ena sidan är en happening och en kul udda sak och den andra sidan mer normal Hootenanny-musik.
När man som jag gillar TV-seriesignaturer så förväntar man sig inte precis att hitta originaltemat till en serie på vinyl, i alla fall inte om det är gjort under 80-talet. Oftast var temat då till för att sälja en serie till TV-bolagen, varken mer eller mindre, inte främst en artist som gjort en låt till temat, även om undantag fanns förstås, som Miami Vice. Att därför hitta den här singeln med originaltemat till "Hill Street Blues", eller om man vill "Spanarna på Hill Stree, blev en jätteglad överraskning när jag grävde singlar på Vinylstallet i våras. Temat är för övrigt gjord av en veteran inom skapandet av signaturer samt en av medlemmarna i The Crusaders.
Deep Purple vinner detta år med en platta som egentligen officiellt räknas som en mellanplatta. Men att dels hitta Purple för 15 spänn på second hand tillhör verkligen inte vanligheterna och dessutom är det en platta som är riktigt bra! Ritchie Blackmore håller inte med mig och lämnade bandet efter plattans utgivning. Men att höra Jon Lord spela moogsynth och Glenn Hughes respektive David Coverdale vara riktigt bra som sångare är en av flera anledningar att lyssna på den här plattan, årets fynd 2026, Deep Purples "Stormbringer"!
ÅRETS LÅT Vad gäller ny musik så har det varit ett mindre spännande år där det på listorna har varit mycket av det vi hört redan, EDM, unga poptjejer i Taylor Swift-skolan, svenska låtsas-hiphopare, låtar som spenderar mellan ett halvår och ett år på listorna (eller dess amerikanska variant, äger hela top 10 med alla låtarna på sin platta) och latinoinspirerad partymusik. Jag låter 200 år nu, men det kanske vore kul med något som revolutionerade och överraskade (nej, jag menar INTE epa-tramsporrlåtar med Fröken Snusk). Men det har ändå funnits en del bra ny musik också och, tro det eller ej, en näve av dom har letat sig in på Digilistan också. Men annars har det åter igen varit elefanternas julafton för min del med kända namn som gjort riktigt bra saker eller överblivna låtar från plattor som kom under hösten 2024, samt en stor andel av discjockeys, som Alle Farben, Gabry Ponte, Ummet Ozcan eller Anyma. En trend i år för min del har varit remixare som Bob Shepherd x Da Clubmaster, Saint Tropez Caps eller Danceteria som tagit gamla soulklassiker och gjort dom i moderna riktigt bra klubbversioner. En del tragiska dödsfall har det varit, där The Alarms sångare Mike Peters enligt mig var en av dom sorgligaste. The Alarm gjorde ett par av årets bästa låtar, "Chimera" och "Outlier", och dom spelades in när Peters hade det som svårast med sin cancer. Starkt gjort utan tvekan!
Damerna har annars gjort bra ifrån sig med riktigt starka och kanonbra låtar och plattor från Marina, Sophie Ellis-Bextor, Felicia Takman, Amy McDonald och Ava Max. Men det är två killar som har gjort årets allra bästa låt. Ett band som under 90-talet försökte konkurrera med Oasis, Blur, Verve, Pulp och dom andra britpop-banden, men utan att nå upp i deras klass. 1997 splittrades dom, men när engelska Rialto återkom i år så var det med en låt som lånat mycket vackert från synthpopen och därigenom fått till en riktigt vacker, spännande och sentimental låt med ett sound och nynnande som sätter sig och en riktigt välgjord melodi. Under våren så lyssnade jag väldigt mycket på Rialtos "No one leaves this discotheque alive" och den blir därmed årets låt i år! Och därmed vill jag önska alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR, med hopp om ett riktigt spännande och bra skiv- och musikår 2026!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar