torsdag 17 juli 2014

Orchestral Manouvers In The Dark (OMD) - History Of Modern

2011 skrev jag om två OMD-skivor av olika årgångar och där skrev jag också att bandet hade återförenats i sin originalsättning för turnéer och nya album. När sångaren och OMDs frontman sen 1986, Andy McClusky hade skiljt sig och sen fick en förfrågan från en tysk TV-show om att framträda så togs beslutet att återförena hela originalbandet, alltså McClusky, Paul Humphries, Malcolm Holmes och Martin Cooper. Det gjordes nyutsläpp av gamla plattor, turnéer och denna skiva, som släpptes 2011. Titeln på plattan kom när Andy McClusky tog sin dotter på en konstutställning som hette "The history of modernism".
Den här köpte jag i nytt skick på en utförsäljning på Åhléns och var jublande lycklig, för i normala skivaffärer i Sverige var den inte lätt att hitta då.

Det som är det underbara med "History of modern" är att bandet på ett sånt genialt sätt både blickar bakåt i tiden och samtidigt gör något fräscht med det. Att denna platta är en skiva för OMD-fansen i första hand och att bryta fram en ny fanbas i andra hand gör man ingen hemlighet av för flera av låtarna låter som om dom var fortsättningar på klassiska OMD-hits från olika eror, men ändå med ett nyare och fräschare sound. Dessutom älskar jag touchen att på sann 80-talistisk LP-maner dela upp låtarna i "Side One" och
"Side Two". Allt är gjort för att den sanne OMD-fanet ska känna sig hemma, men ändå med nya instrument, nytt komp och ett nytt tänk i sättet att lyfta fram den gamla ljudbilden. Tydligast hörs det i singeln "Sister Marie says", som är en klar modern version av "Enola gay" i melodin och produktion, men med ett lite fräschare danskomp. Att sen uppdelningen av titelspåret i en del 1 och del 2, där del 1 är en snabbare låt och del 2 är en betydligt lugnare historia, är en tydlig referens till "Joan of arc" känns rätt självklart. Och på tal om "Joan of arc", låten "Bondage of fate" går också i valstakt, vilket också låter som en passning till jättehiten från 1981. Många av låtarna, som ovan nämnda titlar, här doftar och har ekon av bandets mångsäljare "Architecture & morality", medan ett flertal andra, som den poppiga discolåten "The future, the past and forever after", passar mer på "Sugertax" och första singeln "If you want it" ger mig lite tankar till "Crush" från 1985. Lyssna också på inledande häftiga "New babies: new toys" som mer har drag av New Order med en synthmatta som man har lagt indierockgitarrer ovanpå. För mig är inte detta ett sätt att bara hålla nostalgin vid liv eller ett tecken på fantasilöshet. För mig är det att ta något tidlöst från den engelska pophistorien och klä upp den i en lite finare dräkt, men ändå så pass lite att man känner igen ekon från det förflutna.

Plattan har två svagheter; dels låten "Pulse", som bandet egentligen skrev till Britney Spears, som nobbade låten. Men det betyder inte automatiskt att man behöver spela in den själv för låtens stil passar i min mening inte alls på två 50-åriga gamla popikoner och framför allt inte en text som:
"Ooh, you got it, suck it.
Going, oh, yeah, rock it.
Dont stop it, it's what you came for"

Dessutom sjunger han med diverse stönanden och en rösteffekt som låter som om han sjöng genom nåt rör. Sen förstår jag inte heller varför man envisas med att ha med sångerskan Jennifer John på låten "Sometimes". Hon tillför inte låten ett dyft och sjunger dessutom riktigt illa.

Men totalt sett är detta en skiva som är en njutning för ett OMD-fan. Om man överser med ovan nämnda två flopplåtar så är detta som att vandra igenom den brittiska synthpophistorien från 80-talet och upptäcka nya guldkorn!

Två låtar tar jag från plattan, dels den lysande singeln "Sister Marie says", som har en väldigt stark och spännande video, och dels den intressanta öppningslåten "New babies: new toys", som då är ett albumspår utan riktigt video. Istället har användaren satt ihop lite bilder på bandet av idag.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...