Nytt i samlingen - September 2019

Lis Sörensen - Himmelen ned på jorden
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Mercury
Betyg: 3/5

Det sker inte så ofta att jag köper danska plattor utanför Sanne Salemonsen, men någon gång ska man stiga ur sin trygghetszon. Lis Sörensen är för mig mest ihåg kommen för den musikaliskt mindre roliga sommaren 1989 och hiten "Mine ojne de ska se", som jag på den tiden inte gillade. Mycket har hänt sen dess och jag har idag sen länge lärt mig gilla den danskinvasion som kom det året och Lis platta då, "Hjärtenes sang", är faktiskt riktigt bra. Så när jag på Röda Korset här i stan såg ett exemplar av hennes solodebut "Himmelen ned på jorden" så tänkte jag "varför inte".

Att då jämföra med succén från 1989 är inte rättvist, för om den plattan ändå var rätt kommersiell i sitt tänk så är detta mer barn av sin tid. Detta är en popplatta med en mer stämning i sig och en rockig kant runt om och jag gillar den stämningen. Michael Friis, dansk kompositör och skådespelare, har producerat och gjort det riktigt bra! Dessutom finns Sanne Salemonsen med i bandet, vilket aldrig är fel. Det doftar stundtals en hel del det Anne-Li Rydé gjorde här i Sverige runt samma tid och det är aldrig heller fel. Eftersom min danska inte är den allra bästa och jag inte vill stöta mig med eventuella danska läsare så analyserar jag inte texterna. Men det är inte de allra lättaste melodierna med de starkaste refrängerna, men ljudbilden och Lis röst, som är riktigt bra, gör att detta är en avkopplande och skön platta och låtar som "Jeg vil forelske dig" och "Perlefiskeren" är riktigt bra! Däremot så känns det som att det mot slutet går lite på tomgång och inte riktigt håller hela vägen och näst sista låten "Längre ud" känns mer tröttsam än spännande!

Men detta är ändå en helt OK platta som är snygg och skön att lyssna på, som kanske dör lite på slutet, men ändå rekommenderas. Den blir klart kvar i samlingen!



Faith, Hope & Charity - Faith, Hope & Charity
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: RCA
Betyg: 3/5

Faith, Hope & Charity var ett idag bortglömt soulgäng som låg under producentens Van McCoys beskydd. Van McCoy producerade flera av dom stora namnen, men är under eget namn främst känd för låten "The hustle". Jag ska ge McCoy det beröm han förtjänar, han är en OK producent med dom rätta arrangemangen. Han är ingen Curtis Mayfield eller Huffman/Gamble, men helt OK. Tyvärr så får jag lite känslan att den sen 40 år avlidne McCoy ändå numera räknas mer till 70-talssoulens lågbudgetnamn.

Själva bandet visste jag inte mycket om innan jag beslöt mig att chansa och införskaffa denna mest kända av deras släppta fem plattor, vänligt klappad i ryggen av några Vinyl Community-medlemmar. Bandets enda riktiga hit, "To each his own", finns på den här självbetitlade platta och den är den bästa låten på albumet. Jag ska verkligen inte säga att detta är ett dåligt album, som sagt så har Van McCoy gjort et bra jobb med produktion och arrangemang. Däremot så har jag kanske hört roligare melodier i genren än just dessa. Det känns som att man har lagt mer energi på att skapa ett sånt glatt och dansvänligt sound som möjligt att det blivit lite lättviktigaste formen av melodier över. Plattan tenderar att bli lite förutsägbar till slut, där singeln trots allt känns mest fräsch. Men som sagt, det är inte dåligt och snyggt proddat ändå så skivan får ändå klart godkänt och blir kvar i samlingen, just nu i alla fall.



Duke Ellington - On the air 1940
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Max
Betyg: 4/5
Det var något som kallades Megaloppis här i Sundsvall, vilket är precis vad det låter som. Sporthallen Nordichallen hyrdes och en gigantisk loppis där vem som helst fick hyra bord arrangerades. Det kan nästan liknas vid en sorts loppismässa för så mycket stånd och
besökare var där. Riktigt häftigt! Och det var många som sålde skivor också, både folk som grävt i sin eventuellt lilla samling och mer vana skivmässesäljare. Jag hittade mycket jazz till bra pris och en av dom som överraskade mig mest positivt var denna liveplatta med Duke Ellington, utgiven i Sverige på det tämligen okända etiketten Max. Men som jag har sagt många gånger förr, det är på dom små okända bolagen man kan hitta mest guld vad gäller äldre jazz.

Denna konsert från 1940 är gjord främst på Southland Café i Boston. Majoriteten av plattan upptas av en helt oklippt konsert daterad 9 januari, medan det också finns ett par andra inspelningar med gjorda vid andra tillfällen samma år.
     Och här har Ellington helt lämnat sina mest uttjatade verk, ingen "Take the A-train" eller "Satin doll" eller "Black and tan fantasy". Det är högklassig storbandskonsert, lite småraspigt inspelat, som det ska låta för att få den genuina känslan av 1940, och kanoninsatser av Lawrence Brown och Johnny Hodges. En platta som åter visar på varför jag gillar liveinspelningar så väldigt mycket vad gäller jazz!



David Bowie - When the wind blows
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Virgin
B-sida: When the wind blows - Instrumental

Jag blev väldigt förvånad av att hitta den här singeln på Megaloppisen. Jag trodde jag hade rätt hygglig koll på David Bowies 80-tal, men den här låten hade passerat mig helt förbi. Det är en filmlåt från Roger "Pink Floyd" Waters tecknade och dystopiska antikärnvapenfilm "When the wind blows", en film Bowie först var tänkt att skriva betydligt mer låtar till, men han drog sig ur för att fokusera jobbet med sitt kommande album "Never let me down".

Dock blev det detta titelspår, som nog måste räknas som en av Bowies mest bortglömda verk. Jag kan förvisso förstå det, för det är inte det starkaste, eller för den delen bästa, låt som han har gjort. Den är förvisso väldigt maffigt gjord med starka trummor och snyggt arrangemang, men melodin får man lyssna på ett par gånger innan den sätter sig. Om man till exempel jämför med en annan filmlåt som han hade detta år, "Absolut beginners", som jag ännu räknar som en av hans bästa låtar någonsin, så är den oändligt mycket mer lättlyssnad och starkare i melodin. Men det är David Bowie och det är pampigt och maffigt, så bara därför blir singeln givetvis kvar i singelsamlingen!



Savage Progress - Burning bush
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Ten Records/Virgin
B-sida: Tears of love

Och nu frågar sig flertalet, vilka är Savage Progress, och jag erkänner, detta är ett blindköp. Jag hade inte alls någon koll på detta band, men hittade ett gäng riktigt fräscha singlar från 1984 på Myrorna som jag slog till på och några av dom kommer att ha egna artiklar här inom kort.

Savage Progress var ett kortlivat engelskt band som har som sin främsta merit att dom 1984 var förband till Thompson Twins på deras Englandsturné. En LP och tre singlar släppte dom innan dom gick skilda vägar. Savage Progress kan lugnt sållas in i facket engelsk new wave-synthpop med passande image, även om bandet har en bit kvar till, till exempel, bandet man turnerade med, Thompson Twins. Sångerskan Glynnis, som jag vet exakt ingenting, har en rätt irriterande ljusröst och är ingen jättesångerska direkt. Produktionen är OK, men knappast genrens bästa. Men låten har något ändå som gör att den fastnar och gör att låten ändå funkar. Refrängen sätter sig och det finns ändå en spänning i låten som jag någonstans gillar. Så därför blir den kvar i samlingen, för nu, även om det kanske inte är 80-talssynthens allra bästa bidrag. Sen vad som händer i framtida gallringar återstår att se...