Sundsvalls skivmässa - Hösten 2019

Dags för Sundsvalls skivmässa igen och en mässa som åter stod på starka fötter efter vårens lilla flopp. Det såg ut att förvisso vara något mindre utställare, men i gengäld var det bra andel med kunder. Och priserna var som det skulle vara, en blandning mellan dyra godbitar och billiga saker som på intet sätt är loppismässiga. För min del blev det en riktigt bra andel med skivor, både av det lilla formatet och det stora formatet. Jag har haft löjligt tur med skivor på sista tiden. En vecka innan var det ett evenemang som kallades "Megaloppis" här i Sundsvall, vilket är en sorts loppismässa på idrottshallen Gärdehov med en gigantisk hög med säljare och många med skivbackar. Vid en säljare, som jag förvisso kände, så hittade jag en Lionel Hampton-skiva för endast fem kronor och sträckte fram en tjuga. Dock hade säljaren ingen växel och jag fick skivan gratis. Det var bara att tacka, bocka och se glad ut! På denna skivmässa hade jag en deja vu-upplevelse när jag skulle köpa åtta stycken vinylsinglar för ett billigt pris och även denna säljare inte hade någon växel och jag till slut fick samtliga singlar gratis. Det börjar bli en trevlig vana detta...

Nå, mesta delen av fullängdarna köptes från Stockholmsbutiken Record Hunters tiokronorslådor, där mycket roligt kan hittas, samt en säljare från Sundsvall som sålde åtta skivor för 100 kronor! I sedvanlig ordning kan ni se bilder på samtliga fynd, men jag ska förstås också granska några av dom lite mer noggrant, även om jag ännu inte har hunnit höra mer än stickspår från övervägande. Men när dom andra väl är lyssnade så kommer dom successivt upp här förstås. En har jag redan skrivit om, Paris France Transits "Paris France".

Meco - Encounters of every kind
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Millenium Records/RCA
Betyg: 3/5

Det var inte länge sen jag presenterade Mecos uppdatering av den gamla filmmusiken från "Wizard of Oz". Fast egentligen var det ju denna jag hade letat mest aktivt efter och till slut hittade jag den i Record Hunters billiga lådor. Konceptet känns åter igen, klassisk filmmusik i marschdiscotempo. I detta fall är måltavlan då främst "Närkontakt av tredje graden". Och jag tycker detta är experimentfull och enormt snyggt gjort och en klart bra platta. Däremot så kanske jag inte riktigt får samma känslor som dom andra två jag har. "Star Wars"-filmerna har jag förstås sett framåt och baklänges några varv och "Wizard of Oz" var kul just för att det var så udda med klassiska 30-talsmusikallåtar i discotempo. Men "Närkontakt av tredje graden" har jag aldrig sett och har ingen anknytning till, vilket gör att låtarna känns lite mer anonyma än de andra, utom då "Närkontakt"-temat som är grymt skön och annorlunda.

Men som sagt, det är välgjord och grymt snyggt och bara för det är det en riktigt bra platta och blir givetvis kvar i samlingen. Det finns trots allt fler Meco att upptäcka för framtiden!



Love Unlimited Orchestra - Theme from King Kong
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: 20th century records
B-sida: Theme from King Kong part II

I samma kategori som Meco hamnar den här singeln med Love Unlimited Orchestra, som var 40-mannaorkestern som ackompanjerade Barry White i hans inspelningar. Man kan se det som hans motsvarighet till Philly-soulens TSOP, bakgrundsbandet som fick göra egna inspelningar emellanåt. Jag har ett mindre gäng Barry White-plattor, men det är inte vad jag först plockar upp ur en skivback på second hand av soulplattorna. Även om det är snyggt gjort, smekfullt och snyggt sjunget och allt det där så saknar Whites låtar ändå den riktiga funkkänslan och flera av hans låtar tenderar till att låta karbonkopior av varandra. Däremot har han betydligt mer fantasi vad gäller hans sidoprojekt, både körtjejerna Love Unlimiteds plattor och då orkesterns plattor. Där handlar det ju trots allt inte om att främst lansera hans röst hela tiden utan honom som kompositör, producent och arrangör också.

Men likt Meco så var Barry White också intresserad av att ta aktuella filmer och göra trendig 70-talsdisco av deras teman, fast kanske ännu mer med soultouch då än Meco. 1976 kom en ny King Kong-film med Jeff Bridges och Jessica Lange i rollerna och originalmusiken gjordes, inte helt oväntat kanske, av John "Star Wars" Williams och inte långt därefter kom denna instrumentala soulversion av huvudtemat. Detta kunde vara både pinsam kult, helt ointressant eller helt OK och det var riktigt bra! Det är nästan funkigare än alla Barry Whites soloplattor ihop tror jag och det är väldigt snyggt gjort. Stråkarna passar riktigt bra i ljudbilden och man blir nyfiken på hur White har utvecklat låten från start till mål. Det cementerar hos mig att Barry White gjorde intressantare saker till andra än sig själv. Jag hittade ett klipp där både A- och B-sida, alltså del 1 och del 2, finns ihopmixade!

Sniff 'n The Tears - One love
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Chiswick
B-sida: 5 & Zero

Engelska Sniff 'n The Tears har jag nämnt några gånger tidigare, men konstigt nog aldrig recenserat någon hel skiva med dom. Däremot en CD-singel för drygt tre år sen. Men någon gång ska jag givetvis skriva om en fullängdare med detta band som Kjell Alinge är helt ansvarig för att jag gillar. Han spelade i ett av sina program ett helt gäng låtar från bandets då aktuella platta "The game's up" och jag blev direkt mycket intresserad. Numera är jag stolt ägare av alla av bandets plattor utom en, comebacken 1991. Sniff 'n The Tears är oändligt mycket mer än bara "Driver's seat".
   
Däremot tror jag mig aldrig har sett en vinylsingel med bandet så när jag såg denna blev jag givetvis lycklig. Jag ska inte säga att "One love" är det perfekta singelvalet på "The game's up", det finns andra ännu starkare låtar. Men den är inte dålig ändå, den är bra och mysig i en sorts AOR-lightstil och med Paul Roberts hesa röst. B-sidan "5 & Zero" är också från "The game's up" och funkar också helt OK. Vad som är än mer ovanligt än att se Sniff 'n The Tears på singel är att se dom i en musikvideo, men "One love" finns faktiskt som det!



Taka Boom - Boomerang
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Mercury
Betyg: 4/5

Stackars Taka Boom, hon hade lite och leva upp till och hur hon än försökte så lyckades hon aldrig nå upp ens i närheten av sin storasyster Chaka Khans storhet. Varje gång Gunnar "Kulan" Kugelberg i radioprogrammet "Kulan i luften" på 80-talet spelade Chaka Khan så refererade han henne skämtsamt som "Taka Booms syrra" och 90 % av lyssnarna, jag inkluderat, satt och undrade som fågelholkar:
"Taka Boom, vem är det? Heter hon så på riktigt, eller har Kulan själv hittat på henne...?!"
Men Taka Boom, döpt Yvonne Stevens, finns och även om det är eoner mellan systrarna i popularitet så är Taka Boom inte att förakta. Jag har två singlar med henne sen tidigare, båda från 70-talet, och hon är mer disco än Chaka Khan och har inte alls samma röstresurser. Men hon är en fullt OK sångerska med bra känsla för soul och disco.

Därför var det en självklarhet att köpa denna min första skiva med henne. Fast jag fick lite dåliga vibbar av den första snabblyssningen på några av låtarna när jag kom hem och hörde att det lät lite halvtaskig synthdisco om det. Men ibland så bara vill man ge en platta en riktigt chans och efter att ha lyssnat igenom den riktigt så kunde jag konstatera att detta inte alls var så dåligt som jag trodde. Visst, hon har anpassat sig till tiden och lämnat discon för 80-talets mer synthiga ljud, vilket kanske mest hörs i låten "Let it burn" som låter väldigt mycket synthpop. Men det är riktigt bra gjort och hon lyckas även med att göra Christopher Cross låt "Ride like the wind" bättre än originalet. Produktionen är gjord av Bob Etsy, som avled för bara en månad sen, och som producerat flera artister för skivbolaget Casablanca. Det är riktigt bra och skön amerikansk synthpop med discofeeling. Det var inte alls det jag väntade mig, men plattan blir klart kvar i samlingen!