expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

tisdag 9 juni 2020

Krönika: I Giganti Del Jazz - italiensk lågbudgetjazz av varierad kvalitet

Jag tänkte bjuda på lite skivbolagsfakta denna gång, om ett skivbolag i jazzgenren som man ofta ser numera i skivbackarna. Lite kanske som en fortsättning på den guide till diverse lågbudgetskivbolag som jag skrev om för tre år sen. För dom flesta av oss som bläddrar i skivbackarna på second hand stöter väl ofta på dom där smala skivorna utan läsbar rygg som ser ut som dom kom från en albumbox och som går under namnet "I Giganti Del Jazz". I Giganti Del Jazz-skivorna innehåller oftast jazz i olika former, ibland är det en artist som upptar hela skivan, ibland är det en samling med flera artister. Skivorna skriker lågbudget och öppnar man skivomslaget så finns alltid där en lång text om musikerna på italienska.

Jag har hittills undvikit dessa eftersom dom ser ut som lösryckta skivor ur en box och generellt sett brukar jag hellre föredra att köpa hela boxen. Men nu har jag gjort några undantag, när jag har kommit över några till ett billigt styckpris. Trots allt är det en väldig spridning på jazzgenrer i den här serien och oddsen att jag ska köpa en hel box känns mikroskopisk. Men vad är då I Giganti Del Jazz?  Är det delar ur en box? Ja och nej, dom är både lösa skivor som säljs separat, men som också går att pussla ihop till en box, med boxfodral som går att köpa separat.

I Giganti Del Jazz gavs ut på bolaget Curcio, som i sin tur var startad av italienske journalisten och dramatikern Armando Curcio 1928. På den tiden var det förstås inte jazzplattor man gav ut utan skivindustrin drog man igång långt senare. I Giganti Del Jazz är en serie på 100 skivor som man gav ut och som knoppade av sig dubbelalbum så småningom under namnet "Jazz Giants". Dessa Jazz Giants var
jättevanliga att hitta för ca 25-30 år sen och jag fick ett par stycken där allsköns musiker i alla jazzgenrer samsades i olika inspelningar på två skivor. Just för att man skohornade in inspelningar med Duke Ellington och Charlie Parker och sen någon bluespianist jag aldrig hade hört talas om och så vidare gjorde att jag var väldigt skeptisk till dessa skivor i fortsättningen.

Hur är I Giganti Del Jazz-utgåvorna då? Nja, dom tre jag köpte är minst sagt av olika kvalitet. Nummer 2 i serien är med fokus på Dizzy Gillespie, men också med inspelningar av Charlie Mingus sextet och Miles Davis kvintet. Den får klart godkänd eftersom det är geniun bebop, i flera fall också med inspelningar jag inte hade tidigare. Lyckas man också som Charlie Mingus skapa en låt med titeln "Pithecanthropus Erectus" och få den inte allt för lättuttalade titeln att bli godkänd av en skivbolagschef så är man värd respekt och ett par hundra poäng i Alfapet. Tumme upp!


Nummer 7 är den jag blev mest besviken
på. För när titeln lyder "Lee Konitz Big Band" så blir man intresserad. Och detta är jättetråkigt att behöva skriva om nyligen (15 april i år) avlidne kanonsaxofonisen och Lennie Tristano-eleven Lee Konitz, men vad gör han där? För mig är det obegripligt att man valde just dessa inspelningar ur Konitz katalog. Det lät mer som Lee Konitz tillsammans med James Last eller någon annan av dom tyska easy listening-ledarna. Jag vet inte vad Konitz tänkte där, men bra var det inte med elpiano och nästan dansbandskomp. Vad som man också måste se upp med när det gäller den här serien I Giganti Del Jazz är vart inspelningarna kommer ifrån. Lee Konitz-plattan utgavs redan 1975 under titeln "Chicago N' All That", men ser här ut som en skiva från en box med random inspelningar.

Nummer 47 är inspelningar med trumpetaren Rex Stewart och inspelningar han gjorde i Europa där han bodde under några år i slutet av 40-talet. Rex Stewart själv var det inget fel på, men vems idé var det att göra inspelningar utan en bas i kompet? Stewart, Sandy Williams, Vernon Story och Johnny Harris blåser på duktigt, men trumslagaren Ted Curry låter väldigt ensam där han hamrar på utan anledning och det låter minst sagt fel och osynkat. Inte förrän mot slutet blir det fin 40-talsswing när Lucien Simoens kliver in vid basen, men då känns det lite väl sent. Så man får hålla koll när man köper I Giganti Del Jazz, även om texten är på italienska, för man vet aldrig var man får eller vad dom har satt ihop. Allt är verkligen inte guld som glimmar vad gäller denna italienska jazzserie. Men jag kanske håller ögonen öppna lite mer för i I Giganti Del Jazz, men kommer också att vara väldigt försiktig med vad som får följa mig hem. Bolaget känns lite tveksamt och märkligt, men en del skivor innehåller dock en hel del intressant örongodis!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar