Krönika: Låt ordet daterad bli daterad!

Jag hade tänkt att vara lite djup idag. När man pratar musik så är det väldigt stor risk att man hamnar i en debatt som jag riktigt aldrig har förstått mig på. Vad som är ute och vad som är inne, vad som låter föråldrat eller inte, eller som man säger idag, vad som är daterat och inte. Jag vet, jag ska inte kasta sten i glashus. Jag har använt ordet och andemeningen ett fåtal tillfällen här på bloggen. Och det finns gånger då det säkert är befogat. När jag för ett antal år sen skrev om Daddy DJs sommarplåga med samma namn så nämnde jag att den inte hade åldrats särskilt bra. Visst finns det gånger då man inte kan låta bli att använda samma mening. Men egentligen så är dessa ord riktigt vedervärdiga. Det är en sorts snobbism som alltid har funnits när det gäller ny musik.
"Pfft... det där gamla låter föråldrat. Det är inget att ha!"

Lyssnar man på ny musik så brukar diskussionen om vad som är trendigt eller inte inte vara långt borta. Och jag har fått försvara mina val om och om igen, det har dock avtagit sen jag blivit äldre. Men någon har bestämt att allt måste låta som om det är nytt hela tiden och följer den linje som alla andra gör, alternativt tidlöst. När jag var yngre så var detta en debatt som alltid retade upp mig, kanske för att jag alltid såg mig som mot strömmen. Eller kanske för att jag alltid lyssnat på det JAG gillar och trott att alla andra också gör det, och det kanske dom gör också, med stor sannolikhet. Men jag har alltid haft svårt för det där med att man gillar något stenhårt ena året, eller som max 2-3 år, och sen ska kasta det över axeln och låtsas som att man "egentligen inte alls gillade det", vandra vidare mot något nytt och baktala det man en gång hyllade som "vad tänkte jag på?". Jag har alltid tyckt att trender på ett sätt är fördummande, eftersom att ständigt följa det berövar människan sin rätt att följa sitt hjärta och upptäcka vad man själv egentligen gillar och tycker om. Det är ju samma diskussion om teknik och vilket format man spelar på. 
"Ja, jag har ju kastat alla mina CD-skivor och kör bara på Spotify...", säger många, där flera av dom säkert idag letar upp skivorna igen vid upptäckten att dom tydligen är på väg att stiga i popularitet igen.

Nu kanske någon säger att om jag ju har upptäckt saker som britpop, eurodance, big beat och annat under 90-talet och därmed själv hakat på trender och utvecklats. Förvisso, även om det nu i alla fallen var nåt eller några år senare än alla andra, men jag har aldrig slutat gilla det för att jag upptäckt något nytt sen. Jag står för att jag gillar det än, har inte börjat gilla det bara för att det var inne då och bryr mig inte om huruvida det låter "mossigt 90-tal" idag eller inte. Vad som låter daterat och mossigt 70, 80- eller 90-tal eller som det ska göra idag för en musikälskare är oviktigt. Det viktigaste är att man vågar stå för att man gillar det man gillar. Sen kan man förstås lyssna för mycket och tröttna på en genre eller sorts musik, men det är ju en helt annan sak. Mycket musik, och annat i vårt samhälle, är förstås barn av sin tid, saker som det märks när de är skapta och varför. Men det betyder ju inte att det inte går att njuta idag. 

Medierna var ju under 90-talet stora experter på vad att håna det som lät daterat, eller "stenute", eftersom ordet daterat i denna mening inte hade fått sitt genomslag. Det fanns knappt en recension från en 80-talsartist som släppte nytt som inte blev sågad med orden "det låter stenute och 80-tal, undvik!". Men nu är ju musik i allra högsta grad också ett säljande objekt och då måste man haka på och följa med sin tid. Det är väl det som är utveckling. Men var går egentligen gränsen mellan utveckling och ens personliga smak och åsikt och hur långt kan man följa allt innan man kommer till ett vägskäl och måste välja? Gärna utveckling, men måste det nödvändigt vara så påtvingat och desperat att man tappar sin egen vilja? Det kan tåla att tänkas på ibland och inte bara inom musik. Kanske ordet "daterad" i sig själv borde ses som daterad och ens egna smak samt vilja att upptäcka sin egen stil vara helt inne igen.

Och den må vara väldigt spelad, och kommer troligen att få en egen artikel inom kort, men det finns få låtar som stämmer så bra på detta som Raymond & Marias klassiker "Ingen vill veta var du köpt din tröja"!