KRÖNIKA: 5 orsaker till att jag föredrar billig-backarna!

Den här texten touchar en hel del en krönika jag skrev i slutet av 2020, där jag undrade vem som egentligen är en riktig skivsamlare. Men en del saker tål att upprepas och jag hade här tänkt att förklara lite saker som gäller mina vanor. För dom som känner mina vanor när det gäller skivköp, eller dom som har läst den här bloggen i flera år för den delen, har fattat att jag till största delen handlar mina skivor på second hand-butiker eller i 10 kronors-backar. Dom som inte har sånt intresse för skivsamlande säger lugnt:

"Jaha, du har köpt lite skivor idag! Blev det några fynd?"
Dom bryr sig inte så mycket utan är accepterande och nyfikna. Annat är det med dom mer vana skivköparna/säljarna. Och jag vill göra klart att jag förstås inte hänger ut alla utan det finns givetvis skivsamlare som är nyfikna och glada för andras skull. Däremot finns det dom som lite funderar om jag verkligen är skivsamlare eller någon sorts hoarder av "dålig musik". Och visst har det kommit hånfulla ord, när man träffas eller på streams, men dessa kan jag oftast bemöta med skämtsamma vassa ord tillbaka. 
     Men skivaffärerna börjar också anta en viss hånfull stämning stundtals och då blir det annat, eftersom det gäller vilken service man ger kunderna. Inte minst när man sätter upp olika reor och rabatter där man flaggar för att det gäller ALLA skivor utom nypressningar och sen tittar på mig med väldigt fundersam blick när jag kommer till kassan med ett litet gäng ur reabacken och efter viss tveksamhet och/eller diskussion ger mig rabatten. 
     Eller som när jag nyss var i en affär i Östersund, en väldigt fattig affär med mindre backar än vad som brukar ses i en affär, och köpte en skiva med Ohio Players. Jag tittar lite och såg en låda där det stod "Gratis CD om man köper en vinyl". Varken mer eller mindre, det stod inget om speciella villkor om skivorna. Jag frågade ändå om det gällde den skiva jag köpte ur deras back med skivor för en tjuga och fick ett hånfullt svar:

"Nähähäää! Inte ur dom där backarna! Hahaha!"
OK... det var ju bevisligen en vinyl och det stod inget om att det måste vara en prisgräns. Irriterad slängde jag en tjuga på disken och bara gick. Gemensamt för dessa två exempel är att det är INTE priset som är det viktiga eller det som är det jag reagerar på. Det är att man antingen skriver ut vad som gäller eller accepterar det som de facto står och inte ser ner på kunderna som inte "fattar att riktiga skivköpare handlar dyra skivor i en skivaffär".
     Då är det annat med affärer som Record Mania i Stockholm som alltid behandlat mig på bästa sätt med bästa service, även om skivorna kommer från loppisbacken!

Så för alla som undrar varför denna fascination för second hand-skivor så ska jag ge fem orsaker till varför jag i första hand bläddrar och köper ur 10-20-kronorsbackarna än i dom dyrare ditona, oavsett om det är en loppis eller en skivaffär:

1) MUSIKSMAKEN: Självklart är den stora anledningen min musiksmak. Jag är den jag är! Jag gillar äldre jazz, 80-tal av olika slak, 70-talspop- och soul, dansmusik och annat från 90-talet, schlager, kultmusik och visor, för att nämna några. Det är musik som inte har så mycket värde i sig utan i dom allra flesta fall hamnar i dom billiga backarna, både för vinyl och CD. Jag kan ju inte tvingas ändra smak och köpa dyrare saker som progg, hårdrock, 60-talsrock med Beatles, Stones eller Jimi Hendrix och annat bara för att låtsas vara cool i andras ögon när jag är helt ointresserad av den musiken. Och jag skäms inte för min musiksmak. Det tycker jag ingen ska göra! Alltså är dom billigare backarna mitt hem, det är där min musik oftast finns!

2) PRISET: Jag kan erkänna det, jag är ingen jätteförmögen person så att köpa dom dyraste utgåvorna är inte att tänka på. Och eftersom jag köper allra främst för musikens skull så är det inte det jätteviktigt heller. Och allt som oftast är mycket inte värda högre priser heller, vilket för oss till...

3) MÅNGA HAR INGEN KOLL: Det här är något jag har nämnt om och om igen. Allt som är svart och snurrar på vinyl är ingen kassako bara för att "vinylen är inne". Hur många gånger har man inte stått på en second hand-affärs dyrare back och skakat på skallen åt säljare som trott att man kan ta 80 kronor för Boney M eller jazzplatta utgivet på Giants Of Jazz, lågpriskungarna av äldre jazz? Och flera skivaffärer har nu fått för sig att ta en hundring eller mer för saker jag har hittat i en Erikshjälpsback för en tia eller som har en grov och tydlig cut-out. Då är det inte kul att titta i dom dyrare backarna. Många har helt enkelt för dålig koll på värdet, eller kanske bara tar en rövare. 

4) FYNDKÄNSLAN: Känslan och glädjen när man har hittat en riktigt efterlängtad och häftig sak som ändå skulle ha kostat mer i normala fall för ett riktigt billigt och bra pris är obeskrivlig. Som liveplattan med Aretha Franklin i Paris för en femma eller Deep Purples "Stormbringer" i bra skick för 15 kronor. Eller när man hittar ett helt gäng riktigt bra skivor eller singlar för ett riktigt bra pris, då mår man bra! Den känslan kanske samlare av dyrare skivor också kan få ibland, men här är fyndkänslan något riktigt extra.

5) FÖR ATT DET ÄR ROLIGAST: I en loppisback kan man trots allt hitta dom där sakerna som är roligast! Dom bästa och knasigaste skivomslagen, inspelningarna som får en att undra vad dom gick på eller dom där artisterna som bara kan få en att häpet fundera "har han/hon gjort DET DÄR PÅ PLATTA?!?!" Man vet aldrig vad man hittar ibland och det är underhållning deluxe, ibland lika mycket underhållning som att köpa skivor. Och dessa skivor hamnar i regel ALDRIG på andra ställen än i dom billigare lådorna!

Alltså är det så mycket bättre för mig att bläddra bland backarna på Erikshjälpen/Mitt Second Hand (eller vad dom heter den här veckan), HK, Röda Korset, Myrorna eller dylikt, eller dom billigare backarna på Vinylstallet eller random affär i Stockholm när jag är där. Och i till exempel Stockholm har dom andra kriterier dessutom och lägger ofta saker i billig-backarna som är långt bättre och mer oväntat än bara Pelle Karlsson, Vikingarna och Ingemar Nordströms. Så därför letar jag hellre i billig-backarna än bland dom dyrare, även om det förstås bevisligen händer att jag letar där också och hittar något som ibland kan vara ett fynd, både vad gäller musik, sensationsmässighet och pris. Men oftast finns min musik och mina fynd där priserna är som bäst och där kommer jag att fortsätta vara. Eller vasst munhuggas med en glimt i ögat med folk på streamar som försöker få in en punch mot min stil. Sån är jag, och, tro det eller ej, flera med mig! 

Och som smakprov på detta så tar jag ett ännu bevis på varför second hand-backarna kan ge det bästa fynden. Den som blev 2024 års bästa fynd, från EPn med Monica Zetterlund och Lars Gullin  låten "Detour ahead"!