Monica Zetterlund - Sakta vi gå genom stan (EP)

Monica Zetterlund - Sakta vi gå genom stan
Utgivningsår: 1961
Skivbolag: Philips
Övriga låtar: Säg tyst/Rockin' chair/Du måste ta det kallt
Det känns som att om man blir vald till 60-talets bästa låt så bör låten också förekomma med egen artikel här. Och min absoluta nummer 1 på den årslista över hela decenniet nyligen (årslista över ett decennium...?) blev Monica Zetterlunds ikoniska "Sakta vi gå genom stan". Nu har det gått drygt fem år sen jag var i Stockholm senast och givetvis är den stora anledningen pandemin. Men när jag var i Stockholm så fanns det få låtar som kändes så underbar att vandra genom huvudstadens olika delar till som just den här klassikern! Möjligen i konkurrens med Woody Hermans "Early autumn" eller random Lars Gullin-inspelning. 

Monica själv gillade inte alls sin gigantiska monsterhit, men och andra sidan så var den enda inspelning hon var riktigt nöjd med sin och Bill Evans platta "Waltz for Debby" från 1964.
     Originalet till "Sakta vi gå genom stan" vet väl de flesta vid det här laget att det är låten "Walkin' my baby back home", som har gjorts av allsköns alla möjliga musiker och sångare. Den svenska texten gjordes av Beppe Wolgers, med handling förlagd i Stockholm, och framfördes först 1961 på en kabaré av Monica Zetterlund och spelades snart in som en EP på Philips-etiketten i Metronome-studion i just Stockholm. Det är alltså lika med denna EP. Orkestern är ledd av Georg Riedel och har namn som Jan Johansson, Egil Johansen och Bengt-Arne Wallin i sättningen. 

Tittar man på dom andra låtarna på EPn så finns där också anledningar till att lyssnar noga. "Säg tyst" är ju då en version av Kurt Weills "Speak low", som också finns på en uppsjö olika jazzinspelningar. Min egen absoluta favorit är gjord av Boyd Raeburn och finns på en annan platta jag har nämnt förut, när jag för länge sen hittade den i Stockholm på Andra Jazz. Mer Stockholmsanknytning alltså...
     Sen har vi då också en annan jazzstandard, "Rockin' chair", som dock blivit även en Monica-standard med åren. 
     Vill ni ha mer Stockholm? Sista låten "Du måste ta det kallt" heter i original "Stockholm sweetnin'" och är gjord av Quincy Jones under hans Sverige-period och först inspelad av Clifford Brown - Art Farmer with Swedish All-Stars, här med en svensk text signerad Peter Himmelstrand.

Men hur lysande dom andra låtarna är så är förstås "Sakta vi gå genom stan" den klart mest lysande stjärnan. Oavsett hur less och ogillande Monica själv var till låten så kan jag höra den hur många gånger som helst. Den har en obeskrivligt mysig stämning i Georg Riedels arrangemang som bara smeker en i storstadskvällen. Och Beppe Wolgers text är en otroligt vacker hyllning till Stockholm och allt kulmineras med Monicas fantastiska och svala röst och känsla. Det är 60-talets bästa och vackraste låt, även om den förstås är tidlös och passar i vilket decennium och tid som helst!  

Och för att illustrera vad jag talar om, vad sägs om den här riktigt snygga videon gjord av den virtuella promenad-kanalen "Stockholm Walks". Och som bonus kan jag även bjuda på "Säg tyst"!

Dom 50 bästa låtarna från 60-talet!

60-talet är ju för många skivsamlare något snudd på heligt, kanske främst för att många av dom är i den generationen. Eftersom jag är född 1974 och därmed inte har några egna minnen från decenniet så har för mig 60-talet alltid varit något som jag aldrig riktigt connectat med, utom vid en period i livet. Jag var i tonåren och gick på högstadiet och började fångas av den musik som pappa spelade. Sen följde ett par år då jag lyssnade på radioprogram som "Yesterday" och spelade in en eller ett par kassettband med 60- och 70-talsmusik. Efter 1989 tog det stopp då jag vaknade efter att ha hört Jive Bunnys horribla mixar med dom mest uttjatade 60-talslåtarna och jag gav upp 60-talet, utom möjligen några låtar som följt mig genom åren. Numera inser även jag att det finns mycket bra från 60-talet, saker som har vuxit med åren, men någon stor 60-talssamlare blir jag nog aldrig.
     Därför var det en utmaning av bara den när den facebookgrupp som har lockat mig att göra årslistor förut här på bloggen nu skulle ta sig an ett top 50 bästa låtarna - från hela 60-talet! Och det har varit minst sagt en spännande resa där jag har upptäckt låtar jag inte trodde var bra, återupptäckt låtar jag inte har hört på länge och fått gräva ner mig och undersöka vad jag egentligen gillar i ett decennium jag normalt inte alls lyssnar aktivt på musik från. Jag trodde det skulle bli en uppsjö av jazz, visa och schlager, som normalt är det jag mest lyssnar på från detta decennium då Stones, The Who, The Kinks, Jimi Hendrix och alla 60-talets strömlinjeformade svenska popband knappast är min påse, men det blev överraskande många klassiska 60-talshits av olika genrer också. Sen är kanske majoriteten från de sista åren i decenniet och jag blir nog fortfarande ingen jättesamlare av 60-talsmusik, men ett kul, lärorikt och udda arbete var det utan tvekan! Så, varsågod, här är mina 50 bästa låtar från 1960-talet!

1 Monica Zetterlund – Sakta vi gå genom stan (1961)
2 Elvis Presley – Any day now (1969)

3 Chicago – I'm a man (1969)
4 Eleanor Bodel – One way ticket (1968)
5 Trashmen – Surfing bird (1963)
6 Östen Warnerbring – En sommardröm (1966)
7 Beatles – All my loving (1963)
8 Agnetha Fältskog – Jag var så kär (1968)
9 Simon & Garfunkel – The sound of silence (1964)
10 Hootynanny Singers – Björkens visa (1965)
11 Jack Ross – Happy José (Ching ching) (1962)
12 Elvis Presley – Suspicious minds (1968)
13 Beatles – A hard days night (1964)
14 Anni-Frid Lyngstad - Så synd du måste gå (1969)
15 Procol Harum - A whiter shade of pale (1967)
16 Monica Zetterlund - Gröna små äpplen (1969)
17 Deep Purple - Hush (1968)
18 Del Shannon – Runaway (1961)
19 The Shangri-Las - Past present and future (1966)

20 Jane Barkin/Serge Gainsbourgh - Je'taime (1969)
21 David Bowie - Space oddity (1969)
22 Edmundo Ros - Wedding samba (1961)
23 France Gall - Poupée de cire, poupée de son (1965)
24 Hasse & Tage - I banken efter tre (Va i helvete har dom för sej (1967)
25 Duke Ellington & His Orchestra - Isfahan (1967)
26 Gunnar Wiklund – En gång i vårt sommarland (1964)
27 Spencer Davies Group - Gimme some lovin (1966)
28 Sylvia Vrethammar - Tycker om dej (1969)
29 Stevie Wonder - My cherie amour (1969)
30 Anita Lindblom - Kring de små husen i gränderna vid hamnen (1968)
31 Elvis - In the ghetto (1969)
32 Mamas & The Papas – California dreaming (1965)
33 Jan Johansson – Visa från Utanmyra (1964)

34 Stevie Wonder - For once in my life (1967)
35 The Tornados - Telstar (1962)
36 Jimmy Smith - The Organ grinders swing (1965)

37 Aretha Franklin -  I say a little prayer (1968)
38 Alf Robertson - En liten fågel flög... (1968)
39 April Stevens - Teach me tiger (1961)
40 The Supremes & The Temptations - Ain't no mountain high enough (1968)
41 The Carpenters - Ticket to ride (1969)
42 Napoleon XIV – They're coming to take me away (1966)
43 Anna-Lena Löfgren - Regniga natt (1961)
44 Lee Morgan - Hocus pocus (1964)
45 The Jackson 5 - I want you back (1969)
46 Herman's Hermits - No milk today (1967)
47 Cornelis Vreeswijk – Sjuttonde balladen (1969)
48 Tommy Körberg - Judy min vän (1969)
49 The Easybeats - Friday on my mind (1966)
50 Robert Broberg - Maria-Therese (1967)

Nytt i samlingen - November 2021

Helen Sjöholm - Visor
Utgivningsår: 2002
Skivbolag: Sony Music
Betyg: 2/5

Det blir mycket nytt denna månad, eftersom jag har hittat en massa intressant och fokus kommer att ligga på den Megaloppis som var i Nordichallen här i Sundsvall för ett antal veckor sen och som genererade i mycket spännande. Bert Karlsson-singeln har jag redan nämnt, men det fanns mer därifrån. Men först ska jag vara hård och visa upp den konventionella sidan av mig. Helen Sjöholm, född i min stad, har blivit ett sorts svenskt musikhelgon genom sitt arbete med Benny Andersson och alla sina musikaler och filmer. Jag har dock aldrig riktigt förstått hennes storhet. Visst sjunger hon bra, men inte bättre än många andra, och BAO är inte riktigt min påse och hennes låtar i "Kristina från Duvemåla" är något sönderspelade. Men ändå så passade jag på att prova denna platta när jag hamnade på en loppis i stan som gav bort en del av sitt sortiment gratis. Det var ju trots allt visor och folkmusikmelodier och hon sjunger ju, som sagt, inte dåligt. Detta kunde ju bli riktigt avkopplande och snyggt med sommarkänslor. 

Men ack vad jag bedrog mig, för vad gäller denna genre är jag något av traditionalist och vill ha dom i så klassisk stil som möjligt, gärna med gitarr, dragspel eller stråkar. Men när Jojje Wadenius har proddat så låter det folkmusik av modernaste stilen, uppblandat med tämligen tråkiga låtar med Helen och ett piano. Arrangemangen här låter mer som en lätt flummig blandning mellan nutida folkmusik och en dos progg. För mig är detta svårlyssnat och stentrist. Det är säkert jättebra spelat och jag som är stenålders här, men jag hade svårt att begripa arrangemangen och produktionen. Ska jag peka på någon som ändå är OK så väljer jag "Då väntar jag vid vägarna", men den är egentligen klart bättre med Kjell Hansson. Nå, det var en chansning jag inte betalade något för så skivan blir inte kvar i samlingen. 



Ashford & Simpson - Stay free
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Warner Brothers
Betyg: 2/5

Jag fortsätter på den inte så positiva banan, för här blev jag väldigt besviken. För ett antal år sen köpte jag Ashford & Simpsons platta "Solid" från 1985, vars titelspår väl är ännu den låt dom är mest ihågkommen för här i Sverige. Den plattan visade sig vara stentråkig och inte alls någon soulfunkstänkare som jag hade hoppats på och är gallrad ur samlingen sen ett tag tillbaka. 

Sen hittade jag diverse singlar från 70-talet med paret, bland annat singeln "Found a cure" från 1979. Med den tänkte jag att jag nog började i fel ände med paret Nicholas Ashford och Valerie Simpson och hittade nu, på Megaloppisen, deras platta från 1979, "Stay free". Men till min besvikelse så var resultatet inte bättre.

"Stay free" hakar på den rådande discotrenden världen över och det är inget fel i det. USA visade sig ju vara långt bättre på disco under 70-talet än Europa, men nog ville jag ha lite mer tryck i så fall. Produktionen var oväntat tam och blåset, som finns där, var väldigt lamt. Det groovar på hyggligt, men inte så att det sprätter direkt i benen. Jag hade hoppats på lite mer stråkar, groove och smeksam disco med soulkrydda och istället blev det väldigt intetsägande. Ashford & Simpson var fortfarande riktigt bra låtskrivare åt andra artister, men den här skivan blir nog inte kvar i samlingen, tyvärr.



Al Stewart - Time passages
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: RCA
Betyg: 4/5

Då har vi dom mindre bra ur vägen. Nu är det dags att bli lite gladare när Al Stewart är tillbaka. För ca 1 1/2 år sen så skrev jag om hans klassiska album "Year of the cat" och den har förstås gett mersmak. Detta är uppföljaren till den och precis som kattplattan så är denna proddad av Alan Parsons, så det vankas en ljudupplevelse deluxe. 

Om "Year of the cat" hade hämtat sin inspiration från den brittiska musikhistorien så är det lite mer dramatisk, stor och ibland nästan experimentell rockmusik på många ställen här, blandat med avkopplande och snygg singersong-writer-pop. "Valentina way" har ett riktigt snyggt och lätt mollaktigt gitarriff som går genom låten och "Life in dark water" är en oförutsägbar och snygg skapelse som mynnar ut i något som ibland låter lätt Pink Floyd om det, men i mina öron bättre. Den här plattan har kanske ingen hit som låten "Year of the cat", men istället så har den en enormt snygg och varierande ljudbild och kanonbra melodier i övrigt! Jag gillade den mer kända föregångaren väldigt mycket och betyget är det samma, men det vete gudarna om jag inte sätter denna högre ändå. Skivan blir glasklart kvar i samlingen!



Monica Zetterlund - Monica - Monica
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: EMI
Betyg: 3/5

En 20-kronors Zetterlund är absolut inte fel, utan klart välkommet. I det här fallet är hon inte ensam utan i väldigt nära samarbete med kompisen Monica Dominique, vilket framgår tydligt på omslaget. Detta kan då sammanfattas som en klart mer annorlunda Monica Z-platta som musikaliskt vandrar iväg åt många olika håll. Här ryms både Zetterlunds fascination för jazz, folkmusik och visa, men dessa har också blivit uppblandad med klassisk musik, pop och jazzrock á la Chicago eller Blood, Sweat & Tears. Det är väl på få ställen man lyckas så snyggt att blanda det sistnämnda med den svenska folkmusiken. Låtar av Frank Zappa, Neil Diamond, George Harrison, Burt Bacharach och Tomaso Albinoni har fått nya och udda blågula dräkter och det är verkligen en oförutsägbar brygd. 

Men samtidigt som det normalt sätt borde vara i spretigaste och flummigaste laget för mig så är detta så enormt snyggt arrangerat och gjort att jag har väldigt svårt att inte gilla det och bli imponerad av det. Det är endast den märkliga gospelpopversionen av "My sweet lord", här kallad "Du mitt liv", som jag egentligen tycker illa om, men den har jag samtidigt hört några gånger förut, så den var ingen överraskning direkt. Också får man hennes kanonfina version av Olle Adolphsons "Trubbel", bara en sån sak! Detta är kanske inte Monica Zetterlunds allra bästa platta, men helt klart en av de mer spännande och udda och det är helt OK låtkvalitet! Skivan blir kvar i samlingen!



Elton John - A word in spanish
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: The Rocket Record Company
B-sida: Heavy traffic

Det här är helt klart inte någon av Elton Johns mest kända singlar, det kan vi vara på det klara med. Hade inte jag varit redo med inspelningsknappen på VHS-bandaren en dag i hemmet 1988 när jag såg på ett musikvideoprogram på kabel-TV och blivit tillräckligt nyfiken på låten för att spela in videon så hade jag nog kanske inte ens suttit här med singeln. 

Men låten hade en stämning och melodi som jag faktiskt gillade skarpt ju mer jag tittade på videobandet. Dock har jag sen varken sett eller hört låten någonstans i vare radio, TV eller skivaffär/loppis efter det, utan den har förblivit en bortglömd snygg låt på mitt musikvideoband. Till dess att jag ÄNTLIGEN sprang på denna singel från Eltons 1988-platta "Regs strikes back". "A word in spanish" är en lätt latinodoftande ballad med en snygg ackustisk gitarr som leder låten igenom och är en av Elton Johns klart bästa låtar av hans 80-talskatalog. 



Dave Edmunds - Almost saturday night
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Swan song
B-sida: You'll never get me up

Närmare än så här kommer ni aldrig att få se en låt av John Fogerty på denna blogg, och då är det inte ens han som framför den. Men Dave "Rockpile" Edmunds version av "Almost saturday night" har alltid varit en favorit, ända sen jag hörde den första gången i radioprogrammet Metropols tävling Popduellen våren 1986. 
     Jag kommer säkert att trampa på diverse Creedence-fans tår här, men personligen så tycker jag att Fogerty är bland det mest tråkigaste i musikväg som finns. Därför är denna version, med mer tryck och tempo, för mig ett klart roligare alternativ. Jag gillar Edmunds gitarrspel och den snygga produktionen! Däremot har jag aldrig sett singeln, så gissa om jag blev glad av att kunna fiska upp denna på Megaloppisen! 

Nytt i samlingen - Oktober 2024

Squeeze - East side story
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Eden
Betyg: 3/5

Som jag har försökt i så många år att bekanta mig med engelska Squeeze musik och ta den till mig, men med undantag från debutsingeln "Take me i'm your" från 1978 så har det aldrig fungerat. Deras musik har aldrig fångat mig riktigt. I alla fall inte förrän nu så trägen vinner. Den här plattan är det klart bästa jag har hört med dom, och då är den inte 100 % heller. Det ironiska är att det sker med en platta som kliver bort från den new-wave-musik jag normalt gillar mycket av. 

Originalidén här var ett dubbelalbum med vardera sidor proddade av Elvis Costello, Dave Edmunds, Nick Lowe och Paul McCartney. Nu blev det inte så utan Costello och en av hans närmaste producenter, Roger Bérchirian, fick nästan ensamrätt på plattan, så när som på en låt som Dave Edmunds rattade. Den här plattan var också den enda plattan som Paul Carrack var med på innan han hoppade av för att inleda sin solokarriär, respektive senare karriär som sångare i Mike & The Mechanics. 

"East side story" är faktiskt en riktigt bra popplatta, varken mer eller mindre. Det är bra engelsk pop och snygga melodier. Och visst tycker jag det lyser igenom här och var med Costellos stil i soundet. Det doftar även Beatles om vissa spår, som kanske är påverkat av det faktum att skapandet av plattan hade kommit halvvägs när bandet nåddes av nyheten om mordet på John Lennon, vilket påverkade bandet så mycket att man pausade inspelningen och satt en hel dag och spelade Lennon-låtar istället. 
     Som sagt så har den vissa förmörkelser och kanske så främst den bedrövligt sega balladsingeln "Laballed with love", som doftar för mycket country för sitt eget bästa och som vilket svenskt dansband som helst borde ha gjort till sin signatur. Rockabillypastischen "Messed around" kan jag också leva utan. Men totalt så överträffar den här skivan mina förväntningar en hel del och den blir kvar i samlingen!



The Proclaimers - Sunshine on leith
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Chrysalis
Betyg: 2/5

Låt mig först klargöra att jag inte har något emot att man sjunger med skotsk accent. En skotsk dialekt är riktigt coolt att lyssna på. Så alla som tror att jag nu ska såga The Proclaimers för att dom har en utpräglad dialekt i sin sång kan lugna sig. Det jag stör mig på är HUR dom sjunger den, bland annat.

Men en sak i taget. The Proclaimers är alltså dom glasögonprydda tvillingarna Craig och Charlie Reid, som i Sverige främst är känd för låten "I'm gonna be (500 miles)", som Filip och Fredrik sen dammade av och använde som signatur till sitt program "High Chaparal". Dom blev oväntat stora i England 1988 med sin charmiga gitarrpop, oväntat för att det knappast var det mest trendiga 1988. Jag minns att jag hörde dom tämligen ofta på MTV och Sky Channels listprogram och tyckte väl dom var OK, men inte mycket mer. 500 miles-låten var den klart bästa, och det är den fortfarande, även om det finns en viss mättnadseffekt vad gäller den låten. 

Däremot har jag varit rätt tveksam till ett helt album med dom. Men ibland får man ju för sitt chansa, framför allt när priset är lågt. Tyvärr så var min tveksamhet berättigad. Och om vi då börjar med elefanten i rummet, sången. Bröderna Reid har alltså väldigt lättigenkännliga röster, med sin skotska accent och deras enorma breda och övertydliga sätt att sjunga, ofta i munnen på varandra. Det låter som att dom spelar över å det grövsta när dom sjunger och ser man på videorna så kan man nästan få in ett helt äpple i truten på dom när dom tar i som värst. Att höra på det i ett helt album blir väldigt tröttsamt i längden och framför allt låter det mer seriefigursaktigt än romantiskt när dom ska försöka sjunga en akustisk kärlekslåt med en gitarr med den sångstilen. 
     Låtarna i sig är väl inte usla, men i de flesta fall väldigt ointressanta. Singeln och titelspåret till exempel är horribelt segt och tradigt. Jag nöjer mig med "I'm gonna be (500 miles)" och kanske någon lite till. Hela plattan däremot stannar inte i samlingen.



Cliff Richard - Now you see me, now you don't
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: EMI
Betyg: 3/5

Cliff Richard gör en platta som vid dom första stickspåren lät hade potential att vara en av hans mest intressanta plattor. En tuffare Cliff som flirtar med både AOR och disco, till skillnad mot hans normala radiovänliga snällpop. Inte för att det är något fel i det, men det funkar i lagom doser. Men så är inte hans normala följeslagare under 80-talet Alan Tarney producent här. Alan Tarney är en bra producent, han gjorde några riktigt bra plattor till A-ha bland annat. Men en del av låtarna till Cliff Richard lät lite väl mesiga ur popsynvinkel. Men här har Cliff själv varit med och proddat.

Nu är då det här inte en normal popplatta egentligen utan mitt ibland flera av dom tuffare låtarna döljer sig ett kristet budskap, eftersom Cliff Richard är djupt religiös. Och det är inte alltid i mitt intresse. Här finns dock en del "normala" poplåtar. "It has to be you, it has to be me" är en riktigt bra discodänga och singlarna "The only way out" och "Where do we go from here" är klart bra. "Son of thunder" är bland det rockigare Cliff har gjort och låtmässigt riktigt bra, även om texten sen har ett kristet budskap. 
     Det finns också ballader och några lite väl sega låtar som drar ner och på dom två sista låtarna tappar han hela påsen direkt. Detta är ändå en helt OK Cliff Richard-platta som stundtals har bland det bättre proddar jag har hört med honom från denna tid. Men man får ju också ha ett viss överseende med dom religiösa texterna om man nu inte har den tron. Jag kan ha överseende med det och plattan blir kvar i samlingen, just nu i alla fall.



Lars Gullin & Monica Zetterlund - Med andra ord...
Utgivningsår: 1960
Skivbolag: Columbia
Spår: Med andra ord/Detour ahaed/Get out of town/Don't dream about me

Jag lyckades denna månad att hitta ett gäng riktiga kanonfynd av modellen jazz-EPs och detta för endast en femma styck. Nu är ju inte värde något jag bryr mig i normalt, men när det väl dyker upp något som är värt något mer så är det klart att det är roligt. Och majoriteten av dessa singlar var värd 100 kronor och mer. Den här är i kategorin "och mer". 

Vi snackar två av mina svenska favoriter kombinerade på en EP, Lars Gullin och Monica Zetterlund. Eller snarare kombinerade på två av EP'ns fyra spår, även om man flaggar stort med dessa två. Dom andra två spåren är gjorda med Monica och en orkester ledd av en annan Lars, Bagge. Men musiken på den här skivan är soft, vacker och avkopplande. Vi snackar svensk jazz med klass och mjukhet, och ibland med en dos stråkar. Jo, visst hade skivan förstås haft en given plats i samlingen ändå. Men en titt på Discogs visar den här EP'n dessutom är värd drygt 670 kronor, och jag betalade en femma för den. Gissa om den hamnar högt på listan över årets bästa fynd i slutet av året?



Art Blakey's Jazz Messengers With Barney Wilen - Original sound track recordings from Les Liaisons Dangereuses 1960
Utgivningsår: 1960
Skivbolag: Fontana 
Spår: No problem/Miguel's party (Jazz Messengers)/Prelude in blue (Art Blakey and The Barney Wilen trio)

Den fransk-italienska filmen "Les liaisons dangereuses" från 1959 är inget man hör nåt om varje dag, vilket förvisso gäller dom flesta filmer från det området från den tiden. Jag har aldrig sett eller hört talas om filmen, men det handlar tydligen om ett par som har ett öppet förhållande, som dock leder till en katastrof till slut. 

Dock innehåller filmen mycket jazz, musik som från början var menad att vara gjord av Thelonius Monk. Men Monk hade tids- och hälsoproblem och det blev Art Blakey och hans Jazz Messengers som fick göra det och med sig på inspelningarna hade man den franske saxofonisten Barney Wilen. Men musiken som Monk hade gjort till filmen kom ut postumt 2017.

Musiken är skriven av Duke Jordan och det intressanta är att partymusiken i filmen är gjord av Jack Marray, som dock är en pseudonym för redan krediterade Duke Jordan. Den här EP'n från soundtracket innehåller då två spår med Jazz Messengers och ett spår där Blakey och Messengers bassist Jimmy Merritt samt Jack Marray... förlåt Duke Jordan på piano. Mitt intresse för Blakey's legendariska band har ju ökat en del med åren och detta är riktigt bra med ett riktigt bra riv i "No problem" kombinerat med den svalare och avkopplande "Prelude in blue". En höjdar-EP som klart står bra på egna ben från filmen. Det är inte en så lätt EP att hitta heller. Discogs-värdet på den ligger på 230 kronor.

Pernilla Andersson - Ö

 

Pernilla Andersson - Ö
Utgivningsår: 2010
Skivbolag: Sheriff Records/Metronome
Betyg: 5/5
När nu 10-talet ska summeras snart så ska jag villigt erkänna att andelen nya artister som jag fått som mina nya favoriter är rätt få. Snarare så är 10-talet decenniet då jag gick allt mer bakåt i musikhistorien istället för framåt. Men, tro det eller ej, när nyårsaftonen närmar sig så kommer jag att göra en bästa-lista över låtar från 10-talet, precis som jag gjorde 2009 över 00-talet. Men det finns i alla fall EN svensk artist som gjort det omöjliga, slagit sig in som en av mina nya favoritartister. Jag hade hört namnet Pernilla Andersson förut, men inte förrän melodifestivallåten "Desperados" spelades i Melodikrysset 2014 så öppnades mina ögon och jag insåg att detta ju faktiskt var riktigt begåvat och bra. Sen dess har det kommit fler och fler låtar som fått mig att inse att Pernilla Andersson är en av 10-talets få svenska riktigt lysande singer-song-writers. Däremot tog det ytterligare fem år innan jag fick tag på en platta med henne, denna kallad "Ö", som kom prick 2010.

Pernilla Andersson får mig lite grann att

tänka på en av mina husgudar, som jag nämnt flera gånger, Peter LeMarc. Texterna är kanonbra och lätta att sätta sig in i, hon har en egen och bra röst, väldigt smeksam, och vågar gå sina egna vägar musikaliskt och göra det hon känner för. På "Ö" så är det väldigt mycket soft gitarrpop, men hon kan plötsligt ta in en blueslåt, rock med blås eller tolka Monica Zetterlund ("Att angöra en brygga"). Men det är skönt, relaxande och väldigt vackert! "Dansa med dig" har en väldigt gungande takt, samtidigt som texten är väldigt vacker. Dessutom namedroppas Plura Jonsson, det är aldrig fel!

Att utse 10-talets bästa fullängds platta kommer jag nog inte att göra. Jag har hört på tok för få för att det skulle bli rättvist. Men tveklöst skulle denna nog hamna där, möjligen tillsammans med LeMarcs två plattor, "En svag doft av skymning" och "Den tunna tråden". "Ö" vågar vara annorlunda i 10-talets musikvärld, men samtidigt enkel, sval och vacker! Det är inte så ofta jag vågar plocka fram fullpotten i betyg, men här är det klart befogat! Och om ni inte redan har gjort det redan, så låna ett öra också till årets hit med Pernilla, "Låt det gå (långfinger upp)", som har en väldigt viktig och bra text och en mästerlig produktion. Jag hoppas verkligen på att hitta mer Pernilla Andersson till samlingen under 2020!

Nytt i samlingen - Juni 2020

Anne Linnet - Jeg er ju lige her
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Pladecompagniet
Betyg: 1/5

Nu ska det tyvärr sågas, vilket dock jag inte gör så jätteofta. Ofta har jag tur med mina inköp. Och det var ju inte så länge sen heller jag öste positiva ord om den danska invasionen på listorna sommaren 1989 med Sanne Salemonsen och Lis Sørensen. I den skaran av populära danskor fanns också Anne Linnet som året innan sålt stort av plattan "Jeg er ju lige her", skriven under en kaotisk tid i hennes liv då hon både var gravid, skiljde sig och flyttade ihop med en annan kvinna. Dock har jag lite svårt att förstå storheten i den här plattan, eller snarare varför den sålde så bra. Här i Sverige är den känd för en enda sak, den innehåller låten "Tusind stykker" som ett år senare skulle bli en svensk klassiker med Björn Afzelius under titeln "Tusen bitar". Dock är Afzelius version, hur sönderspelad den än är, ljusår bättre för Linnets version är, liksom hela plattan, väldigt tam och ointressant. Produktionen på plattan låter väldigt trist, tamt och amatörmässigt och ibland nästan mer likt något okänt dansband på landsbygden. Det här är långt ifrån Sannes klös eller Lis Sørensens spännande pop och Anne Linnets röst tillhör väl inte heller den bästa jag har hört heller. Detta var tyvärr en grav besvikelse och den enda låten som kommer undan med ett någorlunda godkänt är "Du drømmer".



Jan Garber And His Orchestra - Jan Garber And His Orchestra plays
Utgivningsår: 1954
Skivbolag: Royale
Betyg: 3/5

Som många har förstått så gillar jag att botanisera i dom där mindre kända storbanden som spelade i divisionen under de stora namnen, Ellington, Basie, Goodman och så vidare. Ett sånt namn är definitivt Jan Garber. Garber var något så ovanligt som en fiolspelande bandledare, men av fiolen hörs inte alls mycket utan här är han mer storbandsledare. Hans hade storband redan på 20-talet även om hans största framgångar kom i slutet av 50-talet. Däremellan hade han till och med hunnit lägga musiken på hyllan några år efter att bandet på 40-talet gått med ekonomisk back. Troligen var fiol inte det hippaste instrumentet hos swingtörstande ungdomar då. 

Att hitta Garber-skivor är inte lätt i Sverige. Jag har en CD och det är allt, så självklart blev jag väldigt glad och överraskad när jag hittade denna skiva, som dessutom är något så ovanligt i min samling som en 10-tumsskiva. Inspelningarna är troligast från 40-talet, det står tyvärr inte på omslaget men det låter så, och rabbla musiker vore slöseri med tid eftersom inga kända namn finns i sektionen. Men detta är en riktigt bra och fin utgåva med musik från ett band som i kvalitet inte riktigt når upp i den största eliten eller hade något eget sound, det ska erkännas, men som ändå är spännande att upptäcka och lyssna på. Åtta trevliga spår med en av storbandens mer bortglömda namn!



Monica Zetterlund - Chicken feathers
Utgivningsår: 1995
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5

70-talet var Monica Zetterlunds stora filmdecennium och 1972 hade hon just kommit från både inspelningar av "Äppelkriget" och "Utvandrarna" och spelade just in "Nybyggarna". Däremellan klämde hon in en skivinspelning tillsammans med Sveriges Radios Jazz Grupp. Det blev denna skiva "Chicken feathers" och bland namnen i denna jazzgrupp finns den svenska jazzeliten, som Arne Domnérus, Jan Allan, Bosse Broberg, Rune Gustafsson, Bengt Hallberg och George Riedel. Detta är alltså den nyutgåva på CD som kom ut 1995 och inte originalet från 1972, men för mig gör inte det nåt för musiken är fantastiskt bra! "Chicken feathers" ligger främst förstås i jazzfållan, men med tentakler ut mot andra genrer med både folkmusik och ibland till och med nästan pop. Men mitt i allt finns förstås Monicas fantastiska svala röst och professionella musiker som gör allt otroligt spännande och oförutsägbart där man inte vet åt vilket håll musiken ska gå, men där man alltid hittar hem till något vackert, jazzigt och snyggt! Jag ska inte säga att 70-talet alltid var Monicas bästa period vad gäller låtkvalitet, men det här är riktigt bra och snyggt gjort! Vintage Monca Z!



The Four Tops - Main street people
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Dunhill Records
Betyg: 4/5

Four Tops tolfte album och min första i skivsamlingen med en av soulvärldens allra största band. Men efter att ha hört den här så kommer det absolut bli mer, i alla fall vad gäller deras 70-talsmaterial. 70-talet var dock inte Topsarnas mest framgångsrika decennium och den här blev en besvikelse försäljningsmässigt. Man hade lämnat Motown för det något mindre Dunnhill Records. Dock är den gravt underskattad för detta är en kanonbra platta. Four Tops står här med en fot i det sound från 60-talet som gjorde dom stora, men har moderniserat det en hel del så det också står med andra foten i ett lite mer glansigt 70-tal. Det finns mycket bra här, titelspåret, "Am i my brothers keeper", "Sweet understanding love" och "One woman man". Four Tops har rent kvalitetsmässigt lyckats med beröm lyckats träda in i 70-talet och dess mer sofistikerade soulvärld!



Temper Temper - It's all out of loving you
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: 10 Records
B-sida: Bitter love

Under mitt stockholmsbesök 2014 så hamnade jag mitt i en utförsäljning av en affär som lades ner, Slussens Film & Musik vid Blå Bodarna. Detta skrev jag lite om i Stockholmsskildringen då. Jag skrev också då om att butiken hade ställt ett gäng CD-skivor utanför affären som man fick plocka gratis och jag då plockade på mig en hel hög. Gratis är ju gott, oftast i alla fall. Tyvärr är det inte så många av dessa kvar i samlingen utan många har sen dess strukit med i den årliga gallringen. Men en skiva som finns kvar och som jag redan direkt när jag hade kommit hem hade lyssnat på och insett att det var hur bra som helst var med den engelska duon Temper Temper, Eric Gooden och Melanie Williams. Temper Temper hade en väldigt kort och inte så framgångsrik karriär i början av 90-talet, trots att man satsade på den då väldigt gångbara engelska housesoulmusiken. För deras enda platta var en väldigt positiv överraskning med kanonbra och skön produktion av engelska tidig 90-talshouse.

Temper Temper floppade alltså grovt och släppte tre singlar från plattan vara endast en lyckades masa sig upp på engelska hitlistans nedersta regioner. Och det var inte den här låten, men den är inte sämre för det. Jag kan erkänna att refrängen inte är den starkaste i genren, men det vägs upp av att produktion och stämningen i låten är ljuvlig och skönt gungande! Jag kan tycka att Temper Temper blev lite styvmoderligt behandlade av de engelska skivköparna, men troligen så fanns det en mättnadseffekt i genren och man drunknade bland alla andra redan aktuella och populärare akter. Men lyssna här på ett stycke underskattad engelsk dansmusik från dess kanske skönaste period.

En riktigt bra skivmässa med bra balans

En av dom vanligaste frågorna jag får när det är dags för skivmässa är:
"Vad är det du hoppas finna mest?"
En rätt naturlig fråga kan tyckas. Och självklart har jag en önskelista. Problemet är att den är nog så lång och blir förstås längre och med det blir det allt svårare att hålla reda på vad jag har skrivit där och vad jag behöver. Alltså får man leta desperat i huvudet efter något som jag minns står där. Man kanske skulle ha en önskelista från önskelistan, som sen blir en önskelista från önskelistan från original-önskelistan...?!

Därmed är det alltså dags för Sundsvalls Skivmässa säsong vår 2024! I vanlig ordning skedde det på Pipeline och i vanlig ordning var Thomas Lundmark primus motor på den. Och i vanlig ordning lyfter jag på hatten för honom och en sedvanligt väldigt välgjord mässa! 
     Årets mässa var riktigt bra, både vad gällde antal säljare, antal besökare, arrangemangsmässigt, prismässigt och fyndmässigt. Det var en bra balans mellan det billiga och det riktigt dyra. Sen var det kanske ingen säljare som stack ut från det som normalt finns där. Alla som brukar vara där var där och det blev stundtals riktigt varmt i den lilla lokalen!

För min del så blev det en stark jazzdominans bland fynden, men även andra intressanta saker. Det tog mig drygt en timme att hitta fem plattor med jazz. Art Pepper-skivan med klassisk musik har jag redan skrivit om. Det blev även en skiva med Bud Powell Trio, Supersax andra Charlie Parker-platta, den tredje och sista delen av Duke Ellington i Jazzotheque-serien "Duke 56/62", Count Basie och Sara Vaughan samt en väldigt intressant utgåva av Swe-Danes första platta utgiven i USA.

     Apropå Ellington, hans ersättare på Cotton Club på 30-talet, Claude Hopkins och hans orkester, har jag skrivit om en gång förut och nu hittade jag en LP med orkestern där titeln är lite märklig. På själva skivetiketten och på baksidan står det "1935", men på framsidan den lite mer märkliga texten "1935-6". Alamac heter bolaget som har givit ut detta och det lite lustiga är att bolaget har genom åren lite specialiserat sig på att kopiera Boris Rose utgåvor. Jag skrev om Boris Rose för ett år sen när jag köpte bootleg-utgåvan med Fats Navarro "Fats' gang", som Rose gav ut på ett av sina mängder av bootleg-skivbolag. Jag har inte bestämt mig för om det bara är konstigt eller riktigt smart att kopiera utgivningar av bootleg-utgåvor, men det fanns nog en mening med det också. Stickprov på skivan ger dock vid handen att musiken är vad som förväntas av Hopkins, alltså hans form av tidig storband som låter lätt daterad den storband som hade börjat gälla 1935 men som jag ändå gillar! 

Utanför jazzen så blev det idel lightrock med namn som The Guess Who, Jackson Browne och hans "The pretender" och en liveplatta från 70-talet med Daryl Hall & John Oates. Ja, också snygg och slickad 80-tals funk från 1985 med det idag bortglömda bandet Dazz Band. Men en av dom som jag

blev nästan mest glad över var en skiva med musik ur TV-serien "Söderkåkar". Jo, jag vet, "Söderkåkar" är kanske inte dagsfärsk underhållning, men det är inte Claude Hopkins och Swe-Danes heller. Jag är väldigt svag för den här formen av gammal lättsam, gemytlig och mysig bakgårdshumor från Stockholm och Söderkåkar, vars DVD förstås också finns hemma, är en klassiker, till och med überklassiker, med Monica Zetterlund, Mille Schmidt, Sune Mangs och Arne Källerud. 
     Lite i samma stil är en singel med Sven-Ingvars som fick följa med hem, "Under ditt parasoll". Jag är ju inget jättefan av Sven-Ingvars, även om dom har förekommit en gång förut i bloggen. "Under ditt parasoll" däremot är en söt och charmig melodi, som också är tema till den kultförklarade film som bandet gjorde 1968 och som var inspirerad av The Beatles film "Help", men som slutade med publikfiasko och lång tid av skulder för medlemmarna. Och ja, hade jag haft Kultstämplat-etiketten på en blogg om film så hade den hamnat där.

Detta är alltså vad som kan komma i framtida recensioner av skivor köpta på Sundsvalls Skivmässa, ett evenemang som med detta visar sig vara mer levande och viral än någonsin. Ja, också dök det en journalist från Sundsvalls tidning upp och tog bilder till tidningens websida. 
"En sån går ner på knä för att leta måste vara entusiastisk", sa hon. Jag skrev 2011 om vårmässan då att Sundsvalls Tidning fotade mig då också, i samma ställning och med exakt samma inledningsfras. Antingen har dom bara en fras eller så är det jag som är så entusiastisk, eller bägge. Både mässan 2011 och årets mässa var ju i alla fall riktigt bra mässor!

Dom 50 bästa låtarna från 1976!

Det har blivit dags att syna 1976 års bästa låtar, året när jag fyllde två år. Alltså är alla låtar även här upptäckta långt i efter hand, även om det känns som om dom tre i toppen har varit med mig hela livet. 1976 är annars ett år med mycket soul och disco så det dominerar listan väldigt mycket. Det här året kom också flera kanonplattor som har förkommit här på bloggen, som Major Harris, John Miles, Tavares, Soul Train Gang, Tower Of Power, Angelo, America och Lou Rawls. Det blir alltså nytt rekord i antalet singlar/plattor jag har skrivit om förut här. I övrigt tar endast sex svenska låtar plats på listan, vilket i och för sig är fyra med än på 1977-listan. Därmed så kliver vi in i tidsmaskinen och tittar tillbaka på det musikaliska året 1976!

1 Chicago - If you leave me now
2 Dr. Hook - A little bit more
3 Bellamy Brothers - Let your love flow

4 America - Watership down
5 Melba Moore - This is it
6 Ralph Carter - Extra, extra (read all about it)
7 Candi Staton - Young hearts run free
8 Bee Gees - You should be dancing
9 Lou Rawls - You'll never find another love like mine 
10 England Dan & John Ford Coley - I'd really love to see you tonight
11 Stevie Wonder - Isn't She Lovely
12 Stevie Wonder - Pastime Paradise
13 Monica Zetterlund - Vart blev ni av 
14 Björn Skifs - Firefly
15 Chicago - You are on my mind  
16 Sailor - A glass of champagne 
17 The Real Thing - You to me are everything
18 The Manhattans - Kiss and say goodbye
19 The Isley Brothers - Harvest for the world 
20 Sammy Davis Jr - Baretta's Theme (Keep Your Eye On The Sparrow)
21 Harpo - Moviestar
22 City Boy - Surgery hours (doctor doctor)

Steely Dan - The fez

23 Rufus featuring Chaka Khan - Sweet Thing
24 Elton John - Pinball wizard
25 Carole King - Only love is real
26 Isaac Hayes - We've got a lot of love
27 Steely Dan - The fez
28 The Soul Train Gang - Ooh Cha
29 John Miles - You have it all 
30 Earth, Wind & Fire - Getaway
31 Bob Seger - Night moves
32 Kjell Hansson - En främmande stad
33 Major Harris - I got over love
34 John Miles - Lady of my life
35 Tavares - Heaven must be missing an angel (Part 1) 
36 Stefan Rüden - Jag tror att vi ska ses igen
37 10CC - I'm Mandy fly me
38 Rose Royce - Car wash
39 Wings - Silly love songs
40 Fleetwood Mac - Rihannon
41 The Soul Train Gang - The Soul Train Gang theme

Bob Seger - Night moves

42 Angelo - Hurly-burly
43 Major Harris - Jealousy
44 Staffan Percy - Än brinner var våg (Det mörknar)
45 Tower Of Power - By your side
46 Fleetwood Mac - Say you love me 
47 Maxine Nightingale - Right back where we started from 
48 Carpenters - I Need to Be in Love
49 America - Amber cascades
50 Brotherhood Of Man - Save your kisses from me