Major Harris - My way Utgivningsår: 1974 Skivbolag: Atlantic Records Betyg: 4/5 Major Harris är ännu ett soul namn jag hade rätt liten relation till innan jag skaffade denna platta. Numera är det sällan jag gör så kallade "blind-buys" vad gäller fullängdsvinyl, alltså köper skivor på vinst och förlust helt utan kunskap om vad det är. Orsak är förstås att spara plats. Men lite googling på namnet när jag i lördags stod på Vinylstallet i valet och kvalet sa mig att det var ett namn värt att satsa på och det var helt rätt!
Major Harris heter faktiskt Major i förnamn och var innan denna platta en av dom muntra medlemmarna i sånggruppen The Delfonics innan han gick solo och fick sin största och riktigt enda hit med låten "Love won't let me wait", en väldigt vacker, men samtidigt lite intressant låt eftersom han fick för sig att det är bra att sampla in lite sexuella stönanden från någon tjej mitt i låten. Men "My way" är en riktigt bra soulplatta som doftar både Philly Soul (inte så konstigt kanske eftersom hans kusin är Philadelphia Records producent Norman Harris, som också medverkar här) och 60-talets Motown. Major Harris är ett namn i den äldre soulgenren som hamnat väldigt i det bortglömda, oförtjänt måste jag säga för detta är riktigt bra, avkopplande och smekfullt, samtidigt som det också har ett bra groove! Lysande stråkar ackompanjerar låtarna! Jag kan möjligen tycka att det är lite fånigt att fylla ut en platta med en sorts version av Frank Sinatras gamla "My way" i en sorts 70-talssoulversion, även om den inte gör bort sig på något vis. Men nog hade kanske en originallåt känts lite mer passande.
Men detta är en platta som gjorde mig mycket glad och lugn och som är riktigt riktigt bra! Förhoppningsvis kommer det mer av majoren i samlingen så småningom för det här blir klart kvar i samlingen! Vad som hände med honom sen? Jo, när solokarriären falnade så gick han tillbaka till The Delfonics och turnerade med dom till sin död 2012.
Det har blivit dags att syna 1976 års bästa låtar, året när jag fyllde två år. Alltså är alla låtar även här upptäckta långt i efter hand, även om det känns som om dom tre i toppen har varit med mig hela livet. 1976 är annars ett år med mycket soul och disco så det dominerar listan väldigt mycket. Det här året kom också flera kanonplattor som har förkommit här på bloggen, som Major Harris, John Miles, Tavares, Soul Train Gang, Tower Of Power, Angelo, America och Lou Rawls. Det blir alltså nytt rekord i antalet singlar/plattor jag har skrivit om förut här. I övrigt tar endast sex svenska låtar plats på listan, vilket i och för sig är fyra med än på 1977-listan. Därmed så kliver vi in i tidsmaskinen och tittar tillbaka på det musikaliska året 1976! 1 Chicago - If you leave me now 2 Dr. Hook - A little bit more 3 Bellamy Brothers - Let your love flow
4 America - Watership down 5 Melba Moore - This is it 6 Ralph Carter - Extra, extra (read all about it) 7 Candi Staton - Young hearts run free 8 Bee Gees - You should be dancing 9 Lou Rawls - You'll never find another love like mine 10 England Dan & John Ford Coley - I'd really love to see you tonight 11 Stevie Wonder - Isn't She Lovely 12 Stevie Wonder - Pastime Paradise 13 Monica Zetterlund - Vart blev ni av 14 Björn Skifs - Firefly 15 Chicago - You are on my mind 16 Sailor - A glass of champagne 17 The Real Thing - You to me are everything 18 The Manhattans - Kiss and say goodbye 19 The Isley Brothers - Harvest for the world 20 Sammy Davis Jr - Baretta's Theme (Keep Your Eye On The Sparrow) 21 Harpo - Moviestar 22 City Boy - Surgery hours (doctor doctor)
Majoren Harris har förekommit en gång förut, för ungefär ett och ett halvt år sen då jag skrev om hans debutplatta "My way" som var en helt lysande platta, en av dom bästa soulplattorna jag köpte förra året! Det omdömet lär komma igen även detta år när det är dags för hans tredje platta, "Jealousy". Denna är utgiven på indipendantbolaget WMOT Records via Atlantic. WMOT var ett bolag i Philadelphia som följde i det större Philadelphia Records fotspår och fortsatte att sprida Philly-soulen, vilket lyser igenom på denna platta. Sen är det väl ingen nackdel heller att Harris är kusin med nyss nämnda Philadelphia Records-producenten Norman Harris.
Om jag ska jämföra med den redan kanonbra "My way" så får jag nästan hålla denna ett litet snäpp ännu högre, även om det är hårfint och högsta betyget är lite på gränsen. Det kanske beror på att hans sådär uppdatering av Frank Sinatras dänga inte finns här. Det är inget direkt jättefunkigt, men det är smeksamt, vackert och härlig stämning. Arrangemanget är otroligt och det finns gott om snygga låtar här, som snyftaren "I got over love", komplett med snyftandet av Harris "flickvän" som han ska lämna. Men det nästan 9 minuter långa titelspåret är också en skön sak. Detta kan kanske få plats på nyårslistan över årets fynd för detta är kanonbra gjort och verkligen avkopplande. Skivan blir självklart kvar i samlingen!
Milk & Honey with Gali - Milk & Honey with Gali Utgivningsår: 1979 Skivbolag: Polydor Betyg: 3/5
Det är kul att bli överbevisad sina fördomar! För till 90 % så brukar plattorna som ackompanjerar ett populärt äldre Eurovision-bidrag vara grymma besvikelser. Jag minns ännu besvikelsen när jag hörde Teach-Ins platta till sin suveräna vinnare "Ding-a-dong" som var urtråkig. Här är det dessutom frågan om en vinnare som jag egentligen inte alls tycker är särskilt bra. Det var 1979 som Israel kammade hem sin andra seger i Eurovision Song Contest på raken med gruppen Milk & Honey och den tråkigt präktiga låten "Hallelujah", som sen gjordes i ett par hundra svenska versioner direkt efter. Men eftersom jag samlar Eurovision-singlar så var jag ju tvungen att köpa singeln och blev mäkta förvånad när B-sidan "Lady sun" var långt bättre.
Så när jag besökte en kvartersloppis för ett par helger sen och hittade två skivor, varav denna var en av dom, så var frågan huruvida detta var monstertråkig snäll israelischlager-pyttipanna á la "Hallelujah" eller en mer discofierad cool platta á la "Lady sun". Till min glädje så är detta mer åt det andra hållet. "Hallelujah" är undanstoppad sist på plattan. Jag ska nu inte framhålla detta som en megahöjdare direkt, för det är kanske lite lamt proddat och tillrättalagt för sin genre, men detta var ändå långt bättre än jag hade kunnat ana faktiskt! Här finns ett antal riktigt snygga 70-talsdisco spår, som den gravt ABBA-doftande "Goodbye New York" och "Lonely in the night". Sen finns det en rätt tråkig ballad och ett par sådär-spår också, men totalt sett det kanske ändå bästa fullängdsalbumet av ett Eurovision-band från dess glansdagar. Israelisk 70-talsdisco i amerikansk trendig stil funkar helt OK och plattan blir kvar i samlingen!
Spacedust - Gym and tonic Utgivningsår: 1998 Skivbolag: EastWest Andra spår: Original Mix/Spacegroove
Vi ska gå på ett aerobicspass tillsammans med Paul Glancy och Duncan Glasson i engelska Spacedust, en duo som i England nog ändå kan kvalificera som ett one-hit-wonder. I original släpptes låten som "Gym tonic" av den franske producenten Bob Sinclair samma år som denna, då komplett med sampling från Jane Fonda. Men Fonda tillät inte att låten, som redan fanns på Sinclairs platta, släpptes som singel. Alltså gick Spacedust in och gjorde en cover på låten, fast med egen workout-ledare vid mikrofonen. Låten blev etta på englandslistan, om än en av dom minst sålda sådana i historien och videon stämplas ännu som en av de uslare.
Men låten i sig är en smart och kanonbra danshit med ett riktigt häftig groove och skön produktion och med gympaledarens kommandoräkning som en kul krydda! Det är svårt att få låten ur huvudet så varför den här inte blev någon större hit i Sverige tycker jag är lite märkligt, framför allt i en tid i slutet av 90-talet då samplad dansmusik var en rätt stor sak. Spacedust gjorde en låt till och sen slutar informationen om dom båda producenterna Glancy och Glasson.
Tina Turner - Paradise is here Utgivningsår: 1987 Skivbolag: EMI B-sida: In the midnight hour (live)
Tina Turners platta "Break every rule" får väl räknas som en av dom plattor som släppt ifrån sig flest antal singlar. Av albumets elva spår så har åtta av dom på ett eller annat sätt släppts på singel. Detta får väl räknas som en av dom mer bortglömda, detta trots att Mark Knopfler både producerar och spelar på den. Jag ska dock inte säga att detta är en av plattans starkaste singlar. Det är en helt OK mid-tempo-låt, varken mer eller mindre.
Däremot så är B-sidan för en gångs skull ett strå vassare. Jag hörde låten ofta i radions Kulan I Luften på 80-talet och så småningom när jag fick tag på Tina Turners dubbellive-album "Tina Live in Europe" där den också fanns med. Liveupptagningen av hennes version av Wilson Pickets "In the midnight hour". Säga vad man vill om damen men vilken kraft och vilket röj hon har! Enormt snyggt blås och skönt tempo i låten. Så för en gångs skull så bjuder jag på båda låtarna från singeln, båda live.
Del 2 i min krönikeserie "Tankar kring en musikgenre", där jag skriver om att samla olika genrer, handlar om en genre som genomgått en STOR förvandling hos mig sen dom gamla artiklarna för ett decennium sen. Sen 2013 är soul en av dom genrer jag köper och lyssnar mest på! 1989 började jag lyssna på soul efter att jag hört P3s soulmästare Mats Nileskärs lilla genomgång av 80-talets soulmusik i nyårsprogrammet "8 timmar 80-tal". Jag insåg att detta ju var grymt skön musik! Nattmusik i neonljusen som antingen svänger enormt eller smeker skönt! Därmed så startade mitt intresse för denna amerikanska musik med rötter i rhythm n' blues och jazzen. Fast då var det mer soul från 80-talet och så småningom 90-talet som gällde och Jimmy Jam & Terry Lewis var mina husgudar i genren! Därefter var soulmusiken något som jag lyssnade på och spelade in, men köpte inte så mycket skivor, kanske främst för att jag på den tiden inte var lika förtjust i att chansa och köpa sånt jag inte visste om det tillhörde genren.
2013 så insåg jag att mitt samlande behövde något nytt och började lyssna lite på lite soul från 70-talet, som gamla avsnitt av radioprogrammet Soulcorner med intervjuer av Marvin Gaye och Curtis Mayfield. Det öppnade mina ögon för något helt nytt, som jag tidigare tyckt har varit småkul, men inget som jag känt lust att fördjupa mig i nåt nämnvärt. 70-talets soulvärld var här! 60-talets soul har ännu inte blivit något jag fastnat stort för. Men plötsligt var det som när man började gilla jazz eller när man blev popfreak på allvar vid 80-talets mitt. Man blev som barn på nytt och började köpa på sig allt som hade ett bekant soulnamn och som verkade innehålla stråkar och/eller svängiga soulrytmer! Äntligen fick man känna sig nyförälskad i en musikgenre igen!
Så vad är det med soulmusiken som lockar? Ja, det är nog mycket. Dels kopplingen till jazzen, som gör att det svänger enormt mycket, medan det samtidigt är pålagt med sköna rytmer och underbara harmonier! Det är en sorts mysig stämning i soulmusiken som jag gillar skarpt, framför allt om man har slängt på mycket med stråkar i bakgrunden också. Sen tycker jag ännu att det finns en sorts skön känsla av storstadsnatt över det som jag någonstans är svag för.
Jag trodde under många år att det var oändligt mycket dyrare att samla soul från 70-talet än 80-talet, eftersom 80-talet alltid sågs med misstänksamma blickar och Billy Paul, Marvin Gaye och Curtis Mayfield var typ heliga. Och om man ska snöa in sig på dom, vilket inte heller är fel alls eftersom dom är bland det bästa genren kan erbjuda, så är dom helt klart i en prisklass för sig. Men det är oändligt mycket lättare än jag först trodde att hitta gamla plattor från Motown eller Philadelphia bland skivbackarna till ett riktigt bra och billigt pris. MÅNGA av mina favoritplattor i genren har jag inte betalat mer än en tia för, The Brothers Johnson "Light up the night", The Temptations "Sky's the limit", Major Harris "My way", Earth, Wind & Fires "All 'n all" eller The Commodores "Natural high"! Lättast av gamla soulartister att hitta i en skivback på second hand är dock Barry White, som jag inte har något emot i sig. Som producent är han helt fenomenal och mjuk och hans inspelningar med sin orkester, Love Unlimited Orchestra, är kanonbra. Däremot så tenderar många av hans egna låtar att låta tämligen likadana med den smekfulla hångelmusiken som ackompanjerar hans djupa sängkammarröst och som jag med tiden blivit rätt less på. Hans speciella röst har tagit över på tok för mycket i hans låtar och till slut så verkar inte melodierna vara det viktigaste.
Här tycker jag dock inte man behöver kosta på sig att vara kräsen heller. Det finns många namn jag innan aldrig hört talas om innan och som jag ändå har köpt och som visat sig vara hur bra som helst, som Eddie Horan eller då Major Harris. Man får till slut en magkänsla om vad som låter rätt och vad som förmodligen är fel och står det dessutom Motown, Philadelphia Records eller Staxx på skivetiketten så är det förstås en än större hjälp! Och vad gäller 80-talsvarianten så är många producerade av någon av det välbekanta gänget, Jam & Lewis, Teddy Riley, LA Ried & Babyface, Tommy LiPuma, André Cymone, Jay Graydon, Rod Temperton eller Rick James, för att nämna några. Det är alltså väldigt lätt att samla soul och man behöver inte heller vara särskilt kräsen eller tömma plånboken mycket för en stunds sammetsskön soulmusik av högsta kvalitet. Jo, en sak kanske man ska vara försiktig med när det gäller 70-talets soulvärld. Steget från soul till disco är naturligtvis inte jättelångt inom soul, och inget fel med det. Men om man vill ha den riktiga discon och inte den europeiska plastvarianten med Boney M, Donna Summer, Village People och alla dess avarter och kopior så kan man hålla utkik om vart skivan är gjord, om det är amerikanskt eller om det är gjort i Tyskland eller Holland eller dylikt. Självklart gjordes det mer go-happy disco även i USA, men man har en större chans att få den sköna mer soulindränkta discon då.
Och som smakprov tar jag en låt från 70-talet, en från 80-talet och även en från 90-talet, som INTE är hiphop alltså, för jag står fast vid att rapmusik inte är soulmusik, hur mycket än P3 och musikjournalister försöker påstå motsatsen. 70-talet får representeras av en Philadelphia-klassiker, Harold Melvin & The Blue Notes med "The love i lost". 80-talet är Karyn White och "Romantic" och 90-talet Brandy med "I wanna be down".
