Dom bästa fynden 2017

                             

Något försenad kommer här en sammanfattning av 2017 års skivsamlande i form av den traditionella listan över dom tio bästa fynden under året. 2017 har varit ett mycket spännande år där jag rest mer än någonsin och på så sätt besökt fler skivaffärer i andra städer. Dessutom har jag köpt fler skivor av dyrare karaktär än tidigare och inte bara förlitat mig på loppisskivorna på second hand-affärerna. Man kan säga att jag i år satsat lite mer på kvalitet än kvantitet än 2016 då det mer eller mindre regnade skivfynd. Men ändå har jag köpt enormt mycket skivor och det var jättesvårt att få ihop ett topp tio eftersom det fanns så otroligt många plattor jag ville ha här och som jag nu fick lämna utanför på en kollektiv elfteplats. Men det har till sist efter mycket stötande och blötande gott och här är mina tio bästa skivköp under 2017 (och flertalet av dessa har jag redan berört i olika artiklar under året):

10) David Bowie - Stage: Detta var kronjuvelen på Umeås skivmässa i oktober. Utgiven 1978 och inspelad i samband med Bowies världsturné Isolar II. Främst innehåller konserten låtar från plattorna "Station to station", "Low" och "Heroes", men några låtar från "Ziggy Stardust" finns också här. Med andra ord innehåller denna platta ett flertal av Bowies allra största 70-talssuccéer live på scen! Och med tanke på att priset på David Bowies skivor stigit i höjden sen hans bortgång så kändes det som en gudagåva att hitta detta dubbelalbum i riktigt bra skick för bara 60 kronor!




9) Soul Train Gang - Sound Train Gang: Soultrain var ett av USAs populäraste TV-program för soulmusik under dess existens från 70-talet och till 2006 och majoriteten av de programmen presenterades av djupröstade Don Cornelius. Programmen gick ut på att man spelade soullåtar och ett stort gäng dansare partajade på golvet, varpå man också hade gästartister i form av de största namnen i soulbranschen. Dansarna hade under flera år namnet "The Soul Train Gang", var på Cornelius bildade skivbolaget Soul Train Records (senare Solar Records) och med det skapade ett soulband betitlad The Soul Train Gang. Populariteten för TV-programmet lyckades dock inte smitta av sig på bandets två plattor, vilket är märkligt eftersom musiken är enligt mallen och det är så otroligt lysande! Detta andra album innehåller både smekande soulballader, enorm funkigt beat och väldigt bra och snyggt gjorda melodier. Faktum är att jag törs sticka ut hakan och säga att bland den enorma hög av soulplattor från 70-talet jag har köpt i år så är detta den allra bästa och snyggaste! Nu står första plattan högt på önskelistan!

8) Miles Davis - Porgy & Bess: Porgy & Bess av George Gershwin har gjorts i otaligt massa versioner, men det är framför allt en som jag letat länge efter. Jag hade turen och även hitta en version med Bernt Rosengren i år, men den jag framför allt velat ha är Miles Davis och Gil Evans version. Hade nån sagt till mig för drygt 15 år sen hade jag skakat på huvudet. Jag tyckte den verkade urtråkig och helt befriad från jazzens klassiska mönster. Men man blir äldre och visare och jag har sen ett bra tag tillbaka insett hur vacker detta mästerverk till musik är! Gil Evans orkestrala arrangemang är helt fantastiskt och både nytt, spännande och smeksamt avkopplande och Miles Davis lyckas på ett fenomenalt sätt finna sig till rätta där och lyfta upp detta till oanade höjder. Förvisso fick jag betala en hundring för denna nyutgåva men det var det värt!

7) Lee Morgan - The sidewinder: Att få ett VCLT (Vinyl Community Love Train) på Vinyl Community är en heder. En Community-medlem skickar skivor till en annan av ren gåva och oftast är det något som är helt oväntat och en riktigt glad överraskning som färdats från ena sidan av jorden till den andra. I juli fick jag ett paket från Paul i Texas, vars användarnamn är BarakaPDub. I den låg Carole Kings "Tapestry", en skiva med ett helt okänt amerikanskt synthband, Beacon, samt Lee Morgans klassiska "The sidewinder". Jag kunde ha tagit med alla tre skivorna här, men jag valde till sist efter viss huvudbry att placera denna jazzikon på listan. Jag är inget jättefan av hardbopjazz, men när Paul hade visat den här plattan på sin kanal ett flertal gånger så blev jag riktigt nyfiken. Detta verkar ju vara riktigt bra, man kanske skulle skaffa den! Sen kommer den skivan nerdimpandes i brevlådan. För förutom att skivan i sig var i en sån lysande kvalitet som fick mig att bokstavligen gapa, så var musiken överraskande fantastisk. Det är både fräckt, ösigt, skönt och samtidigt spännande! Man vet inte vart musiken ska vägen innan låten ska ta slut, man bara vet att det svänger och det lysande!

6) Tio svenska (nästan) jazz-CDs på en gång: I maj såg jag att det fanns en second hand-butik i Sundsvall jag inte ens hört talas om. Nytillkommen eller gammal, det hade jag ingen aning om utan jag bestämde mig för att ta mig dit. Väl där var det första jag stötte på två stora CD-hyllor med skivor och längst ner i en av dom fanns en stor mängd jazzplattor. Jag kunde inte tro det jag såg, jag bara vrakade och hittade sju CD-skivor med Lars Gullin, en med trumpetaren Rolf Billberg, en samlingsskiva med musik från Nalen samt den enda icke-svenska skivan, en skiva med danske saxofonisten Max Brüel. Då är det kul att vara skivsamlare! 50- och 60-talsjazz av finaste märke och i toppkvalitet för en väldigt billig penning. Kan det bli bättre?

5) Carole King - The real... Carole King: Det har blivit rekordmånga beställningar till Ginza i år, vilket är en av anledningarna till att det är väldigt mycket CD-skivor här på listan. En av dom som jag kände absolut att jag bara måste ha var den här trippel-CD-samlingen! Det har totalt varit ett fenomenalt år för köp av Carole King-plattor, men trots "Tapestry" och "Thoroughbread", som är fantastiska album, så är denna samling ändå kronjuvelen, givetvis främst på grund av innehållet, drygt 50 låtar med Carole King, bara från 70-talets plattor fördelade på tre skivor! Sony Music är det som gett ut denna box i år, vilket är en riktigt välgärning av dom. Den här boxen har mer eller mindre allt man behöver med henne om man vill upptäcka 70-talets kanske skönaste och bästa singer-song-writer!

4) Peter LeMarc - Den tunna tråden: Att jag skulle köpa Peter LeMarcs platta förr eller senare stod solklart när den kom förra året när den kom. Däremot var det lite överraskande att plattan redan såldes ut för 50-lapp på Ginza så det var bara att beställa den och åter ha en komplett samling! Detta är, enligt LeMarc själv, hans sista platta, eftersom han själv säger sig vara en albummänniska och inte vill släppa låtar bara på Spotify och dylikt. Tragiskt, men han går i så fall i mål med flaggan i topp, för detta är en väldigt snygg och tänkvärd platta. En platta som på ett djupt plan tar upp både livet och döden och hur vi lever livet. Melodierna är enormt snyggt gjorda och produktionen smälter lysande in i dom! Den blev inte årets bästa fynd, som föregångaren "En svag doft av skymning", men den är ändå en helt lysande platta som in i det sista visar Peter LeMarcs storhet!

3) Depeche Mode - Spirit: Tvåa bland "Årets bästa fynd" året efter, 2014, blev Depeche Modes platta "Delta machine", som var bandets då kanske tyngsta album hittills. När Depeche Mode nu släppte albumet "Spirit" så var det en mjukare ljudbild, en ljudbild som ibland nästan glider ut från synthmusiken och mot en traditionell popbild, men håller sig ändå på rätt sida. Däremot så är "Spirit" Depeche Modes kanske allvarligaste platta någonsin. Numera sjunger de mer än 50-åriga synthikonerna om den värld vi lever i och försöker måla upp vad vi kunde göra. Detta är kanske den mest politiska platta som bandet någonsin gjort, vilket kanske främst märks på första singeln "Where's the revolution", kanske den starkaste singeln som Depeche har gjort på länge. Men bandet känns ändå igen, Martin Gores lysande melodier, en skön träffsäker och vacker ljudbild och Dave Gahans evigt unga och kraftiga stämma! Allt finns där och samtidigt lyckas man göra oväntade saker, precis som det ska vara!

2) Jimmy Smith - Kind of Smith: Om det har varit ett riktigt bra Carole King-år så har det varit ett ännu starkare Jimmy Smith-år. Jag sa i en video på min Youtube-kanal i januari att jag trodde att jag skulle hitta mycket Jimmy Smith i år och jag kunde inte ana själv hur rätt jag skulle få. Hela sju plattor med hammondlegenden har jag hittat i år, detta efter att inte hittat en enda skiva 2016. Men starkast av alla plattorna var absolut den här boxen jag hittade på Ginza som hade exakt alla förutsättningar. Detta är en box med hela tio CD-skivor utgivet på ett skivbolag som heter "House of jazz". Men skivorna innehåller bara inspelningar från Smiths första egna år på 50-talet. Hela tio skivor med 50-talsjazz på orgel med världens kanske bästa organist, Jimmy Smith! Detta är en helt otroligt häftig samling som har exakt allt!


1) Chicago - Chicago Transit Authourity: Jag har redan skrivit om den blir årets skivfynd 2017 så det finns kanske risk för en del upprepning, men hur än jag vred och vände på listan så kom jag bara fram till en sak, trots allt skulle Chicago Transit Authourity vinna! Jag hade längtat efter den här skivan så otroligt länge, men alltid sett hur dyr den alltid har varit. På tok för dyr! Men när jag i maj var i Stockholm så dök jag in på Skivhögen nära vandrarhemmet vid Mosebacke och direkt gick jag fram till bokstaven C och Chicago hyllan. Och där, längst bak i högen fanns den, kostandes 100 kronor, vilket var en av de billigare priserna jag sett den för. Jag skulle slå till, pris eller inte, och en dröm gick i uppfyllelse. Och den levde upp till exakt alla förväntningar, med ett undantag! Den är inte perfekt utan den 7-minuter långa gitarrorgien "Free form guitar" kunde jag vara utan. Men den drar inte ner helhetsbetyget mer än att jag tycker att detta är årets bästa fynd. Resten av plattan är funkig, rockig, vacker och otroligt snygg! Deras version av "I'm a man" är ett gigantiskt mästerverk och "The whole world's watching" är starkt rekommenderbar, både för dess vackra skapelse och dess budskap! Årets bästa och skönaste köp bara måste bli Chicagos "Chicago Transit Authourity", nästa år 50 år gammal!

Som smakprov nedanför har jag valt givetvis något från årets platta. Jag vill minnas att jag länkade till en liveversion av "I'm a man" i texten om plattan i våras så därför så tycker jag att vi avnjuter originalet på plattan denna gång. Dessutom Peter LeMarcs "Något närmare än nära", som faktiskt har musikvideo, samt Miles Davis "It ain't necessarily so" från "Porgy & Bess".

Så, när jag nu har summerat 2017 är det bara att vandra vidare mot 2018... nästan, jag har ännu inte skrivit om "Månadens bästa fynd" för december, men den kommer, om än kraftigt försenad. Men likväl så ber jag att lite försenad få önska alla läsare en förhoppning om ett bra 2018 och... 
                    GOTT NYTT ÅR!

Blandad pytt på lyckad skivmässa!

Sundsvalls skivmässa av versionen april 2017 är passerad och det var en stark och bra mässa vad gäller besökande. Detta trots att Gävle åter försökte konkurrera och lägga sin egen mässa samtidigt. Dock hade andelen dyra säljare ökat i antal. Men det var lite småimponerande att se backen med "rareties" från Stockholmsbutiken Record Hunter, med en skiva som gick loss på nästan 4000 kronor.

Jag försökte förbrilt hitta två skivor som jag letat ett tag efter, Chicagos debut "Chicago transit authourity" och Carol Kings legendariska "Tapestry", men dessa lyste med sin frånvaro denna gång. Letandet går vidare och jag fick nöja mig med Carole Kings platta från 1974, "Wrap around joy", istället. En riktigt lysande ersättare, för den plattan är RIKTIGT bra! De två inledande låtarna, "Nightingale" och "Change in mind, change of heart", är riktiga poppärlor! Carole Kings mogna och sköna röst, kombinerat med hennes pianospel är verkligen något av mina favoritkombos just nu!

Annars så var detta mässan då jag köpte verkligen en pyttipanna av stilar. Här fanns både 80-talsmusik, 70-talsmusik, soul, jazz och singersong-writers. Det började riktigt bra då jag hos en säljare cafeterian hittade några riktiga soulhöjdare, bland annat en platta med "The Soul Train Gang". "Soul train" var ett legendariskt TV-program i USA på 70-talet, ledd av Dan Cornelius, som också är plattans medproducent. Jag har sett en del avsnitt av programmet från "Youtube" och från början var det programmets alla dansare som kallades The Soul Train Gang, men Cornelius startade skivbolaget Soul Train Records och därtill ett band, The Soul Train Gang, och dansarna i showen The Soul Train Dancers. Den här plattan är minst sagt lysande! Underbart producerat och helt perfekta melodier! Lyssna framför allt på den sköna "Ooh cha"!
   
En annan upptäckt var gruppen Supercharge platta "I think i'm gonna fall in love", vars titelspår har varit

en av mina favoritlåtar från 70-talet i några år nu! Därmed skruvades förväntningarna upp rejält inför plattan, fast stickspår som jag gjort på den visar att den inte riktigt verkar vara av lika hög kvalitet som låten. Men, vem vet, åsikten kanske ändras efter att jag hört hela albumet. Däremot har albumet en av de kanske mer obegripliga omslag jag sett på ett tag. En naken kvinna ligger i fosterställning och suger på tummen. Öööhh... vad var tanken här!?!?
     Från samma säljare köpte jag också Earth, Wind & Fires "Open your eyes" från 1974, min hittills överlägset äldsta platta av dom. Samt dessutom Curtis Mayfields "Love is the place" från 1981, som istället är min hittills överlägset nyaste platta av honom (stickspår gjorda låter väldigt lovande här!).

En annan säljare jag köpte väldigt mycket av stod uppe på scenen i huvudlokalen och sålde skivorna för rena loppispriser, fem kronor för singlar och tio kronor för fullängdarna och här fanns det MYCKET att välja mellan och långt mer än loppisskivor! The Carpenters är nog svåra att hitta fullängdsalbum med och naturligtvis ännu svårare att hitta singlar med, men här blev det deras stora hit "Top of the world" på singel, liksom en skön synthhit från 70-talet, kanske en av de tidigare i sitt slag, Space med "Magic fly" från 1977. Däremot kan man ibland bli lagom förvånad när resultatet inte riktigt blir vad man trott. När jag ser namnen Kay Winding och Kenny Burrell på en singel som är utgiven av Verve så står det skrivet "Jazz" i huvudet på

mig. Men EPn "Soul surfin'" bjöd chockerande nog på en easy listening-style i surfingmiljö vilket inte alls är hemma plan för dessa herrar. Men någonstans är detta riktigt mysigt och snyggt gjort så den stannar nog ändå i samlingen.
      På Tina Turner platta "Private dancer" så har hon lyckats med konststycket att göra något helt nytt av The Beatles, när hon gjorde sin version av deras låt "Help". Här är det en mycket mer naken och emotionell version av låten vi hör, en väldigt nerskalad balladversion som enligt mig är helt lysande, bättre än originalet, men då är jag inte rätt person att bedöma Beatles-låtar.
     Dessutom singlar med Rob 'n Raz, Crowded House, The Fixx, Blondie och Stevie Wonder.
Bland fullängdarna från denne säljare så blev jag nog gladast av en liveplatta med Charlie Ventura septet från 1949 utgiven på skivbolaget Coral. Jag har delar av den konserten på en EP och det ska bli riktigt spännande att höra den i sin fulla längd!
     Jag håller också på att arbeta mig igenom Billy Joels låtmatrial och då kändes hans kanske största försäljningssuccé, "An innocent man", som en given kandidat. Plattan är kanske mest känd för sina flirtar med 60-talet i låtar som "Tell her about it" och "Uptown girl".
     Jelly Roll Morton, då snackar vi riktigt tidig jazz, kanske bland de första formerna av jazz, en väldigt bortglömd musiker som främst är ihågkommen för sitt band Red Hot Peppers. Det fina dubbelalbumet jag lyckades hitta för endast 10 kronor innehåller både material från hans olika orkestersättningar, men framför allt också en hel skiva med hans pianosoloinspelningar vilket fick mig att bli riktigt lycklig. Utgiven på Milestone är denna "Jelly Roll Morton 1923/24"!

Jag köpte mig faktiskt också en hårdrocksskiva, vilket är rätt sensationellt eftersom jag inte har mycket till övers för den genren. Men Deep Purple tillhör undantagen och sen ett flera år har jag sneglat på deras plattor, men insett att de är nästan löjligt dyra i pris. Men en jag ville ha var deras klassiska "Machine head" ("Smoke on the water" och "Highway star"). John Lords hammondorgel i deras låtar är verkligen grym och det ska bli mycket spännande att lyssna igenom denna ikoniska platta.

En av mina nya favoritsäljare som jag handlat från de senaste åren är paret som säljer fyra skivor för 100 kronor. Stilarna är blandade och kvaliteten är nästan alltid av högsta klass! Tidigare om åren har jag kommit hem med både 70-talspop och 80-talets synthpop och denna gång blev det en blandat kompott. Tyska Propagandas platta "A secret wish" från 1985 är ännu en riktig klassiker för mig och en tumnagel från att kvala in bland de tio bästa plattorna någonsin. Den platta jag hittade här har

en stark koppling till den, genom att den är en remixplatta till "A secret wish". Dock är den här plattan, som heter "Wishful thinking", en platta som endast gjordes i begränsad upplaga som souvenir till bandets konserter under turnén 1985. Plattan innehåller diverse mixar på låtarna från "A secret wish" som är väldigt intressant gjorda, även för en sån som jag som normalt inte gillar mixar.
     Jag gick till mässan med förhoppning om att hitta Chicagos debut platta "Chicago Transit Authority" och/eller Carole Kings "Tapestry". Men trots att jag letade igenom varenda säljare så lyste den med sin frånvaro. Men helt tomhänt kom jag inte hem vad gällde dessa artister utan fick nöja mig med Carole Kings platta "Wrap around joy" från 1974. Detta är en riktigt bra och avkopplande platta som har alla perfekta ingredienser, inklusive Kings piano, röst och låtskrivande. Singeln "Nightingale" är lysande liksom låten "Change in mind, change of heart"!
     Dessutom utökade jag min samling av skivor med jazzfunk gitarristen Lee Ritenour, här i form av 1982 års platta "RIT/2", och köpte även en skiva med gruppen Bread, som på 70-talet gjorde flera plattor med relaxad västkustpop. En del av dessa plattor kommer nog att återkomma med egna artiklar i framtiden!

Totalt sett en riktigt bra mässa, där de dyra priserna alltså var lite tillbaka, men där besöka antalet var rejält stort och säljarantalet likaså, så jag tror ingen var missnöjd denna gång! Vill ni se mer från mässan så gå in på min Youtube-kanal där jag har lagt upp en film jag gjorde inifrån lokalen Pipeline!

Tre låtar väljer jag här och då blir det Soul Train Gang med den suveräna låten "Ooh cha", Carole Kings "Change in mind, change of heart" samt Tina Turners suveräna tolkning av "Help".

Dom 50 bästa låtarna från 1976!

Det har blivit dags att syna 1976 års bästa låtar, året när jag fyllde två år. Alltså är alla låtar även här upptäckta långt i efter hand, även om det känns som om dom tre i toppen har varit med mig hela livet. 1976 är annars ett år med mycket soul och disco så det dominerar listan väldigt mycket. Det här året kom också flera kanonplattor som har förkommit här på bloggen, som Major Harris, John Miles, Tavares, Soul Train Gang, Tower Of Power, Angelo, America och Lou Rawls. Det blir alltså nytt rekord i antalet singlar/plattor jag har skrivit om förut här. I övrigt tar endast sex svenska låtar plats på listan, vilket i och för sig är fyra med än på 1977-listan. Därmed så kliver vi in i tidsmaskinen och tittar tillbaka på det musikaliska året 1976!

1 Chicago - If you leave me now
2 Dr. Hook - A little bit more
3 Bellamy Brothers - Let your love flow

4 America - Watership down
5 Melba Moore - This is it
6 Ralph Carter - Extra, extra (read all about it)
7 Candi Staton - Young hearts run free
8 Bee Gees - You should be dancing
9 Lou Rawls - You'll never find another love like mine 
10 England Dan & John Ford Coley - I'd really love to see you tonight
11 Stevie Wonder - Isn't She Lovely
12 Stevie Wonder - Pastime Paradise
13 Monica Zetterlund - Vart blev ni av 
14 Björn Skifs - Firefly
15 Chicago - You are on my mind  
16 Sailor - A glass of champagne 
17 The Real Thing - You to me are everything
18 The Manhattans - Kiss and say goodbye
19 The Isley Brothers - Harvest for the world 
20 Sammy Davis Jr - Baretta's Theme (Keep Your Eye On The Sparrow)
21 Harpo - Moviestar
22 City Boy - Surgery hours (doctor doctor)

Steely Dan - The fez

23 Rufus featuring Chaka Khan - Sweet Thing
24 Elton John - Pinball wizard
25 Carole King - Only love is real
26 Isaac Hayes - We've got a lot of love
27 Steely Dan - The fez
28 The Soul Train Gang - Ooh Cha
29 John Miles - You have it all 
30 Earth, Wind & Fire - Getaway
31 Bob Seger - Night moves
32 Kjell Hansson - En främmande stad
33 Major Harris - I got over love
34 John Miles - Lady of my life
35 Tavares - Heaven must be missing an angel (Part 1) 
36 Stefan Rüden - Jag tror att vi ska ses igen
37 10CC - I'm Mandy fly me
38 Rose Royce - Car wash
39 Wings - Silly love songs
40 Fleetwood Mac - Rihannon
41 The Soul Train Gang - The Soul Train Gang theme

Bob Seger - Night moves

42 Angelo - Hurly-burly
43 Major Harris - Jealousy
44 Staffan Percy - Än brinner var våg (Det mörknar)
45 Tower Of Power - By your side
46 Fleetwood Mac - Say you love me 
47 Maxine Nightingale - Right back where we started from 
48 Carpenters - I Need to Be in Love
49 America - Amber cascades
50 Brotherhood Of Man - Save your kisses from me

Recensioner från Retrogalaxen 3

Det är dags för en tredje del i den långa serien med gamla recensioner från Retrogalaxens arkiv. Den här gången blir det fyra 80-talsplattor och en 90-talare, som dessutom är en av de äldre recensionerna. Som vanligt får man se texterna som barn av sin tid där betygen stämmer ännu, men där jag garanterat skulle ha skrivit på ett annat sätt idag.

Kylie Minogue  - Kylie Minogue
Utgivningsår: 1994
Skivbolag: Deconstruction
Betyg: 4/5

Visst är det skönt när artister som verkligen är värd en megaframgång till sist får det. Kylie får väl räknas till det. Och som vanligt är det kul att botanisera i nåt äldre som en populär artist av 2001 har gjort. Hennes senaste singel ”Can't get you out of my head” är i skrivande stund hennes första tracksetta. Dock är det jobbigt när en artist döper tre av sina album till samma sak, för även den efterföljande plattan till denna hette ”Kylie Minogue”, liksom hennes debutplatta. Här är det en Kylie på väg i sina första steg i karriären på egen hand, borta från Stock-Aitken-Waterman. Det är Kylie i discosoultagen. Produktionen är svävande och stilig brittisk soul med en discotouch av bl a produktionsteamet Brothers in Rhythm. Det är skönt och tillbaka lutat och singlarna ”Confide in me” och ”Put yourself in my place” slår an tonen ganska bra till hur det låter. Jag gillade Kylies tuggummiperiod och gillar det hon gjort sen (även om ”Can't get you out of my head” räknas, enligt mig, till hennes sämsta låt), men detta är riktigt bra. Inte så dansant, men svalt och vackert gjort!
(2025: Här snackar vi antik recension, eftersom "Can't get you..." toppade Tracks 2001. Detta är alltså en recension ända tillbaka till när Retrogalaxen endast var en skivrecensionssida. Jag håller med om att den låten inte är den Kylie-låt jag främst lyssnar på, men fullt så dålig tycker jag den inte är idag. Och brittisk soul är kanske inte den allra bästa beskrivningen av plattan. Brittisk pop med discotouch snarare.)



Five Star - Rock the world
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: RCA/BMG, Tent
Betyg: 3/5

1985 dök fem syskon från Essex, England upp. Alla hette Pearson, och deras pappa Buster (en gång gitarrist åt bluesartisten Otis Redding) var deras producent och manager. De fick stor succé direkt i England med en smart soulpop med bra melodier. "Can´t wait another minute", "Find the time" och "Rain or Shine" var deras största hits. Med tiden gick de mer och mer åt dansant soul, som här. Deras bästa är klart "Silk & Steel" från 1986. Deras tuffa soulstil känns inte lika intressant och rolig, men de sjunger väldigt bra och produktionen är skön. Melodierna är inte lika bra som de lalliga pophitsen, men de duger.



Donna Summer - Another place and time
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: Atlantic Records/Warner Brothers
Betyg: 3/5

Discodrottningen från 70-talet hade inget vidare 80-tal. En stor hit med ”She works hard for the money” 1983, men inget mer. Därför fick hon kontakt 1989 med Englands popkungar Stock/Aitken/Waterman, som grejade till hits med ”This time iknow it´s for real” och ”I don´t wanna get hurt”. Denna platta är helt producerad av Stock/Aitken/Waterman och det är väl inget fel med det. Deras snälla danspop är riktigt bra, men till rätt röst. Låtarna är bra, men farten på låtarna är lite halvljummen och Donna Summers vid det här laget ganska spruckna röst passar i
nte så bra in till den mer tonårsinriktade musik som Stock/Aitken/Waterman normalt gör. Men det är ändå en trevlig platta med bra melodier och singlarna är plattans överlägset bästa delar.
(2025: Även om jag ännu tycker att plattan lite halvljummen i låtarnas hastighet, så är jag kanske lite väl hård mot Donnas röst här.)



Millas Mirakel - Hög puls!
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5

Den andra Millas Mirakelplattan har inte Niklas Strömstedt varit med på. Den mest kända personen på plattan är Pugh Rogefeldt som lånar ut en text och ett munspel till låten "Lilla dockan". Annars är det låtar av band medlemmarna Camilla Andersson och Morgan Hjalmarsson. Fortfarande gör bandet svensk lättsam pop, produktionen klarar sig bra, även utan Niklas Strömstedt, musikerna på plattan är helt OK (bland annat Roxette-musikerna Jonas Isaksson och Anders Herrlin) och Camilla Andersson lyckas sjunga något bättre än på debuten. Däremot är bandet inga Niklas Strömstedt när det kommer till komponerande av låtar. En del texter är lite halvdana och det finns inga solklara hits på plattan. 
     Men jag gillar ändå denna andra skiva mycket. Den har en pigghet och en fräschhet i framförande och i melodier som sällan hörts. Skulle det finnas en tredje skiva så vore det kul att höra den också.
(2025: Det finns inget tredje album med Milla's Mirakel, även om Morgan Hjalmarsson är med på Millas efterföljande soloplatta "Pleasure & Pain". Och vill man kan man säga att Anders Herrlin är mer känd från Gyllene Tider än bara som "Roxette-musiker")



The Kane Gang - The bad and lowdown world of Kane Gang
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Kitchenware Records
Betyg: 4/5

Kane Gang är en engelsk trio som dök upp med en fräsch och skön låt som hette "Closest thing to heaven", som blev en mindre hit i Sverige och en stor hit i England. Fräscht och skönt är också vad som kännerteckna denna platta. Lätta, luftiga, poplåtar som vilar på sköna synthmattor med smarta melodier i släptåg. Men ibland så bryter man och gör en bluesigare låt (”Take this train”), och det funkar ändå. Plattan känns smart, skön och med en viss spelglädje. Synd att man aldrig fick höra av Kane Gang efter detta. 
(2025: Jo, det finns en andra platta också, "Miracle" som kom 1987. Sen kan jag tycka idag att skriva att melodierna är "i släptåg" inte är den allra bästa och smickrande beskrivningen när jag trots allt gillade dom.)