onsdag 16 december 2015

Benny Goodman - The Famous 1938 Carnegie Hall Jazz Concert

Varje genre har sina käpphästar som man som fan nästan borde ha plöjt igenom någon gång i sitt liv. Åtminstone känns det så. Som Depeche Mode-fan bör man ha sett livefilmen "101" någon gång, gillar man Pink Floyd bör man ha sett "The wall" eller Woodstock om man gillar 60-tal. För oss storbandsfans så är det nog Benny Goodmans konsert i Carnegie Hall 1938 som gäller eftersom den konserten anses som så pass viktig för många för jazzens utveckling. Att se den kanske är lite svårt, men det finns så många utgåvor av den konserten på ett eller annat sätt att de flesta storbandsfans på något vis har hört den. I och med den konserten tog jazzen i USA ett stort steg in i finrummet och slutade att bara bli en angelägenhet på små jazzklubbar och barer. Här hade jag tänkt att bjuda på lite om den legendariska konserten genom en dubbel-LP jag har med en av de bästa jazzkonserterna jag äger, möjligen i konkurrens med Charlie Parker och Dizzy Gillespies Toronto-konsert 1950.

Carnegie Hall-konserten gavs ut första gången 1950 på märket Columbia och det är på den etiketten man sen givit ut denna konsert i ett flertal versioner. Den dubbel-LP jag har är följaktligen en CBS utgåva, från 1970

Det var Goodmans publicist Wynn Nathanson som föreslog att han skulle göra en konsert i USAs största klassiska arena, men Benny var väldigt tveksam till en början. Här skulle en orkester, som spelade jazz och som innehöll blandat vita och färgade musiker spela på den största scenen för klassisk musik! Nu var inte Goodman allra först med att spela jazzliknande musik i Carnegie Hall. 1912 hade en helt färgad orkester med namnet James Reese Europe And His Clef Club Orchestra blivit den första, men dom spelade inte ren jazz utan mer en sorts jazzliknande underhållningsmusik. Däremot hade aldrig en rasblandad orkester spelat riktig jazz i dessa lokaler och Goodman, som var en av storbandsledarna som vågade blanda vita och svarta, var rädd för ett monumentalt fiasko. Men när Goodmans egna film, "Hollywood hotel", blev en succé så gav han sig raskt i arbete med att göra denna historiska musikhändelse. 16 januari 1938 så hade ett utsålt Carnegie Hall bänkat sig för att se "The King of Swing" och hans band.

Men det var förstås ett nervöst band. Om detta misslyckades så kanske det var slut med karriären och det var ett lite stelt band som drog igång. Ända till dess att trummisen Gene Krupa insåg att de faktiskt gjorde något väldigt viktigt här och måste göra något och drog igång med ett enormt trumsolo för att väcka dom andra. Därefter förstod orkestern att man bara var tvungen att ge järnet och man spelade som aldrig förr.
Musiker från Count Basie och Duke Ellington, legender med egna band, gästspelade som dragplåster och man blandade både orkestern, Goodmankvartetten och trion. Konserten är helt oförutsägbar där jazz av alla storlekar plötsligt presenteras och där man tar publiken med på en liten jazzhistoria i ett set låtar från 20-talet, bland annat låten "Sensation rag", en glad jazz-låt från The Original Dixieland Bands reportoar. I dessa nummer finns både Johnny Hodges. Harry Carney och Cootie Williams från Duke Ellingtons band med. Man satsar på väldigt säkra kort i låtmatrialet, allt medvetet planerat för att få folk att känna igen den jazz man hade hört och inte skrämma bort folk med en massa nytt. Här finns "Don't be that way", "Blue room", "China boy", "Body and soul" och "Honeysuckle rose", som är en riktig jam session med Goodman plus Lester Young, Buck Clayton och Freddie Green samt Count Basie, från den sistnämndas band plus ovan nämnda musiker från Ellington-bandet, alla i samma band. Själv gillar jag verkligen blandningen där man går från det stora bandet och plötsligt river av ett set låtar med trion och kvartetten och sen plockar in storbandet igen. Sen så är låten "Sing, sing, sing" Benny Goodmans kanske mest uttjatade låt, men i den här versionen är den helt enorm med en spelglädje som verkligen definierar ordet jazz i dess sannaste form! Kanske den bästa versionen Goodman har gjort av sin kassiker där Gene Krupa är otrolig här!

Succén var enorm och jazzen hade till sist flyttats från dom smutsiga jazzklubbarna och ut i strålkastaren och blev allt med main stream. En del var förstås besviken på det, eftersom man nu gjorde musiken med lättillgänglig för skivköparen och vardagsmänniskan medan den mer improviserade och oförutsägbara jazzen fick maka på sig ett tag. Men oavsett vad man gillar så gjorde detta ändå att fler upptäckte jazzen i USA och världen. Denna konsert är en uppvisning av både jazzhistoria, enormt sväng, tillbaka lutande storbandsmusik och ösig småbandsswing samt en spelglädje utan dess like! Däremot så blev splitten mellan Goodman och den som lite var stommen i denna konsert, Gene Krupa, allt mer uppenbar, Krupa fick mer och mer uppmärksamhet, vilket den avundsjuke bandledaren inte var så förtjust i och inte långt där efter så lämnade Krupa bandet för att bilda ett eget framgångsrikt storband och Goodman och Krupa skulle inte spela ihop igen på nästan 50 år.

Självklart finns inget riktigt konsertklipp från denna konsert, men på Youtube kan man ändå hitta en film med Benny Goodman pratandes om konserten samt bilder från evenemanget. Dessutom små filmsnuttar där man ser orkestern spela vid tillfället. Allt detta har mixats ihop till tonerna av "Sing, sing, sing". Dock inte hela låten och för att kompensera det så bjuder jag också på ett annat videoklipp med samtliga 12 minuter av låten, från LPn.
Dessutom känns det fel att inte bjuda på det fenomenala mötet mellan Goodman, Basies orkester och Ellingtons orkester i "Honeysuckle rose"! The meeting of the jazz giants! Titta, lyssna och njut!





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...