Nytt i samlingen - Juni 2022

The Blue Notes - The truth has come to light
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: T.K Productions/Glades
Betyg: 3/5

Det är intressant att hitta skivor med kopplingar till mer kända namn man inte hade en aning om. Som att det fanns en 70-talsplatta med The Blue Notes UTAN Harold Melvin. OK, vi tar det från början. Bandet bildades först som The Blue Notes på 60-talet och förvandlades sen till Harold Melvin & The Blue Notes och fick jättehits med "If you don't know me by now" och "Don't leave me this way". När Melvin lämnade sitt band 1977 så passade en kvartett med ex-medlemmar från bandet på att gå samman och skapa en till platta under namnet "The Blue Notes", denna platta. Den blev dock inte alls en succé och försvann i glömska.

Denna version av The Blue Notes är dock på intet sätt dålig utan detta är en riktigt bra platta, även om den börjar lite tveksamt med ett par låtar, bland annat titelspåret, som är lite väl gospelinfluerad. Det ska väl ocksån sägas att ingen låtarna når samma klassikerstatus som ovan nämnda megasuccéer med den mer kända varianten. Men det är ett riktigt bra sound med snyggt blås och sköna stråkar samt bra stämsång. Det är ändå riktigt skön 70-talssoul och en helt OK och bra platta med den rätta stämningen och det, samt kuriosagrejen med ett Blue Notes utan Harold Melvin, gör att "The truth has come to light" klart blir kvar i samlingen!



Eddie"Lockjaw" Davis Quintet with Shirley Scott - Jaws in orbit
Utgivningsår: 1959
Skivbolag: Prestige
Betyg: 4/5

Tenoraxofonisten Eddie "Lockjaw" Davis har förekommit en gång tidigare på bloggen, när jag för 4 1/2 år sen köpte kanonplattan "... Uptown" från 1958 och ett år nyare är den här plattan. På den plattan är det Doc Bagby som spelar orgel, medan det är mer kända Shirley Scott trakterar tangenterna här. Kvinnliga hammondorganister finns det en del, men däremot är Shirley Scott en av få inom den rena jazzgenren och hon är riktigt bra och hon, trombonisten Steve Pulliam och Lockjaw spelar väldigt bra tillsammans! I övrigt hörs också bassisten George Divivier och trummisen Arthur Edgehill. 

Eddie "Lockjaw" Davis normalt har en rätt vass och lite väl brölande spelstil ibland, men det förlåter jag gärna när han omger sig med lysande organister och andra bra musiker. För dom bästa plattorna enligt mig med Davis är just dom där han har orgel med och detta är inget undantag. Det är bra ös från början till slut och som sagt, riktigt bra samspel. Inte minst i "Foxy", där det river på riktigt bra i tempo! Plattan blir klart kvar i samlingen!



Ella Fitzgerald - Ella in Berlin: Mack the knife
Utgivningsår: 1960
Skivbolag: Verve
Betyg: 4/5

Vi ska till Västtyskland år 1960 och gå på konsert med "The Queen of song" Ella Fitzgerald. Vänta nu, tänker någon kanske, var det inte rätt nyligen som Ella i Berlin förekom på bloggen? Jo, det stämmer. I januari i år så skrev jag om plattan "Ella returns to Berlin". Där nämnde jag ett Berlin-framträdande året innan som renderade i grammisutmärkelser för bästa sångframträdande och nu har jag då även lyckats hitta just den mer kända föregångaren. 

Om man jämför då med uppföljaren så är denna faktiskt starkare. Ella är även här i toppform och det är fortfarande Ellas show och The Paul Smith Quartet, som ackompanjerar henne, där bland annat Jim Hall ingår på gitarr, har inget soloutrymme. Men samarbetet mellan kvartetten och sångerskan känns mycket tightare och bättre och Paul Smith leker lekfullt vid pianot under applåderna. Och Ella är kanonbra här och lyfter den ena klassikern efter den andra och både smeker i sin version av Misty och river loss i "Too darn hot". Hon glömmer texten till "Mack the knife", en låt hon sjöng för första gången och inte hade hundra procent koll på, men det gör inget för Ella improviserar glatt och oblygt fram en egen text med namedroping av diverse jazzkollegor. Men starkast är nog avslutande "How high the moon" med 7 minuter där Ella scatsjunger, nynnar och jammar för glatta livet inför en riktigt entusiastisk publik. Jo, nog var denna värd ett par grammisar och även om återkomsten till Berlin också var riktigt bra så är denna ett par klasser bättre och hade det där som den plattan ändå saknade, även fast det inte förekommer musikersolon. Hon visar här varför hon var en av jazzens allra bästa sångerskor! Plattan blir självklart kvar i samlingen!



Fashion - Fabrique

Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Arista
Betyg: 2/5

Det är inte så ofta som jag gör rena blindbuys vad gäller fullängdare, men någon gång kan det vara intressant. Och ibland hittar man den där skivan där bilden på bandmedlemmarna skvallrar så tydligt om vilken genre dom spelar. Tittar man på medlemmarna i det brittiska bandet Fashion, som jag aldrig hade hört talas om innan, så fattar vem som helst att här vankas det new wave-synthpop från 80-talet! 

Så långt så rätt. Fashion var ett band som liksom många andra före dom började som punkband, men sadlade om till det i England mer hippa synthljudet. Deras största "fame to claim" var att ett par av deras låtar hördes i ett par avsnitt av Miami Vice. Men då det redan när plattan kom ut fanns en uppsjö av andra band i samma stil så skvalpade Fashions låtar i botten på Englandslistan och efter tre plattor så lades bandet ner 1984 (förutom en snabb återförening 2009). 

Tyvärr så kan jag förstå varför man aldrig riktigt slog, för i letandet efter det där unika som gjorde The Human League, Ultravox, Heaven 17, Depeche Mode och så vidare så misslyckades man med det som dessa band ändå hade, starka melodier. Fashion försöker göra en sorts småfunkig och hygglig newwave-synth med mycket synthtrummor som dock tyvärr mest mal på, sång med taskig ljudvolym och melodier som man inte minns mycket av efteråt. OK, bilden visade rätt, det var ett band i den underbara brittiska synthpopgenren. Men tyvärr var plattan väldigt ointressant och det var mer ett upprepande sound och produktion än låtmaterial. Så tyvärr blir denna nog inte kvar i samlingen.

Wax - American english
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: RCA
B-sida: Marie Claire

Det är inte så ofta som jag skriver om en titel som redan förekommit på bloggen, men Wax "American english" har jag ju redan behandlat en gång för åtta år sen. Men det var alltså plattan med det namnet. Det finns ju då en låt med samma namn som blev singel samma år, 1987, och som var uppföljare till den mycket framgångsrika sommarlåten "Bridge to your heart". Wax, för er som inte har koll på det, är alltså Andrew "Pantertanter-signaturen" Gold och Graham "10CC" Gouldman, två stycken som jobbat ihop flitigt sen 10CC-tiden på 70-talet. Och 80-talet med dess musikaliska stilar och nycker lyckades man hantera bara bra med sin snärtiga, glada och lite småhumoristiska pop.

Den här singeln är nog för mig, vid sidan av då just "Bridge to your heart", min favorit av deras låtar och jag är så glad över att äntligen kunnat få införa den i samlingen. "American english" har kanske inte världens mest logiska text, där man hävdar att en kille från England har svårt att förstå en tjej från USA, men att dom ändå förstår kärlekens språk. Jag fattar att britter talar med accent, men detta är ju löjligt...
     Men däremot är det en låt med ett grymt tempo som bara sliter tag i en och man har svårt att motstå det. Fantastiskt snyggt sound och beat och med en kanonstark melodi. För mig är detta en stor GÅTA att den här låten inte blev samma hit som "Bridge to your heart", för den har ju onekligen potentialen till det. Dock åker volymen upp när jag hör detta häftiga och idag sorgligt bortglömda mästerverk till låt, för detta är ju hur bra som helst! På listan över 1987 års bästa låtar blev det en riktigt hög placering. nr 4! Och precis som i "Bridge to your heart" så är den sköna videon till låten skapad av deras forna 10CC-kollegor Goodly & Creme. 



Katrina & The Waves - Rock 'n' roll girl
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: SBK
B-sida: To have and to hold

Skam den som ger sig. Vissa band som blir släppta av sitt skivbolag lägger av direkt, medan andra inte ger upp i första taget och Katrina Leskanich och Kimberly Rew med flera i Katrina & The Waves valde att kämpa vidare, trots att Capitol Records släppte dom när 1986-plattan "Waves" inte alls blev någon jättehit á la "Walking on sunshine". Så bandet skaffade sig kontrakt med det mycket mindre bolaget SBK, som dock distribuerades och inte långt efteråt köptes upp av just Capitol, och skapade plattan "Break of hearts" 1989, som var än rockigare än deras tidigare alster. Nu hjälpte inte det försäljningsmässigt, men plattan hade ändå flera bra höjdpunkter, som B-sidan på den här låten, "To have and to hold", men framför allt den här singeln är nog den bästa från Katrina och vågornas 1989-period.

Precis som Wax innan så är även denna i ett riktigt högt och bra tempo. Normalt brukar det inte vara ett gott omen att sätta ordet "rock 'n' roll" i själva låten, i alla fall kvalitetsmässigt, för låten brukar då vara rätt ointressant och trist. Men här öser bandet på riktigt bra i den här låten, som också nog för sorteras in i kategorin låtar som borde ha blivit större hit än den blev. Men den kategorin är det ju inte första gången Katrina & The Waves befinner sig i. Kanonskön sommarrockare är det i alla fall, under alla omständigheter.