Jag är lite långsam ibland, men bättre sent än aldrig antar jag. Men för lite mer än tre veckor sen avled en av dom bästa jazzmusikerna av idag, enligt mig, hammondorganisten, trumpetaren och saxofonisten Joey DeFrancesco i en ålder av 51 år. Denne amerikan var född 1971 i Pennsylvania och bara 16 år när Columbia gav honom ett skivkontrakt. Personligen har jag främst sett honom som organist och plöjt igenom många konserter med honom på Youtube dom senaste åren, för där finns det hur många liveshower med honom som helst. En gång har han förekommit på bloggen, för drygt fem år sen med den enda plattan jag ännu har med honom, den lysande liveplattan "Incredible", där han också fick chansen att spela med sin stora idol, Jimmy Smith.
Joey DeFrancesco var det klart närmaste Jimmy Smith världen har kommit. DeFrancesco spelade med en enorm inlevelse och sväng och kommer att vara saknad! En mästare på hammondorgel har lämnat oss alldeles för tidigt. Och som en hyllning har jag valt en inspelning där han har jazzat upp den klassiska "Volare" (eller då "Nel blu dipinto di blu") till något helt fantastiskt! RIP och tack för alla sköna musikstunder på kvällarna, Joey DeFrancesco!
Efter en veckas internetproblem och sjukdom så kommer här en väldigt försenad "Månaden bästa fynd" och förhoppningsvis så ska allt flyta på som vanligt nu. Majmånad var en OK månad där CD-skivorna dominerade, eftersom biblioteket här i Sundsvall hade en utförsäljning av en del av sitt CD-utbud och där ur kom en hel del godbitar av jazz- och indiepopkaraktär! Eftersom det då var så pass mycket i CD-väg så bjuder jag på en extra skiva denna gång. Afraid Of Mice - Afraid Of Mice (1981)
Engelska Afraid Of Mice var ett band som var väldigt kortlivat, endast 6-7 år och släppte bara några singlar samt en platta. Lite synd faktiskt, för bandet var väldigt begåvat, om man ska tro denna skiva i alla fall.
Jag hörde talas om bandet första gången när jag bläddrade i "Virgins Encyclopedia Of Indie And New Wave" och tog lite anteckningar om band och artister jag ville kolla upp. Plattan är indierock från 80-talet, ibland med lite mörkare toner i kanterna, ibland med punkrock med lite synth i och en snygg och pigg ljudbild! Det kanske inte är låtar som är gjorda för att hamna överst på en hitlista, men väldigt begåvat!
Här hör vi "Intercontinental"!
Bomb The Bass - Unknown territory (1991)
Bomb The Bass, aliaset för Tim Simenon, får räknas som en av den engelska housemusikens tidigaste företrädare. Ändå är detta andra album ett steg åt ett annat håll i jämförelse med hits som "Beat dis" och "Megablast" och plattan innan, "Into the dragon". Housespår finns och singelhiten "Winter in July" är en klassiker i genren, men i övrigt är plattan väldigt experimentell med samplingar och stundtals hårdare och tuffare i ljudbilden. Inte sällan får jag tankar till en förhistorisk variant av Fatboy Slim och det sena 90-talets Big Beat-musik! Men jag gillar detta, eftersom jag då gillar Chemical Brothers, Fatboy Slim, Apollo 440 med mera. Detta är oförutsägbart, snyggt, skönt och häftigt och jag ser fram emot att hitta mer med Bomb The Bass musik! Jag har valt en av de mer experimentella tidiga big beatliknande låtarna, "Switching channels".
Joey DeFrancesco - Incredible! (2000)
Detta är en liveplatta jag har hört förut och äntligen har ett eget originalexemplar av! Joey De Francesco har försökt gå i Jimmy Smiths fortspår och även om han givetvis inte når upp till dennes kapacitet så är han, i alla fall på denna liveplatta, jag har inte sett något annat med honom tyvärr, en fantastisk hammondspelare med en unik spelstil. På den här plattan, inspelad vid en jazzfestival i San Fransisco, så gör han orgeljazz helt i Jimmy Smiths anda, där även en av Smiths mer klassiska låtar, "The champ", förekommer. Det roliga dock är att Jimmy Smith själv dyker upp som gäst vid plattans två sista låtar, som är ett par medleys av hans mest kända och bästa låtar. Samarbetet mellan DeFrancesco och Smith är lysande och man kan höra att för DeFrancesco är detta en dröm som gått i uppfyllelse. En helt lysande och skön livekonsert med grym hammondjazzkänsla!
Morrissey - Live at Earls Court (2005)
Vi går på en konsert till när vi ändå är i farten, eftersom denna också är från biblioteksförsäljningen. Den här konserten finns både som DVD och CD och är en av de mer klassiska med Morrissey. Den innehåller musik från Morrisseys alla delar av hans karriär. Det finns låtar från hans The Smiths period ("How soon is now", "Big mouth strikes again"), hans lite mer undanskymda solotid på 90-talet ("November spawned a monster", "The more you ignore me, the closer i get") och hans renässans och hitlisteperiod runt tiden när skivan är utgiven, 00-talet ("I have forgiven Jesus", "Irish blood, english heart"). I samtliga fall låter detta lysande och är en samling klassisk live indiepop av bästa märke!
Vi tar en Morrisseyklassiker, "The more you ignore me, the closer i get"!
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det finns få saker som är mer rogivande och mysigt än att lyssna på ljudet av en riktig hammondorgel. Därför är jag ett stort fan av hammondorgelmusik i diverse former. I min samling har jag hammondskivorna uppdelad i två stilar; Hammondjazz, som finns i jazzsamlingen, och Easy listening-stil, som har en egen plats. Här kommer jag dock att ta upp bägge. Finns det då några begränsningar för mig vad gäller hammondmusik? Ja, Merit Hemmingssons lätt flummiga 70-talsfolkmusik på orgel känns väl inte så jättelockande om jag ska vara ärlig. Dessutom så finns det väldigt mycket hammondplattor där man försöker göra covers på 60-70-talsdängor, gärna med någon sorts pophammond med hemskt ljud och detta går också bort. Nils Dacke är väl typ exemplet här. Klaus Wunderlich har jag aldrig heller varit något jättefan av, någonstans tycker jag att hans hammondljud inte riktigt känns lika njutbar som många andras. Men om man, till exempel, sätter in en hammondorgel i en bluesrocklåt, som är en genre som normalt inte alls engagerar mig, så sitter även jag och stampar takten förnöjt!
Jag börjar då med hammondjazz och då är det första namn många tänker på förmodligen Jimmy Smith och jag har även visat Smiths plattor flera gånger här på bloggen. För mig är Smith kungen av
hammond, med hans bländande teknik att nästan flyga fram över tangenterna, bjuda på ett sväng utan dess like och inte minst hans energi och engagemang när han spelar live! Under 10-talet så blev det nästan en tradition att jag varje år inhandlade minst en Jimmy Smith-platta, vilket har resulterat i en gigantisk samling av hans musik. I början är det förstås bara att köra på, men snart så kan det vara idé att börja sakta ner lite och välja och vraka eftersom det finns en helt uppsjö samlingar, inte ofta utgivna på Blue Note eller Verve, som alla innehåller nästan samma låtar. Dom mest jazzinfluerade plattorna är från Blue Note, medan hans Verve-period är mer experimentell, ibland med stor orkester med Oliver Nelson som arrangör och mot 70-talet även funkinspirerad musik. Jazzplattorna är dock klart lättast att hitta ute bland butikerna. Dock har Jimmy Smith-plattor fortfarande ett visst värde och det är inte alls ofta man hittar på dom i second hand-backarna eller på loppisar. Om jag ändå skulle nämnda mina tre favoritplattor med Jimmy Smith så hamnar en skiva jag skrev om för mer än ett decennium sen där, "Jimmy Smith in Hamburg- live", som verkligen visar på Smiths rätta element, live och inför publik! En annan favorit jag har skrivit om förut, som också visar på Smiths kapacitet live, är den något senare "Fourmost", inspelad 1990! Också givetvis en odödlig Blue Note-klassiker, "Back in the chicken shack"! Givetvis finns det andra musiker också, som Jimmy McGriff, Larry Young, Wild Bill Davis eller Joey DeFrancesco, som är lite av Jimmy Smiths arvtagare spelmässigt. Eller varför inte Kjell Öhman här i Sverige!
Om vi fortsätter då med easy listening-varianten så snackar vi här mellaneuropeiska lågbudgetplattor på
99, 9 % av plattorna. Om man samlar för att skivorna kanske är värda något så är detta ingen genre att satsa på för marknaden är full med obskyra tyska eller holländska loppisplattor med färgglada omslag, det ena mer bisarrt än den andra och gärna med lättklädda 70-talsdamer på. Detta är skivor man hittar på loppisar och de billigaste skivbackarna i second hand-butikerna och dom är verkligen inte svåra att hitta. Följaktligen har dom inte någon jättestatus bland skivsamlare, men jag tycker ändå att musiken är mysmusik deluxe. Normalt har många av dessa plattor samma upplägg, ett potpurri av max tre låtar, gärna tyska schlagers man aldrig har hört talas om, ihopflätade till en låt med bas och trummor i bakgrunden. Cocktail-musik skulle en del förmodligen kalla det. Jo, jag vet att coverversionerna är tämligen bleka och banala och det är lite billigt att sitta och göra potpurriversioner för att skohorna in så många låtar som möjligt, men ljudet, lyssna på hammondljudet! Tyvärr så har jag dock fått dra i handbromsen rejält här eftersom jag ett tag drog på mig skivor med den ena okända hammondorganisten efter den andra att det till slut blev lite svårt att hålla isär dom alla. Jag har nu istället valt att att fokusera på några favoriter, som Nils Tibor, Stef Meeder, Lenny Dee, Chris Nilson och Claude Martinelli. Och om jag ska lyssna på James Last någon gång frivilligt så är det i så fall med någon av hans fyra "Hammond á gogo"-plattor, som jag anser vara typ det enda han har gjort som är lyssningsbart!
Men för mig är tyske Nils Tibor den som är lite av ärketypen av hammondmusik av detta slag. Hans "Hammond hit parade" på Deccas tyska underbolag Musik Für Alle kan man se nästan överallt när man letar på second hand och dom är riktigt bra! Jag gillar Tibor för hans mjuka hammondljud och för att hans sound och komp ger den rätta stämningen. En annan favorit att kolla upp är Arvid Sundins hammond-skivor. Arvid Sundin är annars mest känd som en av Lennart Hylands glasögonprydda dubbelpianister, med Stig Holm, i den tidiga varianten av "Godmorgon Sverige". Men han har också givit ut ett par hammondplattor också, som innehåller en hel del svenska klassiker i hammondversioner som är riktigt njutbara.
Hammondorgelmusik fascinerar mig mycket alltså, både dess ljud samt förmåga att skapa riktigt sväng, men också mjuka och smeksamma saker, såväl som lite mystiska men spännande låtar av modellen Bo Hanssons intressanta plattor. Men faktum kvarstår vilket fall, få saker ger mig mer lugn och ro än ljudet av en riktig hammondorgel!
Jag beklagar att det tagit lite tid, men nu kommer nästa favorit i skivguiden! Självklart måste jag skriva om Jimmy Smith, min husgud när det gäller bluesig hammondorgeljazz! Hammondorgel som instrument har jag alltid gillat ända sen jag hörde en skiva med Arvid Sundin som liten. Få instrument kan skapa sån lugnande myskänsla som ljudet av en snyggt inställd och spelande hammondorgel. Jag gillar normalt inte blues av den mer rockiga karaktären, om inte det är en hammondorgel med för då sitter jag också och gungar i takt. Jimmy Smith har sen flera år tillbaka varit min absoluta favorit på instrumentet. Smith spelar med en oefterliknelig stil där han mer eller mindre flyger över orgelns tangenter och skapar stor musik med ett fantastiskt gung. Jag kan inte säga att jag älskar låtar som är mer än 6 minuter långa, men en låt med Smith, som normalt ligger på mer än 7-9 minuter, är nästan för kort om den skulle plötsligt vara 5 minuter. Och det är sällan tråkigt utan ett otroligt sväng i varenda sekund.
Det roliga är att jag lyckats hitta minst en Jimmy Smith-skiva varje år, trots att de nästan alltid är rätt dyra. Och min kvot detta år är redan fylld med två hittade skivor. Den skiva jag ska skriva om här är en liveskiva som jag hittade på Sundsvalls skivmässa 2007. På mässan brukar discjockeyn och klubbägaren Daniel Westin stå och sälja en hel del soul, funk och jazz för halverat pris och under ett par år brukade det vara mitt vattenhål för att köpa Jimmy Smith-skivor och så också denna gång när jag köpte Verve-skivan "Jimmy Smith in Hamburg - Live!" för 40 kronor (som alltså egentligen skulle ha kostat 80 kronor). Detta är nog en av mina absoluta favoritplattor i samlingen av Jimmy Smith-skivor. Just att det är live är inget unikt med Jimmy Smith. De flesta av hans jazzplattor (han spelar ju mer funkinspirerade låtar också ibland som kanske inte är min påse) är inspelade live och personligen tycker jag att det är allra bäst så, för Jimmy Smith får en otrolig livestämning och kommer bäst till sin rätt då.
Spelar på plattan, förutom Smith, är Quentin Warren på gitarr och Bill Harte på trummor. Sex låtar rymmer denna platta och alla är kanonlåtar. Få kan spela den väldigt uttjatade "Mack the knife" på ett mer nyskapande och svängigt sätt som Jimmy Smith, för att inte tala om hans version av Dizzy Gillespies "A night in Tunisia". Spana också in versionerna av låtarna "Jimbo" och "Who´s afraid of Virginia Woolf" som finns på ett otal Smith-plattor, men som känns lika fräscha varenda gång.
Dessutom är det väldigt kul om man lyckas hitta videoklipp på Smith in action live. Få spelar med en sån inlevelse som han och han ser ut och ta i, njuta och ge allt för varje ton.
Det är verkligen synd att Smith dog 2005 och att jag aldrig fick chansen att se honom live direkt själv, men hans musik lever på ett otalt massa plattor. Man skulle kunna nämna minst hälften av dom i denna guide, men plats och tidsbrist gör att jag inte har möjlighet. Men bara för att nämna några an jag rekommendera skivan med Wes Montgomery, "Dynamic duo", "Blue bash", som är gjord med en annan gitarrist, Kenny Burrell, samt hans gästspel med en annan hammondfantom av senare slag, Joey De Franscesco. De Fransescos liveplatta "Incredible!" där Jimmy Smith medverkar är en rysare. Men visst kommer det att rekommenderas och skrivas om fler Smith skivor i framtiden, räkna med det.
Från skivan blir det "Mack the knife", som dock inte finns i en levande videoform. Så därför, för att ni ska få se Jimmy Smith in action så bjuder jag på en 85 minuter lång livekonsert från 1969! Håll till godo!
Flying home - The Swinging Organ Of Wild Bill Davis Utgivningsår: 1968 Skivbolag: Sunset Records Betyg: 4/5
Wild Bill Davis är ingen Jimmy Smith, låt mig först säga det. Smith för mig som hammondorgenfreak är förstås hammondguden och svår, nästan omöjlig, att nå upp till. Joey DeFransesco kommer nära, men det gör inte Wild Bill. Men det gör inte detta till ett dåligt album. Tvärtom, detta är ändå ett enormt bra album som öser och svänger från början till slut. Däremot är det inte kanske finlir och elegantspel som dominerar, som vid Jimmy Smith ofta, utan Wild Bill gör skäl för sitt namn och vräker sig fram från första ton. Annars är Davis med känd för att också kunna gå långt ner i varv, och då tänker jag främst på hans mängder med inspelningar tillsammans med Johnny Hodges.
Det är amerikanska lågbudgetbolaget Sunset Records som givit ut denna platta och jag har en del kritik mot själva utgåvan. Jag är normalt sett inte alls ett fan av när man ger ut en jazzplatta helt utan
att informera om vilka som spelar och detta är inget undantag. I texten på skivomslaget står det: "Wild Bill merely assembled himself and four friends - a honking tenor saxophone man, two guitar players and a drummer - and let fly."
Däremot är det inte alls informerat någonstans om vilka hans fyra vänner här är och att googla sig fram till information var näst intill omöjligt också. I ett av filmklippen nedanför står det "Wild Davis Orchestra" och "Jack Saunders", men det finns en uppsjö av olika musicerande Jack Saunders, ingen av dom jazzmusiker med kopplingar till Wild Bill Davis, så det är ingen ledtråd till vad vederbörande här spelar. Men jag kan gissa mig till då att det är Saunders som är saxofonisten, för Johnny Hodges är det inte.
Vilket fall som helst så är detta ändå ett riktigt bra jazzalbum. Inte direkt elegant och speciellt, men med ett fantastiskt fullt ös rakt igenom. Lyssna bara på dom lysande omarbetningarna av låtarna från "My fair lady" (som "Just you wait" nedanför)! Och för mig som älskar ljudet av en riktig hammondorgel är detta förstås som snask! Skivan blir klart kvar i samlingen, utgåvan till trots!
Jag beklagar att det tagit lite tid, men nu kommer nästa favorit i skivguiden! Självklart måste jag skriva om Jimmy Smith, min husgud när det gäller bluesig hammondorgeljazz! Hammondorgel som instrument har jag alltid gillat ända sen jag hörde en skiva med Arvid Sundin som liten. Få instrument kan skapa sån lugnande myskänsla som ljudet av en snyggt inställd och spelande hammondorgel. Jag gillar normalt inte blues av den mer rockiga karaktären, om inte det är en hammondorgel med för då sitter jag också och gungar i takt. Jimmy Smith har sen flera år tillbaka varit min absoluta favorit på instrumentet. Smith spelar med en oefterliknelig stil där han mer eller mindre flyger över orgelns tangenter och skapar stor musik med ett fantastiskt gung. Jag kan inte säga att jag älskar låtar som är mer än 6 minuter långa, men en låt med Smith, som normalt ligger på mer än 7-9 minuter, är nästan för kort om den skulle plötsligt vara 5 minuter. Och det är sällan tråkigt utan ett otroligt sväng i varenda sekund.
m hans version av Dizzy Gillespies "A night in Tunisia". Spana också in versionerna av låtarna "Jimbo" och "Who´s afraid of Virginia Woolf" som finns på ett otal Smith-plattor, men som känns lika fräscha varenda gång.
