Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Big Bag Records
B-sida: Privilage (instrumental)
Tänk förr, då vem som helst med rätt namn kunde kliva in i en skivstudio, spela in en skiva och omvärlden sen kunde häpet säga:
"Va, kan han (eller hon) sjunga? Det hade jag ingen aaaning om!"
Oftast var det just det som var problemet. Vederbörande kunde inte sjunga, vilket är en av anledningarna till att skivbolagen inte är lika entusiastiska till detta numera, om man inte är Youtube- eller dokustjärna möjligen. Jag förstår skivbolagens tveksamhet, men samtidigt så blir det ju så mycket tråkigare. Och här kommer ännu en i raden av idrottspersonligheter som tyvärr gjorts sig hörd på skiva.
1991 lockade Lasse Holm in vår skiddrottning Pernilla Wiberg i en skivstudio för att spela in singeln "Privilege". Jo, Pernilla Wiberg hade gått musikskola hemma i Norrköping så det kanske kunde funka, eller...? Singeln var mer en plojgrej, eller kanske snarare Big Bags chans att rida på ett aktuellt namn i en oväntad roll. Låten i sig är en ordinär schlagerpoplåt signerad Lasse Holm, varken mer eller mindre. Säga vad man vill om det, men det är inget utöver det vanliga i alla fall. Men hör man på singeln så inser man snart att det gick oändligt mycket bättre i skidskolan än musikskolan för "Pillan". För någon sångröst har hon verkligen inte utan det skär sig ganska bra när man hör henne. Och om det inte vore nog med rösten, texten, jösses texten.
Texten är skriven av till Sverige inflyttade Roy Colegate, en gång bassist i engelska folkpopgruppen Scaffel Pike. Det är tänkt då att låten ska vara en pepplåt där Pernilla beskriver sina känslor inför ett åk, men här verkar det som om Colegate tagit exakt alla idrottsklyschor på en och samma gång, lagt dom i en hatt och slängt upp dom en efter en. "Pushing myself beyond the limit", "Giving the best I've got", "How can I lose", "Taking the chance to seize each moment", hit me! Den här typen av klyschtexter var väldigt vanligt när det gäller idrottslåtar förr, men frågan är om inte pinsamhetrekordet är nådd här.
Nej, det blev inget guld här för Wiberg, men låten har ändå blivit en sorts kultklassiker som spelas då och då och förekommer på diverse "Best of svensk kult"-skivor och så vidare. Också var den med i Melodikrysset, det är väl ett privilegium bara det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar