Nytt i samlingen - Oktober 2024

Squeeze - East side story
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Eden
Betyg: 3/5

Som jag har försökt i så många år att bekanta mig med engelska Squeeze musik och ta den till mig, men med undantag från debutsingeln "Take me i'm your" från 1978 så har det aldrig fungerat. Deras musik har aldrig fångat mig riktigt. I alla fall inte förrän nu så trägen vinner. Den här plattan är det klart bästa jag har hört med dom, och då är den inte 100 % heller. Det ironiska är att det sker med en platta som kliver bort från den new-wave-musik jag normalt gillar mycket av. 

Originalidén här var ett dubbelalbum med vardera sidor proddade av Elvis Costello, Dave Edmunds, Nick Lowe och Paul McCartney. Nu blev det inte så utan Costello och en av hans närmaste producenter, Roger Bérchirian, fick nästan ensamrätt på plattan, så när som på en låt som Dave Edmunds rattade. Den här plattan var också den enda plattan som Paul Carrack var med på innan han hoppade av för att inleda sin solokarriär, respektive senare karriär som sångare i Mike & The Mechanics. 

"East side story" är faktiskt en riktigt bra popplatta, varken mer eller mindre. Det är bra engelsk pop och snygga melodier. Och visst tycker jag det lyser igenom här och var med Costellos stil i soundet. Det doftar även Beatles om vissa spår, som kanske är påverkat av det faktum att skapandet av plattan hade kommit halvvägs när bandet nåddes av nyheten om mordet på John Lennon, vilket påverkade bandet så mycket att man pausade inspelningen och satt en hel dag och spelade Lennon-låtar istället. 
     Som sagt så har den vissa förmörkelser och kanske så främst den bedrövligt sega balladsingeln "Laballed with love", som doftar för mycket country för sitt eget bästa och som vilket svenskt dansband som helst borde ha gjort till sin signatur. Rockabillypastischen "Messed around" kan jag också leva utan. Men totalt så överträffar den här skivan mina förväntningar en hel del och den blir kvar i samlingen!



The Proclaimers - Sunshine on leith
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Chrysalis
Betyg: 2/5

Låt mig först klargöra att jag inte har något emot att man sjunger med skotsk accent. En skotsk dialekt är riktigt coolt att lyssna på. Så alla som tror att jag nu ska såga The Proclaimers för att dom har en utpräglad dialekt i sin sång kan lugna sig. Det jag stör mig på är HUR dom sjunger den, bland annat.

Men en sak i taget. The Proclaimers är alltså dom glasögonprydda tvillingarna Craig och Charlie Reid, som i Sverige främst är känd för låten "I'm gonna be (500 miles)", som Filip och Fredrik sen dammade av och använde som signatur till sitt program "High Chaparal". Dom blev oväntat stora i England 1988 med sin charmiga gitarrpop, oväntat för att det knappast var det mest trendiga 1988. Jag minns att jag hörde dom tämligen ofta på MTV och Sky Channels listprogram och tyckte väl dom var OK, men inte mycket mer. 500 miles-låten var den klart bästa, och det är den fortfarande, även om det finns en viss mättnadseffekt vad gäller den låten. 

Däremot har jag varit rätt tveksam till ett helt album med dom. Men ibland får man ju för sitt chansa, framför allt när priset är lågt. Tyvärr så var min tveksamhet berättigad. Och om vi då börjar med elefanten i rummet, sången. Bröderna Reid har alltså väldigt lättigenkännliga röster, med sin skotska accent och deras enorma breda och övertydliga sätt att sjunga, ofta i munnen på varandra. Det låter som att dom spelar över å det grövsta när dom sjunger och ser man på videorna så kan man nästan få in ett helt äpple i truten på dom när dom tar i som värst. Att höra på det i ett helt album blir väldigt tröttsamt i längden och framför allt låter det mer seriefigursaktigt än romantiskt när dom ska försöka sjunga en akustisk kärlekslåt med en gitarr med den sångstilen. 
     Låtarna i sig är väl inte usla, men i de flesta fall väldigt ointressanta. Singeln och titelspåret till exempel är horribelt segt och tradigt. Jag nöjer mig med "I'm gonna be (500 miles)" och kanske någon lite till. Hela plattan däremot stannar inte i samlingen.



Cliff Richard - Now you see me, now you don't
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: EMI
Betyg: 3/5

Cliff Richard gör en platta som vid dom första stickspåren lät hade potential att vara en av hans mest intressanta plattor. En tuffare Cliff som flirtar med både AOR och disco, till skillnad mot hans normala radiovänliga snällpop. Inte för att det är något fel i det, men det funkar i lagom doser. Men så är inte hans normala följeslagare under 80-talet Alan Tarney producent här. Alan Tarney är en bra producent, han gjorde några riktigt bra plattor till A-ha bland annat. Men en del av låtarna till Cliff Richard lät lite väl mesiga ur popsynvinkel. Men här har Cliff själv varit med och proddat.

Nu är då det här inte en normal popplatta egentligen utan mitt ibland flera av dom tuffare låtarna döljer sig ett kristet budskap, eftersom Cliff Richard är djupt religiös. Och det är inte alltid i mitt intresse. Här finns dock en del "normala" poplåtar. "It has to be you, it has to be me" är en riktigt bra discodänga och singlarna "The only way out" och "Where do we go from here" är klart bra. "Son of thunder" är bland det rockigare Cliff har gjort och låtmässigt riktigt bra, även om texten sen har ett kristet budskap. 
     Det finns också ballader och några lite väl sega låtar som drar ner och på dom två sista låtarna tappar han hela påsen direkt. Detta är ändå en helt OK Cliff Richard-platta som stundtals har bland det bättre proddar jag har hört med honom från denna tid. Men man får ju också ha ett viss överseende med dom religiösa texterna om man nu inte har den tron. Jag kan ha överseende med det och plattan blir kvar i samlingen, just nu i alla fall.



Lars Gullin & Monica Zetterlund - Med andra ord...
Utgivningsår: 1960
Skivbolag: Columbia
Spår: Med andra ord/Detour ahaed/Get out of town/Don't dream about me

Jag lyckades denna månad att hitta ett gäng riktiga kanonfynd av modellen jazz-EPs och detta för endast en femma styck. Nu är ju inte värde något jag bryr mig i normalt, men när det väl dyker upp något som är värt något mer så är det klart att det är roligt. Och majoriteten av dessa singlar var värd 100 kronor och mer. Den här är i kategorin "och mer". 

Vi snackar två av mina svenska favoriter kombinerade på en EP, Lars Gullin och Monica Zetterlund. Eller snarare kombinerade på två av EP'ns fyra spår, även om man flaggar stort med dessa två. Dom andra två spåren är gjorda med Monica och en orkester ledd av en annan Lars, Bagge. Men musiken på den här skivan är soft, vacker och avkopplande. Vi snackar svensk jazz med klass och mjukhet, och ibland med en dos stråkar. Jo, visst hade skivan förstås haft en given plats i samlingen ändå. Men en titt på Discogs visar den här EP'n dessutom är värd drygt 670 kronor, och jag betalade en femma för den. Gissa om den hamnar högt på listan över årets bästa fynd i slutet av året?



Art Blakey's Jazz Messengers With Barney Wilen - Original sound track recordings from Les Liaisons Dangereuses 1960
Utgivningsår: 1960
Skivbolag: Fontana 
Spår: No problem/Miguel's party (Jazz Messengers)/Prelude in blue (Art Blakey and The Barney Wilen trio)

Den fransk-italienska filmen "Les liaisons dangereuses" från 1959 är inget man hör nåt om varje dag, vilket förvisso gäller dom flesta filmer från det området från den tiden. Jag har aldrig sett eller hört talas om filmen, men det handlar tydligen om ett par som har ett öppet förhållande, som dock leder till en katastrof till slut. 

Dock innehåller filmen mycket jazz, musik som från början var menad att vara gjord av Thelonius Monk. Men Monk hade tids- och hälsoproblem och det blev Art Blakey och hans Jazz Messengers som fick göra det och med sig på inspelningarna hade man den franske saxofonisten Barney Wilen. Men musiken som Monk hade gjort till filmen kom ut postumt 2017.

Musiken är skriven av Duke Jordan och det intressanta är att partymusiken i filmen är gjord av Jack Marray, som dock är en pseudonym för redan krediterade Duke Jordan. Den här EP'n från soundtracket innehåller då två spår med Jazz Messengers och ett spår där Blakey och Messengers bassist Jimmy Merritt samt Jack Marray... förlåt Duke Jordan på piano. Mitt intresse för Blakey's legendariska band har ju ökat en del med åren och detta är riktigt bra med ett riktigt bra riv i "No problem" kombinerat med den svalare och avkopplande "Prelude in blue". En höjdar-EP som klart står bra på egna ben från filmen. Det är inte en så lätt EP att hitta heller. Discogs-värdet på den ligger på 230 kronor.