Nytt i samlingen - Maj 2025 (Singel SPECIAL)

Maj var ännu en av dessa månader då jag hittade långt mer singlar än fullängdare så det blir en ren singel special den här gången med en kvintett nyinköpta 45-varvare av olika sorter och årgångar.

Space - Just blue
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: CBS
B-sida: My love is music

Space är det franska bandet skapad av Didier Marouani och som var en av pionjärerna inom synthmusiken på 70-talet när man drog på sig rymddräkterna och framförde det instrumentala mästerverket "Magic fly". Fem år senare så stämdes han av producenten Jean-Phillip Illiesco namnet Space och fick byta till Paris France Transit, som för sex år sen förekom på bloggen med det magiska temat till nattradioprogrammet "Stjärnornas musik".

Här var allt något mer rosenrött inför släppet av gruppens tredje platta "Just blue" och titelspåret är släppt på singel. Detta skulle dock bli Marouanis sista platta under namnet Space, efter att han fått en större längtan till att spela live, vilket producenten Illiesco inte alls gillade. Bandet ser inte längre ut som Daft Punks förfäder här utan har tagit av sig rymdutstyrseln och framträder som sig själva. Låten "Just blue" har också en lite mer dragning åt discohållet än "Magic fly", även om syntharna är intakt. Helt instrumentalt är inte detta heller utan det innehåller visst nynnande från medlemmarna. Men detta är likväl spännande, välgjort, drömskt och snyggt och får mig att hoppas på att hitta hela plattan "Just blue" en dag. En stor tumme upp för detta mysiga stycke musik!



Candi Staton - Honest i do love you
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Warner Brothers
B-sida: I'm gonna make you love me

Candi Staton är ett soulnamn som förekommer då och då. Mest känd är hon för att hon lyckades göra en ny framgångsrik runda med Tammy Wynettes "Stand by your man" och för låten "Young hearts run free" 1976. Därefter var det väl lite si och så med listkarriären, men den här nådde ändå top 50 på den engelska singellistan.

"Honest i do love you" är en riktigt mysig soulpärla skapad av Dave Crawford, som också skapade den mer kända "Young hearts run free". Det är ett skönt gung och med riktigt snygga stråkar och Candi Statons magnifika röst! Detta är riktigt bra, och för den som undrar, ja, Staton lever fortfarande vid 85 års ålder. 



The Three Degrees - The heaven i need
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Injection Disco Dance Label
B-sida: Gimme gimme

Fler gamla soullegender från 70-talet då. The Three Degrees har förekommit ett flertal gånger här och en av dom gångerna var med en singel där dom hade gjort tillsammans med den engelska 80-talsmaskinen Stock-Aitken-Waterman. Låten hette "This is my house" och var en överraskande bra låt. Dom gjorde dock två singlar med SAW och här är den andra. Nu var inte det här samarbetet något av discotrions mest framgångsrika satsningar, men den här blev ändå nr 42 på Englandslistan och därmed den framgångsrikaste av dom två. Dock räckte inte det för att fortsätta kombinationen SAW/Three Degrees och sen gick det fort utför för gruppen försäljningsmässigt. Tjejerna var till och med ångerfylld över att det inte blev mer med SAW, vilket man kan förstå, med tanke på att året efter kom Rick Astley, Kylie Minogue, Bananarama och så vidare och skickade SAW till stjärnorna. 

Jag gillar Stock-Aitken-Waterman och inte minst deras tidigaste tid runt 1985-86, som hade en del soulkänsla i sitt 80-talsaktiga synthdiscosound. Det låter väldigt mycket Princess och hennes "After the love has gone" om prodden, vilket är positivt, och det är väldigt synd att tjejerna inte fick ett helt album av detta. Däremot är jag inte så säker på att det hade blivit lika bra med The Three Degrees med den mer bubbelgum-discoaktiga versionen av SAW som kom ett år senare, men det är förstås bara spekulationer. Det här är riktigt bra och Three Degrees experiment med SAW var långt över förväntan. 



Miles Davis And The Modern Jazz Giants – But not for me/Doxy
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: Metronome
B-sida: Som jag vill

1954 kom det ut en 10-tums-LP med fyra spår med Miles Davis och Sonny Rollins kallad just "Miles Davis with Sonny Rollins", där dom också hade sällskap av Horace Silver, Percy Heath och Kenny Clarke. Tre av dom fyra spåren på den plattan innehöll originallåtar av Sonny Rollins som enligt Miles ska ha blivit skrivna av Rollins på ett papper i skivstudion precis innan inspelningen. Den sista låten är då Gershwins "But not for me". 

Det här är då en svensk singelutgåva som kom ut fyra år efter originalet. Det är ett riktigt bra flöde i låten och Miles och Rollins är riktigt bra och spelar skönt, innan då Silver får ett lite utrymme mot slutet. Förhoppningsvis får jag tag på hela plattan så småningom, men till dess är detta en riktigt bra singel med ett par höjdarspår!



Billy Idol - Eyes without a face
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Chrysalis
B-sida: The dead next door

Gamle punkrockaren Billy Idol fyller 70 i november och har dessutom släppt en ny platta just precis. Då är det väl en bra tidpunkt att gräva i hans förflutna och plocka fram en klassiker. Billy Idol är en sån där artist som jag känner att det räcker att ha en samlingsplatta med. Han har gjort en del riktigt bra singlar, men ett helt album vete gudarna om jag tycker att det är tillräckligt intressant för. 

Balladen "Eyes without a face" får väl räknas som en av hans allra största hits och ska ha fått sin inspiration när Billy såg en fransk film vars engelska titel är just "Eyes without a face" och sen funderade på att filmen hade vissa likheter med det då aktuella New York årgång 1984. Helt klart är detta en mysig och skön Billy Idol-låt, även om han ibland låter sin tuffhets-stil när han sjunger lysa igenom lite väl mycket, eftersom den inte riktigt passar till låtens mjuka karaktär. Men jag gillar soundet och melodin och det är en av Idols klart bästa låtar. 
     Det här är också en speciellt utgåva, med ett fodral som är lite större i storlek än normalt och dessutom gatefold.