expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen zetterlund. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen zetterlund. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

fredag 19 juni 2026

Cornelis Vreeswijk - Sommarkort (En stund på jorden)

Cornelis Vreeswijk - Sommarkort (En stund på jorden)
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: BMG Chrysalis
B-sida: I mina kvarter 
Den här var jag övertygad om att jag hade skrivit om redan, men tji fick jag och då var den ju som klippt och skuren för årets midsommartext. För få låtar har med åren blivit en sån sommarklassiker som den här Cornelis-låten. Cornelis Vreeswijk dog ju 1987 och in i det sista så skapade han klassiker. Eller, ja, det är ju faktiskt inte Cornelis låt egentligen utan det är ju kompositören och musikern Peter R Ericsson som har skrivit och producerat låten. Ericsson som också gjorde "Under vinrankan" åt Monica Zetterlund några år senare.

Det här är alltså ännu en låt vars popularitet är sprungen ur radioprogrammet Eldorado, för låten släpptes först på programmets andra platta från 1987, för att få eget liv ett år senare efter Cornelis död och bli en av hans mest älskade och hyllade låtar. Och det här är verkligen en otroligt vacker melodi, med Cornelis röst och gitarr i kombination med Peter Ericssons text och sköna och avkopplande produktion!
     Den här singeln har funnits med mig i drygt 35 år och jag sticker inte under stolen med att det är en av dom vackraste sommarlåtar jag vet, för att inte tala om en av dom vackraste låtarna med Cornelis. Den har för övrigt även gjorts i ett otaligt massa versioner av andra artister och Susanne Alfvengren är väl den som jag tycker gör den bästa av dom. 

Så med denna svala sommarpärla så önskar jag alla en riktigt GLAD MIDSOMMAR! 


söndag 14 juni 2026

KRÖNIKA: 5 orsaker till att jag föredrar billig-backarna!

Den här texten touchar en hel del en krönika jag skrev i slutet av 2020, där jag undrade vem som egentligen är en riktig skivsamlare. Men en del saker tål att upprepas och jag hade här tänkt att förklara lite saker som gäller mina vanor. För dom som känner mina vanor när det gäller skivköp, eller dom som har läst den här bloggen i flera år för den delen, har fattat att jag till största delen handlar mina skivor på second hand-butiker eller i 10 kronors-backar. Dom som inte har sånt intresse för skivsamlande säger lugnt:
"Jaha, du har köpt lite skivor idag! Blev det några fynd?"
Dom bryr sig inte så mycket utan är accepterande och nyfikna. Annat är det med dom mer vana skivköparna/säljarna. Och jag vill göra klart att jag förstås inte hänger ut alla utan det finns givetvis skivsamlare som är nyfikna och glada för andras skull. Däremot finns det dom som lite funderar om jag verkligen är skivsamlare eller någon sorts hoarder av "dålig musik". Och visst har det kommit hånfulla ord, när man träffas eller på streams, men dessa kan jag oftast bemöta med skämtsamma vassa ord tillbaka. 
     Men skivaffärerna börjar också anta en viss hånfull stämning stundtals och då blir det annat, eftersom det gäller vilken service man ger kunderna. Inte minst när man sätter upp olika reor och rabatter där man flaggar för att det gäller ALLA skivor utom nypressningar och sen tittar på mig med väldigt fundersam blick när jag kommer till kassan med ett litet gäng ur reabacken och efter viss tveksamhet och/eller diskussion ger mig rabatten. 
     Eller som när jag nyss var i en affär i Östersund, en väldigt fattig affär med mindre backar än vad som brukar ses i en affär, och köpte en skiva med Ohio Players. Jag tittar lite och såg en låda där det stod "Gratis CD om man köper en vinyl". Varken mer eller mindre, det stod inget om speciella villkor om skivorna. Jag frågade ändå om det gällde den skiva jag köpte ur deras back med skivor för en tjuga och fick ett hånfullt svar:
"Nähähäää! Inte ur dom där backarna! Hahaha!"
OK... det var ju bevisligen en vinyl och det stod inget om att det måste vara en prisgräns. Irriterad slängde jag en tjuga på disken och bara gick. Gemensamt för dessa två exempel är att det är INTE priset som är det viktiga eller det som är det jag reagerar på. Det är att man antingen skriver ut vad som gäller eller accepterar det som de facto står och inte ser ner på kunderna som inte "fattar att riktiga skivköpare handlar dyra skivor i en skivaffär".
     Då är det annat med affärer som Record Mania i Stockholm som alltid behandlat mig på bästa sätt med bästa service, även om skivorna kommer från loppisbacken!

Så för alla som undrar varför denna fascination för second hand-skivor så ska jag ge fem orsaker till varför jag i första hand bläddrar och köper ur 10-20-kronorsbackarna än i dom dyrare ditona, oavsett om det är en loppis eller en skivaffär:

1) MUSIKSMAKEN: Självklart är den stora anledningen min musiksmak. Jag är den jag är! Jag gillar äldre jazz, 80-tal av olika slak, 70-talspop- och soul, dansmusik och annat från 90-talet, schlager, kultmusik och visor, för att nämna några. Det är musik som inte har så mycket värde i sig utan i dom allra flesta fall hamnar i dom billiga backarna, både för vinyl och CD. Jag kan ju inte tvingas ändra smak och köpa dyrare saker som progg, hårdrock, 60-talsrock med Beatles, Stones eller Jimi Hendrix och annat bara för att låtsas vara cool i andras ögon när jag är helt ointresserad av den musiken. Och jag skäms inte för min musiksmak. Det tycker jag ingen ska göra! Alltså är dom billigare backarna mitt hem, det är där min musik oftast finns!

2) PRISET: Jag kan erkänna det, jag är ingen jätteförmögen person så att köpa dom dyraste utgåvorna är inte att tänka på. Och eftersom jag köper allra främst för musikens skull så är det inte det jätteviktigt heller. Och allt som oftast är mycket inte värda högre priser heller, vilket för oss till...

3) MÅNGA HAR INGEN KOLL: Det här är något jag har nämnt om och om igen. Allt som är svart och snurrar på vinyl är ingen kassako bara för att "vinylen är inne". Hur många gånger har man inte stått på en second hand-affärs dyrare back och skakat på skallen åt säljare som trott att man kan ta 80 kronor för Boney M eller jazzplatta utgivet på Giants Of Jazz, lågpriskungarna av äldre jazz? Och flera skivaffärer har nu fått för sig att ta en hundring eller mer för saker jag har hittat i en Erikshjälpsback för en tia eller som har en grov och tydlig cut-out. Då är det inte kul att titta i dom dyrare backarna. Många har helt enkelt för dålig koll på värdet, eller kanske bara tar en rövare. 

4) FYNDKÄNSLAN: Känslan och glädjen när man har hittat en riktigt efterlängtad och häftig sak som ändå skulle ha kostat mer i normala fall för ett riktigt billigt och bra pris är obeskrivlig. Som liveplattan med Aretha Franklin i Paris för en femma eller Deep Purples "Stormbringer" i bra skick för 15 kronor. Eller när man hittar ett helt gäng riktigt bra skivor eller singlar för ett riktigt bra pris, då mår man bra! Den känslan kanske samlare av dyrare skivor också kan få ibland, men här är fyndkänslan något riktigt extra.

5) FÖR ATT DET ÄR ROLIGAST: I en loppisback kan man trots allt hitta dom där sakerna som är roligast! Dom bästa och knasigaste skivomslagen, inspelningarna som får en att undra vad dom gick på eller dom där artisterna som bara kan få en att häpet fundera "har han/hon gjort DET DÄR PÅ PLATTA?!?!" Man vet aldrig vad man hittar ibland och det är underhållning deluxe, ibland lika mycket underhållning som att köpa skivor. Och dessa skivor hamnar i regel ALDRIG på andra ställen än i dom billigare lådorna!

Alltså är det så mycket bättre för mig att bläddra bland backarna på Erikshjälpen/Mitt Second Hand (eller vad dom heter den här veckan), HK, Röda Korset, Myrorna eller dylikt, eller dom billigare backarna på Vinylstallet eller random affär i Stockholm när jag är där. Och i till exempel Stockholm har dom andra kriterier dessutom och lägger ofta saker i billig-backarna som är långt bättre och mer oväntat än bara Pelle Karlsson, Vikingarna och Ingemar Nordströms. Så därför letar jag hellre i billig-backarna än bland dom dyrare, även om det förstås bevisligen händer att jag letar där också och hittar något som ibland kan vara ett fynd, både vad gäller musik, sensationsmässighet och pris. Men oftast finns min musik och mina fynd där priserna är som bäst och där kommer jag att fortsätta vara. Eller vasst munhuggas med en glimt i ögat med folk på streamar som försöker få in en punch mot min stil. Sån är jag, och, tro det eller ej, flera med mig! 

Och som smakprov på detta så tar jag ett ännu bevis på varför second hand-backarna kan ge det bästa fynden. Den som blev 2024 års bästa fynd, från EPn med Monica Zetterlund och Lars Gullin  låten "Detour ahead"!



torsdag 16 april 2026

Nytt i samlingen - Mars 2026

John Foxx - In mysterious ways
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Virgin
Betyg: 2/5

Men snälla John Foxx, vad i hela friden hände här?! Vart tog artisten vägen som skrev bländande synth-mästerverk till album som "The garden"? Det här var tyvärr en grym besvikelse! Det är sorgligt att se hur mästarna skola falla...
      Men om vi börjar från början så är året 1985 och Foxx har fått krypa till korset och göra musik i mer "normal" aktuell popstil. Och det borde inte vara några problem. 1985 är ju ett av mina favoritår! Han plockar även fram akustiska gitarrer och det får han väl också göra om han vill. Det finns det andra gamla synth-hjältar som har gjort och lyckats ändå. 

Men John Foxx lyckas inte riktigt konvertera till radiovänlig pop på ett intressant sätt. Det börjar egentligen redan vid inledande singeln, "Stars on fire", vars refräng känns halvfärdig. Sen fortsätter det med "Shine on", ett försök till just akustisk låt med Foxx ylandes så högt han kan så det låter fruktansvärt. Därefter så finns det låtar som är OK, men inte mer. Låtar som är inget att minnas, men inte usla. Man sitter och funderar på hur dom hade kunnat låta i mer tätt, spännande och new wavig- stil som på "The garden" eller "Metamatic", men inser snart att det är det här man får. Jag hade kunnat sätta ett sämre betyg, men väljer att ändå gå efter en del av soundet som funkar och då blir det en tvåa. Framtiden på plattan i samlingen vet jag inte. Det är lite beroende på huruvida jag vill ha komplett John Foxx eller inte. Men det här var inte vad jag hade hoppats på tyvärr! Det var tråkigare och ointressantare. Endast en låt får mig att hoppas på bättring, singeln "Enter the angel". 

Efter den här plattan, som då floppade grovt, så tog Foxx paus från musikbranschen på cirka 12 år, sålde sin studio och arbetade som grafiker under sitt riktiga namn, Dennis Leigh. 



Count Basie & Duke Ellington - First time! The Count meets The Duke
Utgivningsår: 1961
Skivbolag: Columbia
Betyg: 4/5

För flera år sen så hittade jag en skiva med titeln "Count Basie meets Duke Ellington". På papperet kändes detta som ett guldupplägg! Dessa två massiva orkestrar på samma platta! Var det möjligt? Till min besvikelse hade jag varit lite snabb i vändningarna vid köpet av skivan och detta var en orkester på vardera sida av plattan. Inget samarbete här inte. Alltså ett click-bait model antik, typ! Jag hade förvisso inget emot en platta med dom båda orkestrarna, men en lågbudget-utgåva med random samlade hits kunde jag leva utan.

Hopp till dess att jag denna månad hittade den här plattan på Vinylstallet och granskade den med väldig stor noggrannhet. Jo, det fanns verkligen en platta med dom båda legenderna tillsammans på samma platta! Det är alltså 31 musiker som trängs i Columbias studio i New York, inklusive två pianon. Man kan därmed tro att det är ett väldigt osorterat drag i blåsinstrumenten, men faktum är att det låter ungefär som en normal stor orkester. Har man studioutgåvan av plattan så är banden väl sorterade med Basie's orkester i vänstra kanalen och Ellingtons i den högra. 

Det här är en otroligt häftig och välgjord platta och ett mäktigt möte mellan två av jazzens största giganter och orkestrar! Inledande "Battle Royal" slår an tonen perfekt och mötet mellan Basie's och Ellington's olika pianostilar funkar riktigt bra, Basie´s lite stela plinkanden och Ellington's mer utsvävande. Det här är en riktigt bra platta som öser på riktigt häftigt och som känns som ett spännande möte mellan två ikoner med helt olika stilar. Då kan man till och med acceptera att dom har valt att ta med "Take the 'A'-train". 



Rummet - Bagateller
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Massproduktion
Betyg: 3/5
Lokal musik från min hemstad Sundsvall har tyvärr inte förekommit särskilt ofta på bloggen, förutom Diestinct. Nu är jag ingen jättepatriot vad gäller musik från Sundsvall. Staden har väl blivit för mycket av en punkstad, men jag nämnde i Diestinct-artikeln att Gina Jacobi var en av mina favoriter från stan. Det är väl inte omöjligt att en äldre recension av en platta från henne skriven under Retrogalax-tiden dyker upp så småningom, men här och nu bandet hon startade i, Rummet. Rummet är väl ett väldigt bortglömt band idag, men musiken är väl inte jättestor i skillnad mot den Gina gjorde solo under 80-talet. 
     Vi snackar smart new wave-light musik med intelligenta och nära texter, det som inte ligger så långt bort från Py Bäckmans musik. Och jag är ju väldigt svag för den typen av svensk 80-talsmusik och tycker detta är riktigt bra. Däremot tycker jag kanske att det finns starkare sound i genren. Det låter stundtals lite tamt och även om melodierna är riktigt välgjorda så är dom inte alls lika lättihågkomna som flera av dom Stockholms-baserade låtar Gina Jacobi skulle göra några år senare, som "Det faller ljus" eller "Jag kommer hem". Men jag gillar stämningen i låtarna, Ginas röst och ändå melodierna och en del av soundet så skivan blir klart kvar i samlingen!



Monica Zetterlund - Ellen
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: BMG/RCA
Andra spår: Det finns dagar
Jag ska inte påstå att Monica Zetterlunds 90-talsjobb med Jan Sigurd är hennes allra bästa, men det finns ändå helt klart en del bra saker i deras gemensamma platta "Det kommer dagar" från 1997. Andra-spåret på denna singel, alltså titelspåret, är klart mysig och bra och nästan bättre än "Ellen". Därmed inte sagt att huvudlåten är dålig, den är OK, men den är lite för långsamt svävande och modern i sin jazzstil för min smak. 
     Låten "Det finns dagar" är en trevlig vals med vissa jazztendenser och båda låtarna har inressanta texter som försöker visa upp livet för äldre människor. Totalt sett en spännande singel ändå från en helt OK platta totalt. Sen är det väldigt ovanligt att hitta en CD-singel med Monica, så bara det är guld värt!



The Carpenters - We've only just begun
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: A & M Records
Andra spår: All of my life
Det är alltid välkommet att hitta singlar med The Carpenters och den här saken speciellt. Låten blev en gigantisk succé för bandet och både tvåa på USA-listan samt grammisnominerad för årets låt. Och visst är detta ett stycke riktigt snyggt mästerverk. En låt som börjar som en ballad men som växer till något nytt och där körerna i låten är riktigt bra! En mästerlig produktion minst sagt, samt förstås Karens varma och trygga röst! Jag har sagt det förr, men Karen Carpenter är en av mina favorit röster av kvinnliga sångerskor! 
     Och vill man ha en ren ballad med Carpentarna så vänd gärna på singeln och låna ett öra till B-sidans "All of my life" från debutplattan "Ticket to ride/Offering" från 1969. Den här singeln är ännu ett bevis på hur otroligt bra, underskattade och snyggt välljudande The Carpenters var!

 

måndag 9 februari 2026

Dom 50 bästa låtarna från 1976!

Det har blivit dags att syna 1976 års bästa låtar, året när jag fyllde två år. Alltså är alla låtar även här upptäckta långt i efter hand, även om det känns som om dom tre i toppen har varit med mig hela livet. 1976 är annars ett år med mycket soul och disco så det dominerar listan väldigt mycket. Det här året kom också flera kanonplattor som har förkommit här på bloggen, som Major Harris, John Miles, Tavares, Soul Train Gang, Tower Of Power, Angelo, America och Lou Rawls. Det blir alltså nytt rekord i antalet singlar/plattor jag har skrivit om förut här. I övrigt tar endast sex svenska låtar plats på listan, vilket i och för sig är fyra med än på 1977-listan. Därmed så kliver vi in i tidsmaskinen och tittar tillbaka på det musikaliska året 1976!

1 Chicago - If you leave me now
2 Dr. Hook - A little bit more
3 Bellamy Brothers - Let your love flow
4 America - Watership down
5 Melba Moore - This is it
6 Ralph Carter - Extra, extra (read all about it)
7 Candi Staton - Young hearts run free
8 Bee Gees - You should be dancing
9 Lou Rawls - You'll never find another love like mine 
10 England Dan & John Ford Coley - I'd really love to see you tonight
11 Stevie Wonder - Isn't She Lovely
12 Stevie Wonder - Pastime Paradise
13 Monica Zetterlund - Vart blev ni av 
14 Björn Skifs - Firefly
15 Chicago - You are on my mind  
16 Sailor - A glass of champagne 
17 The Real Thing - You to me are everything
18 The Manhattans - Kiss and say goodbye
19 The Isley Brothers - Harvest for the world 
20 Sammy Davis Jr - Baretta's Theme (Keep Your Eye On The Sparrow)
21 Harpo - Moviestar
22 City Boy - Surgery hours (doctor doctor)
Steely Dan - The fez

23 Rufus featuring Chaka Khan - Sweet Thing
24 Elton John - Pinball wizard
25 Carole King - Only love is real
26 Isaac Hayes - We've got a lot of love
27 Steely Dan - The fez
28 The Soul Train Gang - Ooh Cha
29 John Miles - You have it all 
30 Earth, Wind & Fire - Getaway
31 Bob Seger - Night moves
32 Kjell Hansson - En främmande stad
33 Major Harris - I got over love
34 John Miles - Lady of my life
35 Tavares - Heaven must be missing an angel (Part 1) 
36 Stefan Rüden - Jag tror att vi ska ses igen
37 10CC - I'm Mandy fly me
38 Rose Royce - Car wash
39 Wings - Silly love songs
40 Fleetwood Mac - Rihannon
41 The Soul Train Gang - The Soul Train Gang theme
Bob Seger - Night moves

42 Angelo - Hurly-burly
43 Major Harris - Jealousy
44 Staffan Percy - Än brinner var våg (Det mörknar)
45 Tower Of Power - By your side
46 Fleetwood Mac - Say you love me 
47 Maxine Nightingale - Right back where we started from 
48 Carpenters - I Need to Be in Love
49 America - Amber cascades
50 Brotherhood Of Man - Save your kisses from me




måndag 30 december 2024

Dom bästa skivfynden 2024 samt Årets låt!

Åren rinner iväg och plötsligt är det dags igen för en summering av det år som har gått. Man kan väl säga att jazzvinyl, både i stora och små format, har dominerat året. Så mycket jazz som det har blivit i år är helt otroligt och även vad gäller jazz-EP's har det varit ett massivt år! Årets stora förlorare däremot bör klart vara 80-talsmusiken, där det är svårt att finna vettiga saker som man inte har och som är till lika vettiga priser. I och med att Sundsvalls innerstad bara har tre egentliga platser att köpa bra vinyl på, Mitt Second Hand (fka Erikshjälpen), HK och Vinylstallet, så blir det förstås deras utbud som styr allt. Myrorna kanske någon frågar sig, men dom har ju flyttat på sig i år och skivavdelningen har minskat drastiskt på det nya stället. Synd är det, eftersom Sundsvall en gång hade så enormt många second hand-butiker/loppisar, men en efter en har dom stängt igen med åren. 
     Annars har väl året mer handlat om hur länge till som vinylen kommer att hålla sin popularitet, i och med att CD-skivan är på uppåtgående igen och missnöjet växer bland många samlare/random skivsköpare över överpriserna i butikerna på vinyl, även second hand märk väl. Jag skrev en krönika för flera år sen om hur jag förutspådde att vinylboomen skulle få ett slut om man inte slutade att tro att allt vinyl är guld och desperat försökte höja priserna på kreti och pleti. Sen om CD-skivan får en samma boom och därmed samma behandling åter står att se. Jag tror i alla fall vi börjar se effekterna av det nu tyvärr, så det ska bli intressant och se hur allt detta kommer att fungera 2025. 

En årslista över årets bästa fynd ska det i alla fall bli och den domineras till 50 % av jazzplattor och skivor hittade under våren och fram till sommaren. Hösten har varit väldigt lugn, men det kanske behövs också för att sortera och få någon ordning på allt man hittar. Nåväl, här är årets bästa köp under året, varav en del även redan har tagits upp på bloggen.

10 Pet Shop Boys - Hotspot
Det ska inte sägas att "Hotspot" är någon av Neil och Chris starkare plattor. Snarare är detta en mellanplatta som verkar villa gå åt lite olika håll. Men det är ändå en solid och helt OK Pet Shop-platta. Framför allt är den värd sin plats på listan när jag hittar denna fyra år gamla platta med favoriterna för enbart 20 kronor på Videodrome. 

9 Teddy Wilson - The delicate swing of Teddy Wilson
En av årets svängigaste plattor med mannen, myten och legenden Teddy Wilson och ett gäng häftiga musiker vid en maj-session i New York 1945. Red Norvo, Charlie Shavers, Wilson och Remo Palmieri bjuder på tidlös och klassisk småbandsswing av 40-talsstandard!



8 The Spencer Davies Group - I'm a man
Ett av 60-talets ösigaste örhängen upphittades till sist i singelformat. Förvisso utan riktigt omslag, vilket kanske hade givit en än högre plats på listan. Men att ha Spencer Davies ikoniska "I'm a man" på singel är en ynnest och en stor glädje!


7 Art Farmer & The Baroque Orchestra - Baroque sketches
Art Farmer är trumpetaren som inte räds att gå sina egna vägar och skapa jazz av det mesta. Han har gett sig på den svenska musikskatten och här får barockens mästerverk en spännande ansiktslyftning. Och det funkar kanonbra, dessa nya arrangemang! Kanske årets mest spännande skivköp musikaliskt!

6
Earth, Wind & Fire - That's the way of the world
Det tog emot att erkänna det. Hur mycket jag än älskar EWF's mest kända plattor "All 'n all" och "I am" så lyckades dom att ta sig ännu ett steg högre med plattan innan dessa. Filmsoundtracket som av säkerhetsskäl släpptes innan filmen och därmed kunde stå på egna ben från en floppande biopic. Och det svängde något så enormt och var otroligt snyggt!

5 Bennie Moten - The complete Bennie Moten Vol. 1/2, 3/4 och 5/6
Det regnade jazzplattor med 20-talsjazz på Mitt Second Hand (fka Erikshjälpen) under årets sista månad. Och mest spännande var en trio dubbelalbum med den idag bortglömde Bennie Moten och hans band. Moten är annars mest känd som bandledaren som gav Count Basie både karriär och efter sin död sitt band, varvid The Count blev det han blev. Men att hitta hela tre kanonfina dubbelalbum med Moten, utgivna på RCA Black & Whites serie Jazz Tribune, var en otroligt fin skatt att hitta på skiva!

4 10-tums tidig jazz
Jag har verkligen fått lysmäte på mitt intresse för jazzens tidiga period i år och här är ännu ett bevis på det. Tre stycken skivor i 10-tumsformat, en med Johnny Dodds, en med Bix Biederbecke och en med världens första riktiga jazzorkester, The Original Dixieland Jazzband, får ses som bland det intressantaste i genren. Både skivformatet och det faktum att dessa tre, och framför allt Original Dixieland Jazzband har dom äldsta jazzinspelningarna jag någonsin hört gör att dessa tre hamnar på en hög placering på denna årslista.

3 Eagles - Eagles live
Ett band i spillror får i uppdrag av skivbolaget att ge ut en platta till och man väljer att ge ut en av sina sista livespelningar innan man splittras. Bandets olika advokater tackas till och med på skivomslaget. När jag visade albumet på diverse streamar på Vinyl Community så sas det att plattan egentligen var för överdubbad. Det kanske det är, men det låter likväl otroligt bra och snyggt! Man lyckas dölja sina träter väl för publiken och ge dom precis vad man vill ha och det är hur häftigt som helst!

2 Vox Archangeli - Sanctus: Michael
Gregoriansk religiös musik är normalt inte det jag konsumerar mest, men när jag till sist efter 12 års letande efter att jag såg Vox Archangeli live i Hedvig Eleonora Kyrka till sist hittar en platta med dom och kan åter avnjuta deras och Danne Sundquists mästerliga blandning av deras kyrkomusik och mjuka elektroniska synthmattor så slog hjärtat lite extra! Självklart ett av årets bästa fynd!

1 Jazzsinglarna från Sundsvalls Retromässa 2024
Jag funderade länge på om jag skulle inkludera alla skivorna som årets fynd eller bara några eller kanske till och med bara en, den med Lars Gullin och Monica Zetterlund. Men till slut så valde jag att ändå se hela högen som ett stort årets fynd. 
     Jag gick på Sundsvalls Retromässa i höstas och såg ett bord med en kvinna säljandes en hel del singlar. När jag grävde där så såg jag att det fanns väldigt mycket jazz där, och inte vilket som helst utan mycket Lars Gullin, en med Art Blakey's Jazz Messengers och en med Tommy Flanagan inspelad i Stockholm. Och allt för en femma styck. Kanonköp! Men min magkänsla sa mig att detta kunde vara något utöver det vanliga, så av ren nyfikenhet satte jag mig på Discogs och kollade. Alla var värd 100 kronor eller mer. Art Blakey var värd 230 kronor och Gullin/Monica Z hela 670 kronor. Detta brukar förstås inte påverka mig nåt nämnvärt, men visst är det ett fynd och riktigt kul att hitta värdefulla singlar för en spottstyver och visst är det värt att bli årets fynd 2024. Lägg till där också att det är riktigt fina Lars Gullin-EPs med höjdarjazz. 

ÅRETS LÅT
Numera är det ju också en tradition att jag utser årets låt, kanske enda gången på året då ny musik som oftast inte finns i fysisk format får komma fram. Musikåret 2024 har väl inte flödat över av nya spännande namn med intressant musik. Några namn som jag kommer att höll ögon och öron öppna för i framtiden finns det dock, som britpopens nya stjärna Jake Bugg, svenska electrotjejen TUVA, Jackie Mare, Towa Bird och Färöarnas stjärna Eivor, som jag sent om sido har lärt mig uppskatta. The Black Keys gjorde vad som kan vara årets album med sin häftiga 90-talsdoftande platta "Ohio Players". Men det har också varit lite av elefanternas julafton med många gamla favoriter som kom med ny kanonbra musik, Tears For Fears, Stevie Nicks, Pet Shop Boys, Travis, Johnny Marr och Thåström med mera. 
     Dom som gjorde årets låt får också ingå i kategorin elefanter, för under året kom det ett album som
Indochine årgång 1985 från
plattan "3"
hette "Babel babel" med dom legendariska fransmännen i Indochine. Deras klassiska 80-talsalster "Le péril jaune" och 1985-plattan "3" har redan passerat här på bloggen. Nu var det dags för Nicolas Sirkis och hans mannar att äntligen släppa nytt på platta och det gjorde man med en förstasingel som var något utöver det vanliga. "Les chant des cygnes" (Svanesång) var tänkt till fotbolls-VM, men den var så stark att den kunde stå på egna ben. För årets fotbollskör hördes i den här låten, som jag vevade om och om och om igen. En grymt härlig och skön new wave-aktig popdänga med en überstark refräng, precis vad jag behövde! Och det också med ett av mina favoritband från 80-talet! Därför blir Indochines "Les chant des cygnes" årets låt 2024! 

Därmed är det dags att lägga året 2024 till handlingarna och öppna den tomma boken som det står 2025 på. Låt oss hoppas att detta är ett år med mycket mer nya, häftiga och bra skivfynd och musikupptäckter! Min önskelista är ännu inte tom på långa vägar så det finns mycket mer att hitta där ute. Så till nästa gång önskar jag er ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR! 🎇🎉🎊

måndag 11 november 2024

Nytt i samlingen - Oktober 2024

Squeeze - East side story
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Eden
Betyg: 3/5

Som jag har försökt i så många år att bekanta mig med engelska Squeeze musik och ta den till mig, men med undantag från debutsingeln "Take me i'm your" från 1978 så har det aldrig fungerat. Deras musik har aldrig fångat mig riktigt. I alla fall inte förrän nu så trägen vinner. Den här plattan är det klart bästa jag har hört med dom, och då är den inte 100 % heller. Det ironiska är att det sker med en platta som kliver bort från den new-wave-musik jag normalt gillar mycket av. 

Originalidén här var ett dubbelalbum med vardera sidor proddade av Elvis Costello, Dave Edmunds, Nick Lowe och Paul McCartney. Nu blev det inte så utan Costello och en av hans närmaste producenter, Roger Bérchirian, fick nästan ensamrätt på plattan, så när som på en låt som Dave Edmunds rattade. Den här plattan var också den enda plattan som Paul Carrack var med på innan han hoppade av för att inleda sin solokarriär, respektive senare karriär som sångare i Mike & The Mechanics. 

"East side story" är faktiskt en riktigt bra popplatta, varken mer eller mindre. Det är bra engelsk pop och snygga melodier. 
Och visst tycker jag det lyser igenom här och var med Costellos stil i soundet. Det doftar även Beatles om vissa spår, som kanske är påverkat av det faktum att skapandet av plattan hade kommit halvvägs när bandet nåddes av nyheten om mordet på John Lennon, vilket påverkade bandet så mycket att man pausade inspelningen och satt en hel dag och spelade Lennon-låtar istället. 
     Som sagt så har den vissa förmörkelser och kanske så främst den bedrövligt sega balladsingeln "Laballed with love", som doftar för mycket country för sitt eget bästa och som vilket svenskt dansband som helst borde ha gjort till sin signatur. Rockabillypastischen "Messed around" kan jag också leva utan. Men totalt så överträffar den här skivan mina förväntningar en hel del och den blir kvar i samlingen!



The Proclaimers - Sunshine on leith
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Chrysalis
Betyg: 2/5
Låt mig först klargöra att jag inte har något emot att man sjunger med
skotsk accent. En skotsk dialekt är riktigt coolt att lyssna på. Så alla som tror att jag nu ska såga The Proclaimers för att dom har en utpräglad dialekt i sin sång kan lugna sig. Det jag stör mig på är HUR dom sjunger den, bland annat.

Men en sak i taget. The Proclaimers är alltså dom glasögonprydda tvillingarna Craig och Charlie Reid, som i Sverige främst är känd för låten "I'm gonna be (500 miles)", som Filip och Fredrik sen dammade av och använde som signatur till sitt program "High Chaparal". Dom blev oväntat stora i England 1988 med sin charmiga gitarrpop, oväntat för att det knappast var det mest trendiga 1988. Jag minns att jag hörde dom tämligen ofta på MTV och Sky Channels listprogram och tyckte väl dom var OK, men inte mycket mer. 500 miles-låten var den klart bästa, och det är den fortfarande, även om det finns en viss mättnadseffekt vad gäller den låten. 

Däremot har jag varit rätt tveksam till ett helt album med dom. Men ibland får man ju för sitt chansa, framför allt när priset är lågt. Tyvärr så var min tveksamhet berättigad. Och om vi då börjar med elefanten i rummet, sången. Bröderna Reid har alltså väldigt lättigenkännliga röster, med sin skotska accent och deras enorma breda och övertydliga sätt att sjunga, ofta i munnen på varandra. Det låter som att dom spelar över å det grövsta när dom sjunger och ser man på videorna så kan man nästan få in ett helt äpple i truten på dom när dom tar i som värst. Att höra på det i ett helt album blir väldigt tröttsamt i längden och framför allt låter det mer seriefigursaktigt än romantiskt när dom ska försöka sjunga en akustisk kärlekslåt med en gitarr med den sångstilen. 
     Låtarna i sig är väl inte usla, men i de flesta fall väldigt ointressanta. Singeln och titelspåret till exempel är horribelt segt och tradigt. Jag nöjer mig med "I'm gonna be (500 miles)" och kanske någon lite till. Hela plattan däremot stannar inte i samlingen.



Cliff Richard - Now you see me, now you don't
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: EMI
Betyg: 3/5
Cliff Richard gör en platta som vid dom första stickspåren lät hade potential att vara en av hans mest intressanta plattor. En tuffare Cliff som flirtar med både AOR och disco, till skillnad mot hans normala radiovänliga snällpop. Inte för att det är något fel i det, men det funkar i lagom doser. Men så är inte hans normala följeslagare under 80-talet Alan Tarney producent här. Alan Tarney är en bra producent, han gjorde några riktigt bra plattor till A-ha bland annat. Men en del av låtarna till Cliff Richard lät lite väl mesiga ur popsynvinkel. Men här har Cliff själv varit med och proddat.

Nu är då det här inte en normal popplatta egentligen utan mitt ibland flera av dom tuffare låtarna döljer sig ett kristet budskap, eftersom Cliff Richard är djupt religiös. Och det är inte alltid i mitt intresse. Här finns dock en del "normala" poplåtar. "It has to be you, it has to be me" är en riktigt bra discodänga och singlarna "The only way out" och "Where do we go from here" är klart bra. "Son of thunder" är bland det rockigare Cliff har gjort och låtmässigt riktigt bra, även om texten sen har ett kristet budskap. 
     Det finns också ballader och några lite väl sega låtar som drar ner och på dom två sista låtarna tappar han hela påsen direkt. Detta är ändå
 en helt OK Cliff Richard-platta som stundtals har bland det bättre proddar jag har hört med honom från denna tid. Men man får ju också ha ett viss överseende med dom religiösa texterna om man nu inte har den tron. Jag kan ha överseende med det och plattan blir kvar i samlingen, just nu i alla fall.



Lars Gullin & Monica Zetterlund - Med andra ord...
Utgivningsår: 1960
Skivbolag: Columbia
Spår: Med andra ord/Detour ahaed/Get out of town/Don't dream about me
Jag lyckades denna månad att hitta ett gäng riktiga kanonfynd av modellen jazz-EPs och detta för endast en femma styck. Nu är ju inte värde något jag bryr mig i normalt, men när det väl dyker upp något som är värt något mer så är det klart att det är roligt. Och majoriteten av dessa singlar var värd 100 kronor och mer. Den här är i kategorin "och mer". 

Vi snackar två av mina svenska favoriter kombinerade på en EP, Lars Gullin och Monica Zetterlund. Eller snarare kombinerade på två av EP'ns fyra spår, även om man flaggar stort med dessa två. Dom andra två spåren är gjorda med Monica och en orkester ledd av en annan Lars, Bagge. Men musiken på den här skivan är soft, vacker och avkopplande. Vi snackar svensk jazz med klass och mjukhet, och ibland med en dos stråkar. Jo, visst hade skivan förstås haft en given plats i samlingen ändå. Men en titt på Discogs visar den här EP'n dessutom är värd drygt 670 kronor, och jag betalade en femma för den. Gissa om den hamnar högt på listan över årets bästa fynd i slutet av året?



Art Blakey's Jazz Messengers With Barney Wilen - Original sound track recordings from Les Liaisons Dangereuses 1960
Utgivningsår: 1960
Skivbolag: Fontana 
Spår: No problem/Miguel's party (Jazz Messengers)/Prelude in blue (Art Blakey and The Barney Wilen trio)
Den fransk-italienska filmen "Les liaisons dangereuses" från 1959 är inget man hör nåt om varje dag, vilket förvisso gäller dom flesta filmer från det området från den tiden. Jag har aldrig sett eller hört talas om filmen, men det handlar tydligen om ett par som har ett öppet förhållande, som dock leder till en katastrof till slut. 

Dock innehåller filmen mycket jazz, musik som från början var menad att vara gjord av Thelonius Monk. Men Monk hade tids- och hälsoproblem och det blev Art Blakey och hans Jazz Messengers som fick göra det och med sig på inspelningarna hade man den franske saxofonisten Barney Wilen. Men musiken som Monk hade gjort till filmen kom ut postumt 2017.

Musiken är skriven av Duke Jordan och det intressanta är att partymusiken i filmen är gjord av Jack Marray, som dock är en pseudonym för redan krediterade Duke Jordan. Den här EP'n från soundtracket innehåller då två spår med Jazz Messengers och ett spår där Blakey och Messengers bassist Jimmy Merritt samt Jack Marray... förlåt Duke Jordan på piano. Mitt intresse för Blakey's legendariska band har ju ökat en del med åren och detta är riktigt bra med ett riktigt bra riv i "No problem" kombinerat med den svalare och avkopplande "Prelude in blue". En höjdar-EP som klart står bra på egna ben från filmen. Det är inte en så lätt EP att hitta heller. Discogs-värdet på den ligger på 230 kronor.


torsdag 7 november 2024

Quincy Jones - ett geni som kunde allt!

När man säger soulmusik till mig så har jag många favoriter som jag ofta återkommer till. Jimmy Jam &  Terry Lewis, Curtis Mayfield, LA Reid & Babyface, Philadelphia Records, George Benson, Shalamar med mera med mera. Och när det gäller jazz så har ni som är läst denna blogg mer än några gånger sett att nästan hela spektrat finns här, från Benny Goodman och Stan Getz till Lennie Tristano, Count Basie och Clifford Brown. 
     Men om man kombinerar dessa två stilar så finns det ett namn som reser sig som bland dom största för mig, Quincy Jones! En man som kunde göra det mesta och som också gjorde det mesta och som nu längre inte är ibland oss. Quincy Jones dog för några dagar sen 91 år gammal. Jag har nämnt Quincy många gånger på bloggen och skrivit om ett flertal skivor som han har varit inblandad i på ett eller annat sätt. För det var en man som hade många strängar på sin lyra. Ett sånt geni som det inte finns många av och som jag gillar. När personen i fråga kan utmana gränserna utan att tappa sin identitet och gör det så bra att vederbörande blir en legend på många sätt. Monica Zetterlund var en sån, Lill Lindfors är en sån och Quincy Jones var helt klart en sån. För mig var Quincy både en av dom bästa storbandsledarna som funnits, en av dom mest spännande filmmusikskaparna och samtidigt en av dom svängigaste soul/funkikonerna någonsin. 

När jag växte upp så var Quincy Jones ett namn jag kände till, men inte engagerade mig så mycket i. Jag var ju främst då i facken klassisk jazz, mainstream pop och synthpop. Men 1993 så fick jag en påse CD-skivor av en familjevän. Den påsen innehöll främst klassisk musik och dubbel-CDn från musikalen
Chess. Men även en skiva med Quincy Jones, som jag först inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Jag visste ju ingenting om hans egna musikaliska utflykter. Skivan hette "Quincy's home again". Nej, inte
den "Quincy's home again", även om låtar från den legendariska Harry Arnold-plattan fanns med. Det här var en sorts samlingsplatta med Quincy's olika äventyr i Sverige, inklusive musik från Arne Sucksdorffs film "Pojken i trädet". Efter ett tag så lyssnade jag på CD'n och blev mycket positivt överraskad över hur bra det var och skivan blev kvar. Och när jag 2014 på allvar började samla 70-talsmusik och 70-talssoul så insåg jag hur fantastiskt bra karln var som producent! Och hur oroligt mångsidig han var! Därefter så har han varit en av mina favoriter inom musiken.

Om vi börjar med jazzen så var det ju där Quincy började och hade från 50-talet en egen orkester med sin egen stil. Medan dom flesta storbandsledarna hade börjat ge upp storbandsjazzen och andra
jazzmusiker började snegla mer åt hard bop eller avantgardistisk och fri jazz så stannade Quincy i den traditionella jazzen, men lyckades få den att låta mer modern med improvisationsinfluenser från det nya men med en stor fot i det gamla. Det var avslappnande, det flöt och det var vackert. Quincys storband lät nyare än många andra av dom gamla klassikerna lät vid tiden. Hans debutplatta "This is how i feel about jazz" är enormt vacker och snygg och en av låtarna är låten "Stockholm sweetnin'", som visade på att redan här hade hans förkärlek för Sverige börjat. För Quincy älskade Sverige. Han insisterade att hans platta med Harry Arnold skulle heta "Quincy's home again", för han kände sig alltid som hemma när han kom till Sverige, vilket han också sa när han fick Polarpriset 1994. Han gifte sig även med en svenska, modellen och skådespelerskan Ulla Andersson 1967 och fick två barn med henne. 
     Snart började Quincy dock snegla åt modernare takter och när discon och funken gjorde entré i början av 70-talet så var nästa steg i utvecklingen klar. Plattan "Gula matari" från 1970 står med en fot i jazzen och den andra trevandes efter den nya funkiga stilen. 

Självklart var det många jazzkritiker och jazzfans som rynkade på näsan åt Quincys nyfunna mer poppiga stil, men han gav ändå inte upp jazzen utan återvände till storbandet ibland, kanske främst vad gäller hans jobb med soundtracks, men även när han producerade Frank Sinatra på hans platta "L.A is
my lady" från 1984. För egen del så gav han nu ut egna plattor där jazzens element och det grymma och funkiga svänget från tidens amerikanska dansmusik blandades i en härlig förening och plattor som "I heard that!!!" och "The dude" är idag klassiska där musikvärldens alla legender vallfärdades för att få jobba med mästaren. Jag säger bara "Ai no corida", vilken låt!
     Quincy startade sitt eget bolag, Quincy Jones Productions och skivbolaget Qwest, och på det så skulle flera klassiska soulmästerverk skapas och ges ut. Bandet framför alla på det bolaget var kanske bröderna Robert och Louis Johnson, mer kända som The Brothers Johnson, som Quincy proddade flera plattor med, inklusive det stora mästerverket, "Light up the night" från 1980. Quincy blandade soul, funk och disco till en både smekande, rytmisk och häftig igenkännlig brygd och största framgången kom förstås när han satte tänderna i Michael Jackson. Jag tror ingen säger emot när jag säger att "Thriller"-plattan ändå får gälla som Quincys största framgång, även om han själv såg föregångaren "Off the wall" som sin favorit. Sen kom det förstås också en platta betitlad "Bad" som bekant". Favoriten för mig av allt han har proddat åt andra, "Thriller" och "Off the wall" till trots, som ju är mästerverk, är nog ändå den helt fantastiska plattan han gjorde åt Rufus & Chaka Khan, kallad "Masterjam". Rufus med Chaka Khans röst och Quincys sound, kan det bli mer ösigt och bättre?
     Och filmmusik, man behöver verkligen inte ha sett filmen för att uppskatta den musik som Quincy har gjort till den. Musiken är så välgjord, snygg och spännande att den nästan lever sitt eget liv. Man vet inte vilken väg musiken ska ta, men man bara njuter av den musikaliska resan. Det är bara att lyssna på klassiker som musiken till "Roots" eller "The slender thread". 

Så Quincy Jones är ett musikaliskt geni som jag ofta plockar fram och lyssnar på i någon form och hans musik kommer att leva vidare. Jag är ett stort Quincy Jones-fan och det står jag för! Han vågade gå sina egna vägar, blanda stilar på sitt sätt och det blev nästan alltid lysande resultat. En gigant det inte skapas många av idag. Tack, Quincy Jones, för din otroliga musik och det du har gjort musikvärlden med din otroliga kunskap, idérikedom och ljudskapande. Och vila i frid, Quincy!