Dead Or Alive - Youthquake

Nu ska jag går riktigt djupt i 80-talets discovärld. Kalla det gaydisco, kalla det ett väldigt märkligt band, men när jag växte upp så lyssnade jag mer än gärna på Dead Or Alives musik, så mycket att jag gladeligen sprang och köpte bandets genombrott "Youthquake". Skams och sägandes så minns jag inte vart, men skivan tillhör en av dom äldre jag har.
Jag var ju stor motståndare vid 80-talets slut till allt vad Stock-Aitken & Waterman hette, men jag visste inte då att Dead Or Alive var producerad av just SAW så dom fick passera med beröm godkänt. Man är inte alltid så intelligent som barn så fråga inte.

Och visst kan sångaren Pete Burns kraftiga röst, image och en del av dom underliga texterna på plattan kopplas till en viss sorts klubbar, men samtidigt är produktionen och melodierna så slagkraftiga och lysande att jag kan erkänna att jag trots allt gillar Dead Or Alive. Många av bandets låtar är riktiga barndomsminnen för mig, inte minst singeln "Into deep", som jag hörde på det Rakt Över Disc som fick mig att bli popnörd sommaren 1985 (jag berättade om det när jag skrev om Scritti Polittis "Cupid & Psyche"). En riktig dansant sommarklassiker från 80-talet, som blivit totalt oförtjänt bortglömd!
"You spin me around (like a record)" är ju annars låten som är Dead Or Alive för många, något sönderspelad, men fortfarande väl lyssningsbar.
En singel som jag tycker borde ha hamnet i samma klass som "You spin me around" men som har glömts bort totalt är fjärde singeln "My heart goes bang (get me to the doctor)", där Pete Burns tar i för allt vad rösten håller.

Den här skivan har jag hört några gånger under årens lopp, inte minst när jag var yngre, och kan den rätt bra. Visst finns det låtar ut över singlarna som skulle kunna ha blivit hittar själva, så pass direkt sitter låtarna, kanske inte minst låtarna "Big daddy of the rhythm" och "I wanna be your toy".
Men det som är plattans stora kännemärke är att det inte är en lugn stund på den. Det är ett väldigt discoös skivan igenom, till och med mer ös än vad som SAW normalt brukar kunna åstadkomma.

På skivan så finns det trots allt andra medlemmar vid sidan av Pete Burns, men precis som med Culture Club så är resten av bandmedlemmarna mer eller mindre statister. Därför tog det inte lång tid innan Pete Burns tog över skutan helt själv. Om det blev bättre med det är ju en smaksak, men trots att uppföljarskivan "Mad, bad and dangerous to know" innehöll ett par riktigt bra singlar så var plattan i sin helhet en grym besvikelse och på senare år har Pete Burns blivit mer känd för ett deltagande i Englands "Celebrity Big Brother" och ett par så misslyckande ansiktsoperationer att han idag ser mer eller mindre grotesk ut. Musiken har inte riktigt blivit det primära längre, även om Burns försöker mjölka exakt allt som går ur "You spind me around".
Synd för ett band som hade den engelska discomusiken i sin hand fullständigt och som med en riktigt skön 80-talsplatta röjde enormt på skivtallriken.

Musikexempel här blir dels "Into deep" från ett framträdande i Top Of The Pops från 1985 och dels albumspåret "Big daddy of the rhythm".