Helen Terry - Blue notes

I vår serie artister där ni genast börjar fundera "Vem är det" har vi kommit till Helen Terry, en brittisk sångerska som fick kontakter med toppmusiker både hemma i England och i USA, men som ändå inte riktigt fick något stort genombrott och vars karriär blev kort. Hon upptäcktes av Boy George på en klubb i London och blev sen bakgrundssångerska för Culture Club och förekommer dessutom i flera av bandets musikvideor. Samarbetet har fortsatt även till detta album, där Boy George är medkompositör till ett par låtar.
     I den minst sagt gravt utseendefixerade musikvärlden så kanske det var utseendet som låg henne till last eftersom något överviktiga Helen Terry saknar den fotomodelsliknande look som artister nu som då förväntades ha.
   
När det gäller min personliga åsikt så har jag kanske en helt motsatt åsikt än många andra, men jag tycker inte att Helen Terrys röst är så speciell. Inte värdelös, dock inte riktigt fantastisk heller och på flera partier i låtarna tycker inte jag att den bär henne ända fram. Lite kan jag tycka att hon påminner om en lightversion av Alison Moyet på vissa ställen och hennes röst, Alisons alltså, har jag aldrig varit ett fan av så kanske är det det som smittar.
     Däremot har hon en sak som gör henne väldigt intressant, hon är en riktigt bra låtskrivare vilket märks på denna hennes enda fullängdsplatta.

Jag hörde Helen Terry första och enda gångerna i radions "Kulan I Luften" 1989 då hennes låtar

"Fortunate fool" och "Lessons in loneliness" spelades. Dom singlarna hittade jag för inte allt för länge sen vid second hand-affären Fyndlagret nedstängning här i Sundsvall i juni.
     Inte långt därefter hittade jag denna platta på Erikshjälpen här i stan och tyckte att jag ändå skulle ge henne en chans, även om ovan nämnda låtar inte är med och plattan är från 1986. En medlem på Vinyl Community hade träffat henne när hennes karriär trots allt stod på topp och tydligen så är hon en rätt jordnära artist också.

"Blue notes" har dock en till sak som gör plattan till riktigt bra, nuvarande skivbolaget Blue Notes president Don Was från gruppen Was (Not Was). Han är plattans producent och därvid har den fått en lätt funkig och lite soulstänkande ljudbild som är riktigt bra och välgjord! Men Helen Terrys lysande förmåga att skriva bra låtar märks vid låten "Love, money and sex", en soulglittrande låt med en fräsch 80-talspopig ljudbild och bra refräng, eller låten "Right in front of you". Nu har inte Terry varit med och skriva alla låtar på plattan utan här finns också en lysande låt av "Mr Motown", Lament Dozier, "Act of mercy" och även John Cale har skrivit en låt.
     Plattan kanske inte innehåller några direkta trackslisteettor, men kombinationen av lysande låtmatrial och enormt snygg lät popfunkig produktion av Don Was gör att jag kan överse med Helen Terrys små brister med rösten och se detta som en förvånansvärt bra platta som är både lättsam, funkig och snygg! Synd att det sen inte blev några fler plattor för det hade varit kul att höra vad man kunnat göra med Terrys lite tuffare och lätt rockigare stil som "Fortunate fool" visade upp 1989. För Helen Terry hamnade i konflikt med skivbolaget Parlophone, som släppt hennes två singlar det året, och hon  bröt rätt fort kontraktet. Hon lämnade skivbranschen och sökte sig till TV-istället där hon numera bland annat är producent för TV-sändningarna av dom engelska BRIT Awards.

Tyvärr har jag inte hittat min favoritlåt på plattan, "Love, money and sex", men jag tar en av låtarna hon har skrivit tillsammans med Boy George, "Come on and find me", där jag också tycker trots allt att hennes röst funkar allra bäst! Dessutom låten "Stuttering", som Helen gjorde på singel redan 1984, men som ändå kom med på denna platta.