Nytt i samlingen - September 2022

Chi-Lites - The fantastic Chi-Lites
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Mercury
Betyg: 4/5 

Produktivitet är en bra sak inom musikbranschen, men det kan bli lite för mycket om det är för tätt inpå. Fråga Modern Talking, som mellan första plattan 1985 och sjätte 1988 droppade två per år var på dom splittrades första gången efter 1988. Amerikanska Chi-Lites släppte ett album per år mellan 1969 och 1977. Men så slet man ut medlemmar tämligen ofta och hade runt den här tiden nyligen bytt ut sångare till höger och vänster. 
     Chi-Lites är alltså soulgruppen som mest är kända genom hitsen "Have you seen her?" och "Oh girl", men det var sex år innan denna platta. Detta är faktiskt min första riktiga platta med Chi-Lites, om man nu inte räknar en samlingsplatta jag hittade på CD för nåt år sen. 

Chi-Lites är en vokalgrupp i samma stil som The Stylistics eller The Tempations och vid den här tidpunkten hade då försäljningsiffrorna dalat markant efter de tidigare årens succéer. Kanske är det för att man då varit för produktiv eller för att den här plattan saknar den där hitlåten likt "Have you seen her?". Det här är dock en riktigt bra platta, smeksam och skönt soulig och snyggt producerad. Inte för funkgroovig, men laid back. En av singlarna, inledande "My first mistake", är riktigt bra gjord och börjar som en ballad, men efter halva låten vrids discotempot upp. Dock så kanske plattan skulle ha mått bra av något speciellt som stack ut, någon riktig hitlåt eller ett riktigt tungt groove, för det är lite Mall A totalt sett för hur en snygg och mysig soulplatta ska låta 1977. Men eftersom jag är enormt svag för den här typen av sound och det ändå är bra röster och låter riktigt mysigt så blir betyget högt och plattan blir kvar! 



The New Seekers - New Colours
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Elektra
Betyg: 3/5 

Att ge något epitetet "The New" och hänvisa till något gammalt brukar i regel aldrig vara en väg till framgång. Oftast är det nya antingen så långt ifrån originalet att det inte ens är roligt, eller så låter det som en sämre karbonkopia som huvudakten. Men det finns en del undantag och här får väl ändå ses som ett sånt. The New Seekers sattes ihop av Keith Potger, som var en av medlemmarna i australiensiska 60-talsgruppen The Seekers. När det bandet upplöstes tog han namnet och åkte till England och skapade ett band som ändå kanske lite skiljde sig från original-Seekers folkmusikpop. 

Idag är bandet kanske främst känd för "I'd like to teach the world to sing" och Eurovision-bidraget "Beg, steal or borrow". Men i hemlandet hade dom en tämligen stor hit 1971 med "Never ending song of love" och valde ungefär samtidigt att släppa den här plattan. Men hitlåten hade lanserats på albumet innan, vilket gjorde att den här plattan hamnade gravt i skymundan när den kom. Åter igen, för snabb produktivitet är inte alltid kanske så bra. 

Den här plattan hakar på lite av den trend i början av 70-talet av vad man skulle kunna kalla oreligiös frikyrkopop som rådde då, med band som Les Humphries Singers och Middle Of The Road (lugn, jag återkommer till dom snart). Alltså glada lite gospeliknande poplåtar i flowerpower-tider med sjunga-med-refränger. Den genren brukar inte alltid skaka fram bra låtar, snarare rätt irriterande tuggummin. Dock är den här plattan en av dom mildare i genren, med en viss doft av country och 60-talets popvåg på vissa ställen. Jag ska inte säga att den här plattan är dålig, den är helt OK, men ojämn. A-sidan är mysig och laid back med pigga gitarrer till största delen, men B-sidan rasar tyvärr ihop en del och låtarna blir i de flesta fall rätt ointressanta och lite för go-happy för min smak. Och skräckexemplet är singeln "Good old fashioned music", som vi i Sverige känner igen som Glenmarks hit "Gammeldags musik", som jag tycker är mycket bättre. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med plattan, för den har flera riktigt bra stunder, men betyget tre ligger lite på gränsen och då det är gallringstider i samlingen så lutar det åt att den kanske inte klarar sig. Men det var ett kul lyssningsexperiment med The New Seekers...



Middle Of The Road - Soley Soley
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: RCA Victor
B-sida: To remind me

Ytterligare ett band som med glada frälsisliknande flower power-popdängor som fångade nästan hela Europa, inte minst med den otroligt enerverande och dötråkiga debuten "Chirpy chirpy cheep cheep". Men förutom den så har jag knappt lyssnat alls på skotska Middle Of The Road. Den här låten har jag förvisso hört förr, men alltid trott att den hette "Sunday sunday". Men både den här och New Seekers ovan kommer från en hög med skivor som Vinylstallet gav bort gratis och då kan man ju passa på att chansa lite förstås. 

Och om jag ska jämföra med "Chirpy chirpy cheep cheep" så hör jag klart hellre på denna, som inte är lika tråkig och tjatig. Genren är jag alltså inte förtjust i på något vis, men "Soley soley" är ändå mysig och trevlig med vissa snygga spanska influenser. Detta kan vara Middle Of The Roads bästa låt i karriären, även om jag inte har så mycket att jämföra med. Men denna blir i alla fall kvar i samlingen!



Maynard Ferguson & Chris Connor - Two's company
Utgivningsår: 1996 (Original 1961)
Skivbolag: Roulette
Betyg: 5/5

Maynard Ferguson verkar vara en lite undanskymd storbandsledare idag, men ändå ansedd som en av dom skickligaste. Men med sina fantastiska stora arrangemang så har jag fått ett visst intresse genom åren för Ferguson. Man kan ju säga att han är allt annat än förutsägbar i sin stil och en del skivor med honom har letat sig hem till mig. 
     Chris Connor däremot är en sångerska jag måste erkänna att jag aldrig har hört talas om, även fast hon har haft en tämligen lång karriär från 1950-talet ända fram till 2000-talets början. 

Tillsammans möttes dom i en skivstudio 1961 och spelade in den här plattan för Roulette. Detta är en riktigt riktigt bra platta, med Fergusons riktigt häftiga, stora arrangemang som tar vägar hit och dit och man vet aldrig var låten slutar. Chris Connor är en riktigt bra sångerska, det ska erkännas. Hon har en mogen röst som plötsligt kan röra sig ner i dom mörkare regionerna. Men hon lyckas följa lysande med i orkesterns alla musikaliska vägar och jag hoppas höra med av henne i framtida albumköp. Detta är ett höjdaralbum som faktiskt får högsta betyg och solklart blir kvar i samlingen!



Stan Kenton - Stan Kenton in Stockholm 1956
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: Swedish Radio Jazz Years
Betyg: 4/5

Nu då till en annan storbandsledare med en förkärlek till att experimentera sig fram i storbandsgenren. 1956 var Stan Kenton ute på en stor Europaturné som förde honom till Stockholms Konserthus och givetvis var Sveriges Radio där på plats för att för eviga eventet. Två skivor sen tidigare har jag från dessa fenomenala rosa utgåvor med inspelningar från Stockholm. En med Woody Herman och en, som jag skrivit om förut för länge sen, med Benny Goodman. Benny Goodman-konserten står i en klass för sig, mycket av nostalgiska skäl då den konserten sändes i radio när jag var yngre och precis lärt mig gilla jazz, men även för att den är så varierad och riktigt kanonbra.

Det går inte att förvänta sig att den här ska nå upp i Goodman-plattans status, men samtidigt har ju Stan Kenton en av branschens bästa storband med arrangemang långt utöver det vanliga, till och med mer utsvängd än Maynard Ferguson. Ändå hade Kenton runt denna tid ombildat orkestern och börjat snegla på mer traditionella storbandsljud. Detta märks dock inte nämnvärt här, utan Kenton vet vad Stockholms.publiken vill ha och ger dom det. Det är ett bra och skönt ös på bandet och konserten är riktigt spännande, oförutsägbar och svängig! Visst, Goodman-plattan når den inte upp till, men det är en klart kanonbra konsert och skivan blir givetvis kvar i samlingen.