Ellingtons småband - guldkornen finns plötsligt överallt!

Som jag tidigare skrivit så var mitt intresse för Duke Ellington på en väldigt låg nivå under nästan 25 år. Det finns vissa storbandsledare vars mest kända låtar är de som man hittar överallt och som spelas jämt. Glenn Miller är ett typexempel där man ständigt plågas med "In the mood", "Chattanooga choo choo" eller "Pennsylvania 6-5000". Ellington var en annan, där det bara var "Satin doll", "Take the 'a' train", "C Jam blues" eller "Black & Tan fantasy", dessa totalt uttjatade låtar som jag till slut inte klarade av. Därför blev det bojkott på dessa två legender i många år. Ja, i Glenn Millers fall så är det ännu inte någon jag frivilligt köper, om det inte är kompletta liveinspelningar av modellen "I sustain the wings". 
     I The Dukes fall så fanns det dock två undantag, dels dom tidiga från hans Cotton Club-dagar, dels där jag under denna bojkott ändå köpte mig en CD med honom kallad "Duke Ellington - solos, duets and trios", en skiva jag har skrivit om förut här. Jag köpte den på den numera nedlagda affären Harvest Records i Sundsvall och motivet var enkelt: Jag hade nästan aldrig hört Duke Ellington i detta lilla format! Där var hans pianospel det som var i absolut fokus och den plattan var i många år bland det bästa jag hade hört med Duke.

Så småningom upptäckte jag Ellington på nytt och tittar jag på min tämligen stora samling Duke Ellington-skivor idag så kan jag absolut inte fatta att jag en gång vägrade lyssna på karln. Däremot så kan jag leva utan att någonsin mer höra de ovan nämnda slagdängorna, men jag har lärt mig att The Duke var så mycket mycket mer!
     Man kan tro att Duke Ellington är rätt stereotyp och låter mycket samma hela tiden, med tanke på att han har nästan samma musiker som han omger sig med genom hela karriären, på ett eller annat sätt.

Johnny Hodges, Harry Carney, Cat Anderson, Barney Bigard, Otto Hardwick med flera finns i någon form på dom allra flesta av Dukes plattor och inspelningar. Han har nästan som en egen liten värld med sina egna musiker. Men egentligen så finns det få musiker som är så variationsrik, spännande och oförutsägbar som Duke Ellington, där man aldrig riktigt vet vad som kommer att hända i musiken. Det är bara att lyssna på hans mängder av sviter som han skapade, som är bland det mest spännande han har gjort. Och det var väl det som gjorde att jag till slut hittade tillbaka till Dukes musik igen och har sen dess varit mer fast vid den än jag någonsin var i yngre dar. 
     I många år var dock CDn med Duke spelandes solos, trios och duetter det enda jag hittade med honom i det lilla formatet. Han sågs som en storbandsledare, punkt slut! Men nästan alla storbandsledare har haft mer eller mindre framgångsrika småbandsperioder. Benny Goodman är väl mest känd, men Artie Shaw hade sitt lysande The Gramercy Five, Glenn Miller underhöll trupperna med Mel Powell And His Uptown Hall Gang och Tommy Dorsey skapade The Clambake Seven, som dock idag är väldigt bortglömt. 

     Men plötsligt så har det sen flera år tillbaka blivit väldigt lätt att hitta småbandsinspelningar med Duke Ellington! Dom senaste åren har dessa nästan regnat över mig. Både dom på 30- och 40-talet där Ellington skickade fram en av sina musiker som bandledare på papperet och dom senare där han då experimenterade en hel del med olika sättningar och ibland till och med solo. Det är väl i stort sätt det som jag ännu inte hittat så mycket med, plattor där han bara spelar piano ensam. Men det är väldigt fascinerande hur det har gått från att jag i stort sätt bara hittar en platta med Ellingtons mindre band till att nu se dom överallt i skivbackarna på olika second hand. Dom är förstås i väldigt varierande kvalitet, men överlag då är dessa inspelningar mycket intressanta, variationsrika och bra och flera av dom har jag skrivit om här på bloggen. Men låt mig ändå ge några exempel på The Dukes plattor där han lämnar majoriteten av sina musiker hemma och bara omger sig med sina allra närmaste män i mindre orkestersättningar. 

The Dukes Men - Small Groups Volume 1 (Columbia): Detta är (i mitt ex) en dubbel-CD utgiven på Columbia Jazz Masterpieces, ett riktigt bra märke och serie som ofta innebär hög kvalitet. Det är 30-talsinspelningar här och det är dessutom bara på två spår här som Duke Ellington har sitt eget namn på bandet. Annars så har han valt att låta någon av musikerna stå som ledare, både av kontraktsskäl och för att ge sina musiker lite mer frihet på egen hand. I övrigt har banden fantasifulla namn som Rex Stewart & His 52nd Street Stompers, Barney Bigard & His Jazzopaters, Cootie Williams & His Rugg Cutters eller The Gotham Stompers. Det ska väl inte heller förnekas att många av dom här inspelningarna låter lite som Duke Ellingtons band vid den här tiden med samma sound och stil, fast arrangerat för mindre antal musiker, och det är verkligen inget fel i det! Det är en kanonutgåva med tämligen udda och speciella sättningar, inspelningar och namn och ett måste om man vill hitta Ellington i det mindre formatet. 

Duke Ellington And The Small Groups (Giants Of Jazz): Detta är en utgåva från italienska Giants Of Jazz, ett bolag som jag har nämnt förut och som ger ut lågbudgetplattor med både högt, lågt och sönderspelat om vart annat. Här är det dock en av deras mer udda utgåvor, dock utan att den är helt fantastisk. Det är samma bandsättningar och bandnamn som dubbel-CDn ovan, dock, med några få undantag, utan att vara samma låtar. Det är kanske inte alltid dock de bästa låtarna med respektive band utan dessa har hamnat i Columbia Jazz Masterpieces-plattan och en del av dom som blev över verkar ha hamnat här. Men det finns dock flera riktigt bra spår och är ett bra tidsdokument i Dukes karriär!

The Duke Ellington Small Bands - Intimacy of the blues (Fantasy): Denna skrev jag ju om för inte allt för länge sen, så jag ska inte bli långrandig. Men som jag tog upp redan i texten då så låg dessa inspelningar, som gjordes 1967 och 1970, på is i många år innan dom gavs ut 1986. Ingen perfekt platta, utan den har ett fåtal mindre bra låtar, men totalt sett ändå en riktigt bra platta som både har sväng, kuriosa och kvalitet, inte minst låtarna med Wild Bill Davis på orgel!

Duke Ellington And Ray Brown - This one's for Blanton (Pablo): Ännu en platta jag har nämnt förut, denna Pablo-platta där Duke 1972 blev övertalad av Norman Granz att göra om duo inspelningarna som han gjorde med bassisten Jimmy Blanton och där flera av dom också finns med på "Duke Ellington - solos, duets and trio". Här blev det Ray Brown som fick ta Blantons plats och man lyckades skapa en väldigt vacker och finstämd platta med bra samspel mellan Duke och Brown och där Dukes pianospel lyfts upp på ett helt annat sätt än vanligt!

Duke Ellington & Johnny Hodges - Back to back (Verve): Mer plattor jag skrivit om förr och mer Norman Granz, fast här som ägare av Verve. Dom båda parhästarna Ellington och Hodges möttes 1959 för ett stort antal inspelningar som blev till två album totalt. Det är mycket som går under betäckningen "blues", men utan att det blir långsamt och tråkigt. Tvärtom så lyckas man på dessa sextett-inspelningar skapa något eget och häftigt av det välbekanta och skapa kanonjazz av bästa märke! 

Duke Ellington - Unknown session (Columbia): En platta med oktett-inspelningar inspelad 1960 som Columbia inte gav ut förrän 1979. Japp, gänget är här, Carney, Paul Gonzalves, Lawrence Brown, Hodges och Ray Nance. Ellington i oktett-sessioner tillhör dock inte riktigt vanligheterna och här lyckas bandet ta en del av The Dukes mest spelade låtar som "Mood indigo" och "Black beauty" och göra något helt nytt av dom och även om plattan inte riktigt lyfter till dom högsta höjderna är det riktigt spännande och bra inspelningar som tar fram The Duke på ett nytt sätt. 

Duke Ellington Quartet - Duke's big 4 (Pablo): En av Duke's allra sista studioplattor (till och med den näst sista samt allra sista småbandsinspelningen) med en imponerande sättning bestående av Oscar Petersons gamla musiker, gitarristen Joe Pass, bassisten Ray Brown och trummisen Louis Bellson. Den här plattan släpptes samma år som Duke avled, men att han skulle lida av ålderkrämpor märks inte alls på spelstilen för det är med samma flinka fingrar som far över pianot. Sen kan jag klaga lite på att att Joe Pass och Duke Ellington inte riktigt lyckas synka sitt samspel eller att Ray Browns bass ibland är lite för hög i ljudvolym. Men totalt är det en riktigt bra, fin och mysig session med fyra mästare som möts en sista gång!

Som sagt, det är få storbandsledare som har en sån stor spännvidd som Duke Ellington och här visar han att det även gäller oavsett om han spelar i stora arenor med full orkester eller in en skivstudio med ett litet band eller varför inte med bara Ray Brown eller Jimmy Blanton på bas. Så jag fäller inte upp paraplyet här utan låter den hittills strida ström av plattor med Duke Ellingtons småband fortsätta att regna ett bra tag till, för dom är riktigt bra och väl värda att upptäcka!
     Jag kanske ändå ska kommentera valet av smakprovsklipp, eftersom dom är från olika plattor. Jag valde från plattor jag inte har skrivit om tidigare och det blev från dubbel-albumet med tidiga inspelningar The Gotham Stompers (nej, Batman ingår inte) och "My honey's lovin' arms" inspelad 1937, från "Unknown sessions" "Mood indigo", med underbart trombonspel av Lawrence Brown, samt från "The big 4" en annan klassisk ballad, "Prelude to a kiss".