Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Capitol Records
Betyg: 4/5
Earl Klugh är en gitarrist som har förekommit en gång tidigare, för nio år sen då jag hade hittat hela fem plattor samtidigt med denne legend. Och det ger vid handen att 1985 var ett späckat år för Klugh. En av skivorna jag köpte då var "Soda fountain shuffle" och tidigare i skarven 1984-85 kom också den här, som dock går i en lite annan stil än ovan nämnda.
Earl Klughs normala stil är att på ett mästerligt sätt kombinera jazz och soul och ut kommer brygden som kallas smooth jazz, en genre som är grymt skön och relaxande, men kan också svänga enormt. På den här plattan så finns det dock bara ett par låtar som egentligen låter som klassisk smooth jazz-Earl. "Nightsongs", köpt på Sundsvalls skivmässa i höstas, är lite vad titeln säger, musik för nattetid, eller som Leif "Smokerings" Anderson skulle ha kallat det, "Songs for summer evening", fast instrumentalt. Plattan börjar att Klugh sitter ensam mol alena och spelar "Ain't misbehavin'" i en av dom mer softare varianterna jag har hört av låten. I övrigt så är det en hel del gästspel av en stor stråkorkester ledd av arrangören Don Sebesky, men även en mer normal jazzgrupp, samt att Toots Thielemanns dyker upp med sitt munspel på låten "Night song". Ett antal filmlåtar finns också här, från rullar som "The Pawnbroker", "The Outsiders". Picnic" samt "The look of love" från "Casino Royal".
Det kan tyckas på papperet att det här är en platta som spretar och far mellan kammarjazz, stora orkesterverk och soulig smooth jazz, men egentligen så är det ett album som är en riktig fröjd för öron och sinne och som avslappnar och smeker. Arrangemanget med stråkar är galant och otroligt snyggt och väldigt passande för den tid på dygnet titeln skvallrar om. För den som vill ha något annat än Klughs normala souljazz-stil är detta något som sticker ut. För mig som gillar båda är det ett bevis på Klughs storhet, hur mångsidig han är och hur underskattad och lite omtalad han idag. Plattan vann för övrigt en amerikansk grammis 1985 för bästa instrumentala pop-platta. Det var den verkligen värd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar