Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Carrere
B-sida: Intro disco (Part 2)
Jösses, vad jag brottades med den här. Kriteriet med att bli invald i Kultstämplat är att det ska vara så dåligt att det går hela vägen runt att det blir roligt och komiskt. Den här singeln är så meningslös att jag egentligen blir irriterad på den. Det kan vara den mest meningslösa singel jag någonsin har köpt. Men det är något med lanseringen och idén av den som är riktigt skrattretande, så låt gå då.
Discoteque var ett belgiskt projekt bestående av producenten Bert Van Deer Lar och den klassiske gitarristen Francis Goya, detta i discons stora period 1978-79. Då tycker man att det är en jättebra idé att skapa en låt bestående av olika danshits från 60-70-talet och det kan man säga vad man vill om. Jag är exakt noll intresserad av Stars on '45, Tight Fit och Jive Bunny och liknande projekt som klipper och klistrar in snuttar av gamla klassiker för att skapa en partylåt för festen. Men dessa innehåller ju ändå melodierna och refrängerna till låtarna så man kan sjunga med i den om man är halvt packad på dansgolvet eller i baren. Refrängerna i dom största hitsen är vad folk minns och har sjungit med mest i, även om jag personligen tycker det blir en pyttipanna av ingenting.
Discoteque dock gör medelmåttiga covers av INTRONA till kända låtar och mixar ihop. Och bara introna, som normalt är till för att leda in en låt till själva pudelns kärna till en låt, melodin! Visst, jag kan förstå om man vill göra något till ett musikquiz eller dylikt. Men det behöver man för det inte ge ut på skiva. För här tyckte man på skivbolaget Carrere att det var en jättebra idé att ge ut den här mixen av olika inledningar till uttjatade låtar som "YMCA", "Do ya think i'm sexy", "Venus", "Satisfaction", "Don't let me be misunderstood" och "Shame, shame, shame". Mest komisk och onödig är Boney M's "Daddy cool" vars intro bara är åtta sekunder. Dom som gillar "Daddy cool" och vill skråla med i den måste ju ha blivit sjukt irriterade när låten efter åtta sekunder plötsligt byts till Shirley & Company's "Shame, shame, shame".
Nu är det inte därför jag sitter och är irriterad på den här skapelsen. Det är att själva idén och utgåvan känns så in i nordens onödig och dessutom uselt gjord, i och med att coverversionerna av dessa intron är så otroligt tama och dåligt gjorda och det är proffsiga musiker och producenter som har tänkt att:
"Det här är en bra idé! Det kommer att göra festen och få folk springa till dansgolvet!"
Ja, speciellt när intromedleyt börjar med "Also sprach Zarathustra" av Richard Strauss, ni vet den gamla dansklassikern. Man viftar ett agn i form av ett intro till en känd låt och snuvar sen den festsugne skivköparen på konfekten och byter istället till ett nytt agn, och ett nytt, och ett nytt. Men någonstans i detta märkliga hopkok så kan man inte låta bli att skaka på huvudet och skratta åt hur desperat man egentligen tänker på ett skivbolag och bland producenter i sin jakt på festsugna skivköpare. Det här är en riktigt usel idé, men jag kan inte låta bli att skratta åt hur man förmodligen tänkte och vad det egentligen blev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar