Nytt i samlingen - December 2025

The Partridge Family - A Partridge Family christmas card
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Bell
Betyg: 4/5

Det blev ju ingen reguljär recension av en julplatta till jul så det är bättre sent än aldrig antar jag och jag kände inte för att vänta ett helt år till med att skriva om den här. Partridge-familjen från TV har förekommit två gånger förut här och här kommer dom igen med en julskiva som jag hade, trots jag normalt gillar deras light-pop, vissa fördomar kring. Har man hört diverse julplattor genom åren så får man tanken att alla artisters julplattor låter typ likadant med bjällerklang, barnkörer och traditionella stilla arrangemang av dom vanliga julsångerna. Men där fick man! Här hade man skippat alla klyschor och valt att inte gå den lättaste vägen, och det ska dom ha all heder för, även om jag på intet sätt har något emot traditionella jullåtar. 

Som vanligt är det bara Shirley Jones och David Cassidy som är familjens röster på plattan. Dom andra i TV-serien var ju bara skådespelare och ansikten utåt och endast två låtar var med i serien, "Winter wonderland" och "Have yourself a merry little christmas". Resten är nya inspelningar för plattan och på vilket sätt dom gör det. Eller vad sägs om gitarrpop-varianten av "White christmas", lätt den bästa versionen av låten efter Bing Crosby jag har hört? Man lyckas få plattan att både ha ett lätt puder av julkänsla och bjällerklang över sig, men ändå göra något helt nytt av låtar som "Jingle bells", "Winter wonderland" och "Santa Claus is coming to town". Det kan vara en av dom bästa julplattor jag äger faktiskt, så den här blir klart kvar i samlingen! Sen kanske omslaget inte är det tydligaste och bästa jag har sett, men det är en bisak antar jag.



Jimmy Smith - The exciting Jimmy Smith with the Don Gardner Trio
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: United//Superior
Betyg: 4/5

Den här plattan nämnde jag redan för någon vecka sig som en av årets bästa fynd, men det är klart att jag ska ta upp den här också. Som jag redan skrev då så brukade jag ju i flera år hitta minst en platta per år med min hammondorgel-gud Jimmy Smith. Men det senaste åren har det varit en ren ökenvandring där jag bara hittat random samlingar.

Nu är dock torkan över, när jag hittade den här plattan som jag aldrig har sett förr. Smith spelar här med en trio led av rhythm & blues-sångaren och trumslagaren Don Gardner, som Jimmy Smith dock har jobbat med ett flertal gånger förr. Vilka som spelar i trion framgår inte på omslaget, men förutom Gardner finns Al Cass på saxofon och Thornel Schwartz på gitarr. Och även om plattan ibland går farligt nära Don Gardners rhythm & blues-marker så lyfter Jimmy upp plattan som bara han kan och hans och Al Cass samspel tillsammans är riktigt bra! Alla dessa års väntan var värt det för detta är en riktigt bra Smith-platta där trion som spelar med får lysa själva också! Plattan blir givetvis kvar!



Neil Sedaka - The tral-la-la-days are over
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: MGM
Betyg: 4/5

Det här är en platta som nog skulle få alla som minns Sedaka som en ung trånande sångare som sjöng snyftarlåtar som "Oh Carol", "Breaking up is hard to do" och originalet till "One way ticket" att höja lite på ögonbrynen. På plattan innan, "Solitaire", så samarbetare Sedaka med herrar Graham Gouldman, Lol Creme, Kevin Godley och Eric Stewart och samarbetet fortsatte nu också, fast dessa män sen sist hade format det mer välbekanta bandet 10CC. Och visst känns soundet igen, det lite lätt lekfulla, spännande och lättsamma som det bandet hade, även om det emellan åt även låter en hel del Carole King om musiken, vilket är intressant eftersom Sedaka dejtade King i high school och "Oh Carol" är väldigt inspirerad av henne. Och eftersom jag som bekant är ett fan av Carole King så är det inte helt fel att det låter så.

Plattan efter, "Laughter in the rain", som jag köpte först, är en riktigt bra platta, då en överraskande sådan eftersom även för mig var Sedaka förknippad med sina sönderkörda 50-60-talshits och nu gjorde han riktigt snygga och smeksamma poplåtar i perfekt 70-talsstil. Men den här kan jag nog se som ett strå vassare och än bättre, för 10CC har gjort en riktigt bra prodd till Sedaka. Känns låtar som "Love will keep us together" igen så skulle Captain & Tennille göra sin version av den låten till en av deras största hits inte långt efteråt, givandes en redig dos credit till Neil både på omslag och i låten. Så även om han kanske har en lite vek röst för 10CC's stil och avslutande "Our last song together" inte är helgjuten direkt så är låtarna riktigt välgjorda och snygga. Detta är en platta att koppla av till och njuta av i favoritsoffan och den blir klart kvar i samlingen. Dags med andra ord att börja leta efter "Solitair"-plattan nu.



Siv-Inger - Morgon
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Tor
Betyg: 3/5

Lite svensk schlager från 70-talet kanske? Det är ju inte så ofta det får plats i albumformat här. Siv-Inger med efternamnet Svensson slog igen om som 18-åring med den glada melodin "Någon att älska" 1971, men flyttade snart ner till Tyskland för en stor karriär där. Dock släppte hon tre plattor under decenniet här i Sverige och den här är den andra i ordningen. 

Det här är till största delen en snäll och trevlig schlagerplatta med vissa light pop-influenser och Siv-Inger har en klart bra sångröst. Marcus Österdahl har arrat stråkarna, Lasse Wellander spelar gitarr och Maritza Horn finns med på kör. På några få ställen sticker plattan ut med en lite mer funkigare och kanske främst på "Milda makter", men så är det också plattans bästa spår. Sen innehåller den här plattan något något som dom flesta schlagersångare hade på sina album, dels låtarna om fred och frihet och dels en viss uppsjö av försvenskningar. Här är det kanske främst två BeeGees-låtar som tillhör de mest bekanta låtarna som har lånats ut, "Can't get you outta my mind" och "Words", men Siv-Inger gör inte bort sig på något sätt utan lyckas göra låtarna på ett klart bra sätt! Leo Sayers "When i need you" tolkas dock också och den är redan i original en grymt seg låt och blir tyvärr inte så mycket roligare på svenska. Kanske flera av låtarna är lättglömda och få av låtarna är några riktiga klassiker, men det är ändå snyggt, välproducerat och riktigt bra gjort. Det är en trivsam och helt OK 70-talsschlager-platta som blir kvar.