Recensioner från Retrogalaxen 6

Det är dags för en ny skock skivor från Retrogalaxens gamla rullor och nu är det recensioner från skiftet 2009-2010. 

The Jacksons - 2300 Jackson St
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: Epic
Betyg: 4/5

Innan någon av rent ointresse bläddrar till nästa recension så ska jag bara säga att trots att detta är en Jackson-platta UTAN Michael så är ändå värd ett öra trots allt. 1989 var Michael sju nummer större och mer omskriven än sina bröder här och medan han promotade sin ”Smooth criminal”-film så passade hans kvarvarande släktingar på att släppa en till grupplatta. Jag tvivlar att ens dom trodde på allvar att denna skulle kunna bli en av familjen Jacksons mest säljande plattor, när inte Michael Jackson var med, men den gjordes och den är faktiskt bra. Plattan är riktigt dansant 80-talssoul av den sanna sorten. LA Ried & Babyface, som normalt är Janet Jacksons hovproducenter, har gjort en låt här och soulkungen Teddy Riley finns också med på ett hörn. Och plattan rivstartar med ”Art of Madness”, som är en kanonlåt och fortsätter sen med singeln ”Nothin´ (that compares 2 U)”. Och sen radas danslåtarna upp och de är kanske inga monsterhits, men de är otroligt snyggt producerade och bröderna sjunger ju bra även på egen hand. En sänkning dock för titelspåret, som inte är dålig som låt, men som är otroligt sliskig och tramsig. De sjunger alltså om sin familj och hur de är stolta som underhållningsfamilj, hur mamma och pappa fostrade dom och hur familjen Jackson alltid håller ihop! Med andra ord riktigt amerikanskt smör där även hela den stora familjen är med, alltså även Janet och Michael. Dessutom finns då 7-8-åriga barnen till Tito Jackson, Taj och Taryll, med, som sex år senare skulle bli stjärnor själva under namnet 3T.
    Låten ”Harley”, som handlar om hur bröderna raggar tjejer med motorcykel, kan väl inte anklagas för att ha en speciellt bra text heller.
”She´s bad, she´s bad”, sjunger de. En hälsning till Michael, som ju säger “I´m bad, i´m bad”?
     Men plattan i övrigt är faktiskt riktigt svängig, snygg och bra och en uppvisning i skön amerikansk soul av bästa märke. Och ett bevis på att kvaliteten i en grupp inte alltid beror på enbart den mest kände medlemmen.



Dede - Metaphor
Utgivningsår: 1999
Skivbolag: Columbia
Betyg: 4/5

Förra platta med soultjejen DeDe (”I do”), som innehöll hiten ”My lover”, var en dansant pärla signerad Cheiron Studion och Max Martin. 1999 kom singeln ”Everybody” som inte var dålig, men som bara gav en axelryckning. Men hela plattan är klart underskattad. Förutom att hon får släpa en del mer eller mindre värdelösa toastare och rappare på ett par spår, så är den en alldeles utmärkt, svängig och mysig soulplatta med de alldeles perfekta ingredienserna. Hon sjunger bra och låtarna är bra. Det ironiska är kanske att det lite sämre låtarna är producerade av Robyns radarpar Ulf Lindström och Johan Ehké.
(2026: Jag misstänker att betyget låg lite på gränsen, med tanke på texten och betyget jag gav den då. Det mest pinsamma var väl att jag då skrev helt fel titel på plattan och kallade den för "Metamorphor" och att den till nu varit orättad.)



Tears For Fears - Raoul and the kings of Spain 
Utgivningsår: 1995
Skivbolag: Epic
Betyg: 4/5

Den här Tears for Fears-plattan, kanske den mest bortglömda och sågade av dom, har egentligen mycket emot sig. Det är den andra där Roland Orzabal är ensam under namnet och den innehåller låtar av mer halvrockig sing-and-songwriterstil. Det är alltså fjärran från syntharna på 80-talet. Och det är dessutom den kanske minst kommersiella plattan som Tears for Fears har gjort. Här finns ingen "Sowing the seeds of love", "Shout" eller "Mad world", utan bara Roland Orzabal, ett halvrockigt sound och hans musik, förutom att Oleta Adams gör ett nytt besök hos bandet efter låten "Woman in chains" 1989 i låten "Me and my big ideas". En del av texterna är knappast heller på någon akademisk nivå. Texten på singeln "Raoul and the kings of Spain" är relativt obegriplig med rader som "When the seventh son of the seventh son comes along and breaks the chain". Nu låter detta som en sågning, men faktum är dock att jag inte kan låta bli att gilla detta, trots allt. Jag har alltid gillat Orzables röst, även om han inte är direkt skönsjungande. Dessutom så är detta så otroligt snyggt gjort, produktionsmässigt, sångmässigt och musikmässigt. Låtar som "God´s mistake" och "Sorry" är riktigt bra! Det är mer avkopplande än det kan låta och långt bättre än jag trodde när jag köpte skivan.
(2026: Ska man kommentera något så är det väl raden att "En del av texterna är knappast heller på någon akademisk nivå". Egentligen är det väl precis det som texterna försöker vara.)



Aztec Camera - Love 
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: WEA
Betyg: 4/5

Aztec Camera är lika med Roddy Frame och är i Sverige mest känd för denna platta och sommarhiten "Somewhere in my heart". När den låten kom så tyckte jag att den enbart var ointressant, men med åren har jag upptäckt vilken bra sommarplåga den egentligen var 1988. Plattan som den finns på är faktiskt inte särskilt överensstämmande med den låten utan mer skön stilig 80-talspop med lagom mycket synthar. Men den är väldigt snyggt producerad, melodierna är kanonbra och plattan är väldigt skön. Duetten med Carroll Thompson, "One and one", är både skön och snygg och inledande "Deep wide and tall" är väldigt bra. Roddy Frame har väl inget unikum till sångröst men inget som sänker helhetsintrycket. En skön och laid back 80-talsplatta, helt enkelt!
(2026: Detta var min första kontakt med en fullängdsplatta med Axtec Camera. Jag vet inte om "Somewhere in my heart" är det  bandet är mest känd för, men visst, låten är bandets enda riktiga listlåt i Sverige med en sommartoppsplacering.)



The Alarm - Electric folklore live
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: I.R.S Records
Betyg: 4/5

Ett band som jag sen flera år tillbaka har haft ett gott öga till är The Alarm, rockbandet från Wales som spelat med både Neil Young, Bob Dylan och U2 och som hade en hit med "The chant has just begun" 1984. Bandet har ett gott ryckte om sig att vara bra just live och just därför är det synd att detta är en LP och inte en film. Mini-LP kan man väl kalla detta egentligen för den innehåller bara sex spår, men fylld med skottsk 80-talsrock av bästa märke. Bandet har energi och öser på bra och är bra mot sina fans med bra mellansnack från sångaren Mike Peters. Ska jag peka på en nackdel så är det att jag alltid blir småirriterad när man hör en liveplatta och man inte låter konserten gå utan man tonar mellan varje låt, som här. Ja, just det, "The chant has just begun" saknas, för det är ju en kanonlåt! Men annars är detta ett bevis på ännu ett 80-talsband som borde ha fått en större karriär än vad det blev, men man får väl vara glad att bandet ens finns med tanke på att Mike Peters överlevt hela två cancerfall under sitt liv.
(2026: En hit i Sverige ska sägas. I England är framgången större.
Drygt 15 år senare så gick det inte längre utan Mike Peters avled i cancer. )