När jag började lyssna på 70-tal på allvar 2014 så lyssnade jag på en webradio som spelade soft 70-talsmusik hela tiden. Där hördes en grupp som jag fastnade för, Seals & Croft. I överhuvudtaget så var soft pop/rock med stämsång från 70-talet något som lockade mig och det har stått sig sen dess. En gång har Seals & Croft förekommit på bloggen, när jag köpte och skrev om deras lysande platta "The longest road" för åtta år sen. Duon bestod av Jim Seals och Dash Croft, en duo som träffades redan i high school, och den gruppen kommer aldrig mer att spela igen i och med att Dash Croft, född Darrell George Croft, avled för några dagar sen 85 år gammal efter en komplicerad hjärtoperation (Jim Seals avled 2022).
Seals & Croft för mig gjorde avkopplande musik för 70-talet som smekte och svalkade. Deras största hit, "Summer breeze" från 1972, var inte bara en låt, det var deras signum. Sommarljuva vindar som drog fram genom låten och som fick lyssnaren att koppla av på ett sätt som få andra på den tiden gjorde. Dom rörde sig i samma anda som Eagles, America och Orleans, men bandet gjorde det på sitt eget sätt. Och Dash Croft var med och skrev lysande popkarameller som ovan nämnda sommarlåt, "Try your love" och "Diamond girl".
Nu är jag inte på något sätt någon religiös person, men det finns något
passande, spirituellt och vackert med omslaget till albumet "The longest road". Omslaget består i att båda medlemmarna vandrar bortåt en bakgrund. Nu är båda medlemmarna borta, dom har återförenats och vandrar nu bort mot evigheten pratandes. Dom var legender i sin musik och sjöng och skapade harmonier som få andra. Så för detta och för skapandet av oerhört vacker musik så tackar jag Dash Croft och vila i frid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar