Det är dags för ännu en titt i backspegeln, i Retrogalaxens gamla arkiv och recensionerna från drygt 20 år tillbaka som förtjänar att bevaras när nu hemsidan ändrats massivt sen ett bra tag tillbaka. Den här gången går och all in 80's. Alla skivorna här är från 80-talet varav två av dom är svenska och en dessutom är med det största och bästa som finns, Depeche Mode!
Depeche Mode - Some great reward Utgivningsår: 1984 Skivbolag: Mute Records Betyg: 5/5
Så här i tider när Depeche Mode släpper sin sista (?) platta "Playing the angel" så är det passande att recensera några klassiker ur deras digra skivhög. Denna är 21 år gammal (puh, tiden flyger) och innehåller de låtar som får anses som genombrott här i Sverige, nämligen "People are people" och "Master & Servant". Som Depeche-fan har jag svårt att hitta fel på nåt Depechealbum egentligen, men denna är en av de bästa efter "Violator" och "Black celebration". Otroligt sköna melodier som aldrig är tråkiga och oförutsägbara, framför allt inledande "Something to do" som springer iväg i hastighet och avslutande, singeln, "Blasphemous Rumours" som man inte riktigt vet hur den ska sluta. Detta varvas med klassiska och mer traditionella Depechelåtar som "Lie to me". Detta är ett näst intill perfekt Depechealbum och ett bevis på varför Depeche Mode hållit sig i sån god form under alla sina år. Man håller sin stil och den är egen och man står för det, samtidigt som man överraskar med helt udda saker som kläds i synthklädsel och ändå låter nytt och annorlunda. ("Playing the angel" är alltså från 2005 så recensionen är ironiskt nog lika gammal som "Some great reward" var då. Vid den här tiden så var det hot om nedläggning av bandet mellan varje album, men denna var som bekant inte deras sista. Depeche Modes senaste platta kom 2023 och deras världsturné har filmats och är ute på biograferna och släppts på livealbum. Sen är jag kanske lite tveksam till formuleringen att plattan är "ett bevis på varför Depeche Mode hållit sig i sån god form under alla sina år.". Vad betyder ens det i det här fallet?! Och genombrottet kom väl egentligen med "I just can't get enough", kanske inte främst med "People are people" och "Master & Servant".)
Samantha Fox - Touch me Utgivningsår: 1986 Skivbolag: Jive* Betyg: 2/5
Med risk att tappa besökare på sidan hävdar jag att Samantha Fox inte är fullt så dålig som hon bespottats för de senaste åren. Plattan ”I wanna have some fun” från 1988 är riktigt bra! Debutplattan är däremot inte fullt lika bra. Samantha tragglar sig igenom en pyttipanna av olika stilar och ganska intetsägande låtar. Engelsk disco, pop, tuff rock, rockabilly, ja, det finns plats för allt. Hennes rockabillyförsök i ELO-covern ”Hold on tight” är ganska ointressant och en hel del av de andra låtarna är ganska vattniga. Singlarna ”Touch me”, ”Do ya do ya” och ”I´m all you need” räddar en ganska trådlös platta. (Samantha Fox är knappast någon Whitney Houston i röst, men det finns långt sämre röster än just hon och hon har gjort en del helt OK musik även om just den här plattan är den sämsta och det står jag för än.)
Shanghai - Shanghai Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Alpha Records Betyg: 4/5
Shanghai! Ringer det några klockor från det förflutna? Shanghai var ett svenskt synthband från Södertälje som slog igenom 1985 med låtarna "Ballerina", "Rosalina" och inte minst "Bang bang", som blev deras största hit. Två plattor blev det innan bandet splittrades 1986. Detta är bandets debut och det är riktigt lovande. Svensk tonårssynth på 80-talet, från en tid då svensk musik inte sålde i stora exemplar. Texterna är av tonårsmått, men inte alls dåliga och melodierna är enkla, men ändå ganska charmiga och trevliga. Produktionen svajar på ett par ställen, men är till större delen ett snyggt verk av en tidig Christer Sandelin. Enda nackdelen är att ett par låtar, som "Du är min prinsessa" och den lite väl smöriga hålla-i-handen-låten "Victory of love" känns lite halvfärdiga, men i sin helhet är detta en trevlig och lätt platta. (Fullt så tidig Sandelin är det väl inte. Han och Tommy Ekman har proddat artister långt tidigare än så och inte minst Freestyles plattor.)
Wilmer X - Tungt vatten Utgivningsår: 1986 Skivbolag: MNW Betyg: 4/5
Som utlovat, en recension med skivaktuella Wilmer X. Detta är en platta innan deras stora kommersiella genombrott, fast varför den inte kom med denna är en gåta i sig. Wilmer X är rockigare än senare plattor och melodierna känns mer genomarbetade, utan att för den sakens skull klanka ner på deras senare, mer lalligare, radiohits. Svensk rock 1986 var mest Wilmer X eller Imperiet och man förstår varför. Första spåret "Din blekaste vän" är en väldigt bra gjord rockballad och sen vandrar plattan på genom röjrock och mer melodiska rockgitarrer. Plattan är aldrig tråkig utan det händer nåt hela tiden och den sticker ut mot det övriga i svensk väg som gavs ut då. Och texterna är riktigt bra. Bäst lyser den småsorgliga "Tårar av guld", som dock muntras upp av en pigg rockproduktion. Jag har absolut inget emot Wilmer X senare mer hittiga låtar, men detta är bland det bästa Nisse Hellberg & co har gjort. (Jag tror i och för sig att det är en del som opponerar sig emot att "Svensk rock 1986 var mest Wilmer X eller Imperiet".)
Blue Zone - Jackie Utgivningsår: 1988 Skivbolag: Arista Betyg: 3/5
Lite spännande kändes denna platta innan jag lyssnade på den. Detta är alltså Lisa Stansfields grupp innan hon blev känd och de fick ju en smakstart på karriären genom hiten ”Jackie” 1988. Och det borde göra att detta till en topplatta, men hon skulle faktiskt skriva bra mycket bättre låtar senare i kärriären. Det finns en hel del bra låtar, som är av engelsk soulpopkaraktär. Singeln ”Jackie” och ”Perfect crime” inte minst. Och dessa, samt Lisa Stansfield, räddar plattan knappt. Men sen finns det också en del sega låtar som har en OK refräng, men där vers och låtuppbyggnad är för segt. (Japp, jag inser också att recensionen haltar något med tanke på att jag ändå har gett betyget ett bra betyg.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar