David Clayton-Thomas - sångaren med riv i rösten!

Att jag skulle sitta här och skriva den här hyllningen hade för drygt 15 år sen känts rätt surrealistiskt. Men här är jag nu och ska hylla en av jazzrockens allra rivigaste och skönaste röster, David Clayton-Thomas, som avled för ett par dagar sen 84 år. Jag skulle kunna koppla detta till ett annat dödsfall från samma band som skedde för ett par månader sen, nämligen svenske Jojje Wadenius. Men nu ska jag inte låtsas som att Wadenius musik med Made In Sweden var min kopp av te riktigt utan hans tid i Blood, Sweat & Tears var för mig den svenske gitarristens bästa. 

Första gången jag hörde och noterade Blood, Sweat & Tears var i ett avsnitt av mitt favoritprogram, Kulan I Luften. Året var 1987 och låten "Lisa, listen to me" från "B, S & T 4" spelades (en platta som just nu i skrivande stund snurrar) och jag tyckte väl inte det var uselt, men inget jag kände jättestor engagemang för. Blood, Sweat & Tears förblev ett band som jag närmast förknippade med den flummigaste delen av 70-talet, en del jag var tämligen ointresserad av. "Spinning wheel" var en låt jag inte alls gillade, men som jag lärde mig uppskatta för drygt 10 år sen.
     Men med åren växte intresset för "Lisa" och för ett antal år sen så ville jag utforska den jazzrock jag gillade med Chicago än mer vilket förde det mig till just Blood, Sweat & Tears och jag insåg att jag hade haft så fel i alla år. Detta svängde nåt så enormt! Och i detta nu så har jag bandets alla album, och förstås även dom från eran där Clayton-Thomas inte var med och Jerry Fischer tog över mikrofonen. Dom plattorna är väldigt underskattade och inte alls dåliga heller, och det är främst dom där Jojje Wadenius (RIP) är med. 

Men David Clayton-Thomas var ändå den klassiska rösten i B,S & T! En röst som både kunde riva i ordentligt och vara mjuk och innerlig. Han hade en stor variation av stilar och röstlägen i sin röst. Visst,

han har gjort soloplattor också, vilket var anledningen till att han ett kort tag lämnade bandet, och jag har haft en av dessa, men jag var väl sådär imponerad av låtmaterialet på den. Det är i Blood, Sweat & Tears, låtarna han gjorde till dom och med det karaktäristiska blåset och groovet som han gjorde sig bäst och kom bäst till rätta. För han hade likväl ett väldigt sinne för melodier och komposition och en riktigt bra röst!
     1980, efter det lite mer annorlunda albumet "Nuclear blues", så splittrades bandet och Clayton-Thomas fortsatte sin solokarriär. Promoters försökte lansera det som ett nytt Blood, Sweat & Tears, men Clayton-Thomas ägde ju inte namnet till bandet. Först 1984 lyckades man förhandla ett avtal att han fick turnera med bandnamnet. Och jag ska inte låta en platta förstöra allt. Det är klart att om jag ser en annan David Clayton-Thomas-platta så ska jag ge den en chans också. Men fram till dess så väljer jag att lyssna på dom klassiska låtarna och albumen som skapades och sjöngs av en man med en väldigt variation, kraft och med känsla för både blues, soul och jazz och som nu är borta! Tack för all musik och vila i frid, David Clayton-Thomas!