Earl Klugh - Nightsongs Utgivningsår: 1984 Skivbolag: Capitol Records Betyg: 4/5 Earl Klugh är en gitarrist som har förekommit en gång tidigare, för nio år sen då jag hade hittat hela fem plattor samtidigt med denne legend. Och det ger vid handen att 1985 var ett späckat år för Klugh. En av skivorna jag köpte då var "Soda fountain shuffle" och tidigare i skarven 1984-85 kom också den här, som dock går i en lite annan stil än ovan nämnda.
Earl Klughs normala stil är att på ett mästerligt sätt kombinera jazz och soul och ut kommer brygden som kallas smooth jazz, en genre som är grymt skön och relaxande, men kan också svänga enormt. På den här plattan så finns det dock bara ett par låtar som egentligen låter som klassisk smooth jazz-Earl. "Nightsongs", köpt på Sundsvalls skivmässa i höstas, är lite vad titeln säger, musik för nattetid, eller som Leif "Smokerings" Anderson skulle ha kallat det, "Songs for summer evening", fast instrumentalt. Plattan börjar att Klugh sitter ensam mol alena och spelar "Ain't misbehavin'" i en av dom mer softare varianterna jag har hört av låten. I övrigt så är det en hel del gästspel av en stor stråkorkester ledd av arrangören Don Sebesky, men även en mer normal jazzgrupp, samt att Toots Thielemanns dyker upp med sitt munspel på låten "Night song". Ett antal filmlåtar finns också här, från rullar som "The Pawnbroker", "The Outsiders". Picnic" samt "The look of love" från "Casino Royal".
Det kan tyckas på papperet att det här är en platta som spretar och far mellan kammarjazz, stora orkesterverk och soulig smooth jazz, men egentligen så är det ett album som är en riktig fröjd för öron och sinne och som avslappnar och smeker. Arrangemanget med stråkar är galant och otroligt snyggt och väldigt passande för den tid på dygnet titeln skvallrar om. För den som vill ha något annat än Klughs normala souljazz-stil är detta något som sticker ut. För mig som gillar båda är det ett bevis på Klughs storhet, hur mångsidig han är och hur underskattad och lite omtalad han idag. Plattan vann för övrigt en amerikansk grammis 1985 för bästa instrumentala pop-platta. Det var den verkligen värd!
Höstens skivmässa på Pipeline här i Sundsvall har kommit och gått och det var en lite svagare mässa än i våras, med flera klassiska säljare saknade. Man kan väl säga att när försäljaren från Gävle som alltid brukar stå på sitt ställe har ersatts med Återbruket och deras "Chris"-signerade skivor så är något fel. Ändå rätt modigt av Återbruket att komma med sina nerklottrade skivor till en mässa för kräsna skivsamlare. Nå, det brukar komma och gå i omgångar mässornas kvalitéer. Höstmässorna brukar dessutom vara lite svagare än vår-ditona och jag tycker det var en helt OK andel besökare så ingen fara på taket vad jag vet. För min del så blev det lite lugnare i antal också. Dels av ekonomiska skäl, då jag hade fått lägga ut pengar på ett nytt batteri till telefonen, och dels för att det inte fanns mer just då. Men samtidigt så kändes det ändå rätt OK med en lite lugnare mässa för min del. Sex fullängdsvinyler och sex singlar blev det. Och då det nu var så pass lite ändå så kan jag rabbla lite kort allt som jag fick med mig hem och som kan komma upp på denna blogg i framtiden: LP: A Flock Of Seagulls - A story of a young heart: Det här var en av dom jag hade letat mest efter. Den sista pusselbiten vad gäller A Flock Of Seagulls 80-tal. Den här 1984-plattan innehåller höjdarsingeln "The more you live, the more you love" och jag har inget annat än höga förväntningar på denna! Glenn Frey - The allnighter: Glenn Frey från The Eagles med en 80-talsklassiker, som bland annat innehåller hiten "Smuggler's blues". Stickspår från plattan säger att detta låter riktig snyggt och välgjort! The Moody Blues - Octave: Bandet återvände efter fem års tystnad med ett album som skulle bli den sista för originalmedlemmen Mike Pinder. Eftersom Moody Blues har blivit en av mina nya favoriter dom senaste åren så är detta ett perfekt tillskott tillsamlingen.
Earl Klugh - Nightsongs: Gitarristen Earl Klugh har ju nästan alltid vandrat i gränslandet mellan jazz och soul och denna verkar inte vara något undantag. Titeln "Nightsongs" är inte helt fel med ett mysigt och nattligt instrumentalt sound. Dessutom medverkar Toots Thielemann. Bara en sån sak... Lionel Hampton - Hampton: Det här är en platta med Lionel Hampton och tentett-inspelningar gjorda i Paris 1953. Hampton överraskar ofta med lite udda sättningar och inspelningar och en tentett är det faktiskt första gången jag hittar med Hamp. The Slender Thread - Original Motion Picture Soundtrack: Om filmen The Slender Thread vet jag inte mycket mer än att Sidney Poitier, Ann Bancroft och Telly Savalas var med i den. Filmmusiken däremot är gjord av ingen mindre än Quincy Jones med orkester, och hans soundtracks brukar ofta vara något speciellt, så den här var förstås ett givet köp. SINGLAR: Christer Björkman - Våga och vinn: Vår käre eurovisionkung, och numera också American Song Contest-producent, Christer Björkman hade ju en egen artist karriärer från början, med två svensktoppsettor. Dessa två har jag letat efter singlarna på och här är den ena av dom! Shirley Bassey - Goldfinger: Det här är en EP med Shirley Bassey där huvudspåret förstås är den ikoniska filmlåten från James Bond-filmen "Goldfinger". Det framgår rätt klart på skivomslaget att en låten är främst och dom andra fyra hängre med. Men jag älskar ju klassiska Bond-låtar så detta är förstås givet. Planet P - Why me: Planet P, alias Tony Carey, var ett kortlivat synth-new wave-projekt som släppte i från sig två plattor. Den första, som är den enda jag har just nu, är en riktigt bra platta och att hitta en singel från den är förstås riktigt guld! Än bättre är det att mina favoritlåt på plattan, "Only you and me", är singelns b-sida! Julian Cope - 5 o'clock world: Sångaren i Teardrop Explode Julian Cope släppte under 80-talet ett antal intressanta plattor, som "Saint Julian" från 1987 som är riktigt bra. Den här indiepop-pärlan är från plattan efter. The Icicle Works - Understanding Jane: Engelska Icicle Works bjuder förstås på sedvanlig snygg new wave-rock på den här låten från 1986! The Art Of Noise featuring Duane Eddy - Peter Gunn: Henry Mancini gjorde den här klassikern till en TV_show 1959, men det tog inte ens ett år för gitarristen Duane Eddy att plocka upp den och göra låen till sin. När så The Art Of Noise 1986 skulle göra sin tolkning så var det givet att ta med Eddy i den. Det är grymt gung och sound i denna så det var ett måste. Dom tre sistnämnda singlarna kom från en säljare som på grund av sjukdom skulle sälja iväg sin samling och dessa 45'or är av riktigt bra kvalitet med snygga plastfickor och titeletiketter på dessa. Så med det var höstens skivmässa till ända. Förhoppningsvis är det större och bredare till våren. Och i sedvanlig ordning lyfter jag på hatten till mässans primus motor Tomas Lundmark för hans engagemang, kraft och vilja att driva denna viktiga mässa!
Så, ÄNTLIGEN, var det dags! Efter två år bortavaro på grund av den där sjukdomen så var Sundsvalls Skivmässa tillbaka igen! Nu kanske inte Pipeline är det ultimata stället att vara på om man vill att folk ska hålla avstånd, men jag tyckte det funkade bra ändå. Det var en kanonbra mässa med jättebra besökarantal och det märktes att det funnits ett behov och längtan bland Sundsvalls skivsamlare att få träffas, utbyta ord, varor och erfarenheter och köpa skivor. Jag fick dock en känsla av att om man nu skulle ha mindre antal säljare för att skapa mer avståndsmöjligheter så var det främst dom dyrare samlarsäljarna med hårdrock, 60-tal och psychadelica som skulle få företräde, men där fick jag fel. Det var en bra variation av dyrare och billigare skivor. För min del så blev det mycket 70-tal bland fynden och saker jag hade letat efter ett bra tag. Att Roger Elfström hade sänkt priset på alla sina skivor till 20 kronor för fullängdare och 10 kronor för singlarna öppnade också upp en hel del möjligheter! Som att hitta fyra kanonsinglar med en bortglömd Imperiet, två Motown-singlar med Marvin Gaye och Michael Jackson och en med sköna The Mission. Rufus & Chaka Khans andra platta "Rags to Rufus" införskaffades och jag är nu två plattor från komplett med Rufus och en från komplett med Rufus med Chaka Khan. Men juvelen var nog ändå att hitta Groucho Marx 70-talskonsert "An evening with Groucho", dubbel-LP-utgåvan, som egentligen hade ett pris på drygt 150 kronor, nu för 20 kronor. Nu har jag alla dom tre kända av bröderna Marx på fysisk format och inom kort hade jag tänkt att göra en special om Marxbröderna på platta. Nästa glada överraskning var att jag äntligen fick tag på Blood, Sweat & Tears album "3" och därmed
så kan jag glatt konstatera att jag nu har komplett med Blood, Sweat & Tears alla studioalbum, ett band som jag för drygt 25 år sen inte alls var intresserad av. Så det kan bli! Gladys Knight fick mycket utrymme detta år. Jag hittade dels Gladys Knight & The Pips platta "All i need is time", en platta som Motown släppte efter att bandet hade lämnat bolaget och gått till Buddah Records. Och apropå Gladys och Buddah, 1977 så hamnade bandet i konflikt med både Motown och Buddah och dom bad om att få bli släppts från Buddah. Men medan den konflikten pågick så fick bandet inte släppa någon platta ihop och resultatet fick bli en soloplatta från Gladys Knight, hennes första egna. Den blev ingen stor framgång på den tiden, men jag är glad över att nu ha hittat den i alla fall! Mer 70-tal blev det i form av Americas tredje platta "Hat trick" och The Drifters sista studioplatta "Everynight's a saturday night" från 1976. 80-talet fick representeras av engelska synthgruppen Classix Nouveaux platta "Secret" från 1983, Alan Parsons Projects platta "Gaudi" från 1987, en skön duettplatta mellan gitarrlegenderna George Benson och Earl Klugh och Jean Michel Jarres legendariska dubbellive-platta "The concerts in China".
Jazz däremot fick står tillbaka lite här och det enda jag hittade var en platta med Gerry Mulligan tillsammans med Art Farmer. Det intressanta här är att det är utgivet på CBS lågbudget-serie "I ❤ Jazz", en serie som jag tidigare har sett som en av dom där bolagen som i stort sätt bara ger ut samlingar med en musikers mest kända och sönderspelade låtar. Men här hade man verkligen slagit på stort med en platta med fina inspelningar med Mulligans kvartett från årsskiftet 1958-59. Förhoppningsvis kommer jag att skriva mer noggrant om flera av dessa skivor i framtiden!
Totalt sett ett höjdararrangemang och som vanligt tar jag av mig hatten för dess nestor och arrangör Thomas Lundmark som varje år utför stordåd med att sätta ihop denna mässa för oss skiv- och musikfreaks! Om inte pandemin blossar upp på nytt igen så kan vi hoppas på en ny mässa till våren.
Dags för en ny månadsredovisning av skivfynden. Förra året vad februari en katastrof, eftersom februari generellt sätt är månaden då alla second hand-affärer och loppisar har lågsäsong vad gäller inflöde av nya saker. Men detta år så blev det en helt OK månad då jag åter besökte en loppis vars stora skivavdelning drivs av mannen som ägde Harvest Records, vår senaste skivaffär. Därför blev det en hel del jättefina plattor till kanonpris som jag normalt inte skulle hitta i normala skivbackar på loppisar. Tre skivor tipsar jag om här i tre helt olika genrer och från helt olika tidsåldrar.
Angelo - Angelo Om Angelo, alltså inte R n B-stjärnan D'Angelo, visste jag exakt ingenting när jag stod och tittade på den här plattan. Mer än att han hade väldigt bra val av samarbetspartners på sin självbetitlade debutplatta från 1976, eller vad sägs om Danny Seraphine, Laudir De Oliveira och Peter Cetera från Chicago, Lee Ritenour samt Carl Wilson från The Beach Boys? Hur mycket jag än googlade på karln så hittade jag bara länkar till ovan nämnda moderna R n B-artist och inte denna 70-talssångare. Till slut så fann jag bloggar med några få rader om Angelo, där det framgick att han släppte bara två plattor och samarbetade nära just Chicago, vilket kan märkas en del på plattan. Men jag chansade ändå med nyss nämnda samarbetspartners som ledtråd och det är alltid kul att bli positivt överraskad av något som jag inte har en susning om vad det är.
Angelo bjuder på fantastiska avkopplande ballader av sing & songwriter-karaktär och snabbare låtar med lite funkjazz-stil, en lite mer light-variant av Chicagos stil, kan man säga. "The days of you and me" och den mollstämda sista låten "Goodbye bluesome lady" är minst sagt lysande och vad sägs om den riviga inledningen, "Hurly-burly"? Angelo ramar in det bästa och skönaste från 70-talet på ett genialiskt sätt och gör det med några av branschens legender i sättningen. Därför blir förväntningarna på hans andra platta bara större, om jag nu hittar den.
Jag hittade bara ett spår från denna platta, "Hurly-burly"!
Gary Moore - The platinum collection
Detta var nog ändå denna månads kronjuvel. För ett väldigt lågt pris hittade jag denna magnifika trippel-CD
med Gary Moore, som alltså är en verkligen storartad samling av hans solokarriär utgiven på Virgin. De tre skivorna är uppdelade i olika stilar, CD 1 innehåller hans hårdrocksperiod under 80-talet med jättehitsen "Out in the fields", "Over the hills and far away", "Friday on my mind" och Parisienne walkaways".
CD 2 innehåller 90-talets framgångsrika blueskarriär med "Still got the blues", "Cold day in hell" och Gary Moores duett med Albert King, "Oh pretty woman", och CD 3 är liveupptagningar av flera av låtarna från CD 1 och 2. Tyvärr är det, vad jag tror, inte en hel konsert och det framgår inte heller någonstans var och när upptagningarna är gjorda, vilket är lite ovanligt av ett stort skivbolag, som annars brukar vara noga med informationen på sina alster.
Men själva boxen är helt otrolig och sprängfylld med lysande gitarrspel, rockiga hits och enorma liveupplevelser av alla de slag, eller vad sägs om en liveupptagning med både Gary Moore och Phil Lynnott? Ett måste för alla Gary Moore-fans verkligen!
Här lyckades jag faktiskt hitta något från plattan som stack ut från alla hitsen, liveupptagningen där Gary Moore och Phil Lynnot spelar "Stop messing around" i en rockig upptagning från Ulster Hall i Belfast 1984. Håll till godo!
Fem skivor med Earl Klugh
Mer gitarrkungar, fast av ett helt annat slag. Min kompis Otto Ratz är skyldig till mycket av den musik jag lyssnar på, främst då inom jazzområdet, och det var också han som lärde mig vem Earl Klugh var. Den amerikanske gitarristen som lyckas ta den akustisk gitarren till helt nya och modernare marker, för medan gitarrister som George Benson och Al Jarreau på ett genialiskt sätt lyckas få en elgitarr att låta funkig så använder sig Earl Klugh främst av en akustisk variant till skön och funkig jazzsoul. Jag gick och spanade på dessa fem Klugh-skivor under ett par månader, osäker på om jag skulle ha dessa, men insåg nu till sist att det ska jag visst! Det är inte alls omöjligt att jag vid något senare tillfälle rycker loss någon av skivorna och skriver om en av dom separat, men här och nu, en glimt av fem av de mest avkopplande och mysiga musik man kan hitta.
Dessa fem är från åren 1981 - 1985 och är, i åldersordning:
- "Crazy for you" från 1981
- "Low ride" från 1983
- "Wishful thinking" från 1984
- "Soda fountain shuffle" från 1985
- "Key notes" från 1985
Plattorna är alltså i överlag instrumentala, med kanske någon enstaka refrängsång på något spår. I skrivande stund har jag hunnit höra två av dom, "Crazy for you" och "Low ride" och dom verkligen både smeker och svänger på samma gång. Tänk att ligga i solen en sommardag och bara låta sig smälta till tonerna av Klughs mjuka gitarr och den mysiga jazzsoulproduktionen.
Eftersom det är hela fem plattor som delar på den här uppmärksamheten så får jag helt enkelt bjuda på två klipp också, från de två plattor jag har lyssnat på för tillfället, "Crazy for you" och "Low ride". Från den förstnämnda, den inledande "I'm ready for your love" och från "Low ride" titelspåret.
