Jean Michel Jarre - Equinoxe

Som synthfan så gäller det förstås att inte bara låta sig lockas av det som är populärast på listorna eller har haft mest hitpotential genom åren. Synthhistorien är fylld med musik från de riktigt tidiga åren som överraskat och som är så snyggt att man nästan tuppar, även om det kanske inte alltid platsar på en hitlista för singlar. Med den inställningen så kom jag i tonåren i kontakt med fransmannen Jean Michel Jarre och den mer ambienta synthmusiken. Jag var hemma hos en familjevän och spelade in musik och fick höra smakprov från en samling med Jarre som han hade. Detta var ju riktigt härligt och vackert! Alltså kopierade jag samlingen och levde på den löjligt länge utan att köpa något fullängdsalbum. Men nu har jag börjat jobbet att införskaffa alla Jarres plattor och någon gång kommer jag också att skriva om ett annat mästerverk, som kanske ännu mer är signifikativt för Jarre, "Oxygene"! 2015 har varit minst sagt lysande för mitt köpande av detta franska musikaliska genis plattor med inte mindre än sju funna skivor, varav denna är en av dom, köpt på en second hand under våren.

Jarres musik är spännande, oförutsägbar och avkopplande till max. Det är synthmattor som vävs samman med svävande melodier som man inte har en aning om vart dom tar vägen och man följer med på en resa någonstans i det okända. Det finns många i samma genre, jag gillar också flera av skivorna med japanen Kitaro, men Jarre är den som för mig är kungen av ambient synthmusik, även om han tappade lite kontrollen under 80-talet. Hur mycket jag än gillar 80-talet så är det märkliga att Jarre var den som inte riktigt lyckades hålla synthmusiken vid liv utan det blev för mycket industri och trummor på plattor som "Rendez-vouz" och "Revolutions". Därför går vi tillbaka till den gyllene eran för Jarre!

Den platta jag har valt att skriva om idag är hans andra platta, "Equinoxe" från 1978. Till skillnad från

"Oxygene" så är "Equinoxe" snabbare, mer melodisk och lånar mycket mer från klassisk musik och framför allt barocken. Det märks inte minst på den lugnare och väldigt eleganta "Equinoxe 3" som har tydliga barockinslag. Mest känd från denna platta är annars "Oxygene 5", som vi här i Sverige känner igen som signaturen till 80-talsprogrammet "Kryzz" med Arne Hegerfors. Min favorit är annars "Equinoxe 4", som är en av dom låtar som mest av allt påminner om "Oxygene"-plattan. En laid back, mystisk och spännande låt med en ljudbild som förför och är så vacker att man får gåshud! Hela plattan är en härlig elektronisk symfoni som både får en av lyssna andäktigt, koppla av och samtidigt emellan åt dansa.

Mer om Jarres äventyr under 90- och 00-talet kommer alltså senare när jag skriver om "Oxygene", men det blev bättre med tiden och fransmannen hittade tillbaka till sig själv igen, redan 1990 med plattan "Waiting for Cousteau" och klassikern "Calypso I". Det är svårt och tro för övrigt att Jarre nyligen har fyllt 67 år!

Musikvideor på 70-talet var ju inte så vanligt, men precis som inom den elektroniska musiken var Jarre även tidigt ute där och till "Equinoxe 5" finns det en kul video. Dessutom så bjuder jag på den mjuka och eleganta "Equinoxe 3"