Toni Braxton - Toni Braxton

Jag har belyst soul från både 70-talet och 80-talet, främst för att de är mina favoritdecennier vad gäller den genren. 90-talet däremot har jag väldigt blandade känslor för. Det är som två skilda världar. 90-talets första hälft är fylld med bra soul som distanserat sig från 80-talets trummaskiner till förmån för ett ännu mer slickat och jordnära sound. Jag är ju då svag för lite smörig amerikansk slickad skönsoul, dock oavsett decennium.
     Det kom också tjejgrupper med både attityd och känsla och det blev mer hiphopinfluerat, men ändå fortfarande tillräckligt med sång och känsla för att passa i genren.

90-talets senare del är dock mer hiphop än någonsin, vilket jag är helt ointresserad av, med undantag från en del band som försökte haka på pojkbandsvågen med ett mer souligt sound, inte direkt roligare det. Lägg där till R Kellys och Ushers astråkiga popsoulballader med ackustisk gitarr och sömniga melodier. Därför har soulmusiken från 1997, 1998 och 1999 mer eller mindre försvunnit från min radar och jag tänker även här koncentrera mig på den 90-talssoul jag trivs bäst med.

Runt 90-talets första hälft så var tre producentteam av soul dominerande i USA, Jimmy Jam & Terry Lewis, som regerade redan på 80-talet, Teddy Reileys New Jack Swing, som bland annat rattade Michael Jacksons "Dangerous, och L.A Reid & Babyface. Dom sistnämnda blev intresserad av en sångerska i en kämpande syskongrupp som hade problem att få hits, The Braxtons. I USAs soulvärld under 90-talet var Toni Braxton ett vanligt namn på Billboard och 1993 bröt hon sig loss från sina systrar och släppte sin första självbetitlade soloplatta. Helt enligt planerna så rusade plattan upp till USA-listans första plats och singlarna blev topp 10 placerade. Nu skulle det så småningom gå ännu bättre med plattan efter, "Secrets" och låten "Unbreak my heart", en av 90-talets mest klassiska balladsnyftare.

Men jag har ändå valt att fokusera på debuten. Jag gillar plattan "Secrets", inget snack om saken, och "Unbreak my heart" är en av Diane Warrens sista stora ögonblick som kompositör i mina öron, men jag har ändå ett mer speciellt förhållande till debuten "Toni Braxton". För när jag hittade den här skivan runt millenieskiftet på, tror jag, Fyndlagret och satte på den så blev jag helt paralyserad av hur otroligt snygg och bra gjord den var och insåg snabbt att detta kan ha varit den bästa soulplatta från 90-talet jag dittills hade hört!

Toni Braxton har det som så många sångerskor idag tror att dom har, men alltid misslyckas med enligt mig, hon har ett enormt brett röstregister där hon helt obehindrat kan röra sig mellan högsta oktav och mörkare röst, helt i linje med artister som Mariah Carey. Allt för många idag försöker sjunga som Toni Braxton, Mariah Carey eller Whitney Houston fast dom absolut inte har röstresurser för det. Toni Braxton har en fantastiskt bra röst, vilket gör att en låt som plattans mest säljande singel, balladen "Breathe again" låter oerhört trovärdig när hon sjunger.
     Förutom LA Reid & Babyface ljudbild så har plattan en annan sak som lyfter den, fantastiskt bra melodier, delvis av Reid & Babyface, men även av bland annat Midnight Stars Bo Watson samt Braxtons svåger, Vincent Herbert, som skrivit låtar åt mängder av 90-talets souldivor.
Inledande "Another sad love song" är lysande liksom låten "Seven whole days" som har en av 90-talssoulens kanske bästa melodier! Nu är detta inget rent balladalbum utan det finns galanta discorökare också som "Spending my time with you".

Toni Braxtons debut är en uppvisning i klassisk soul som både har genrens tradition i sig, men som även lyckas ta steget mot något nytt och på sin tid spännande också! Och sånt brukar jag gilla, när något står med en fot i det traditionella och den andra samtidigt i något nytt utforskande. Allt förenat med proffsigt utförande och artisteri!
     För Toni Braxton gick det dock utför allt mer och försäljningssiffrorna dalade en hel del. Men så sent som för två månader sen kom hennes nya singel ut, den första från en ny platta under 2018. Låten heter "Deadwood" och är riktigt bra och en spännande utveckling för Toni.

Jag väljer här "Seven whole days" och "Breathe again"!