Månadens bästa fynd - November 2017 (Carole King/Gene Krupa/Tom Petty/Eddie "Lockjaw" Davis)

November, en kall och grå månad utomhus, men en riktigt bra månad vad gäller skivköp! Den nya skivaffären här i stan, Vinylstallet, hade fått in ett stort gäng fräscha jazzplattor som såldes till paketpris. Räkna med att flera av dessa kommer att dyka upp senare i skivguiden! Dessutom en beställning till Ginza, som hade CD-rea, samt den vanliga raddan av fynd här och där. Men just eftersom det var en sån bra månad så blir det fyra skivor även denna gång!

Carole King - The real... Carole King (2017)

Jag tror detta har överlägset varit det bästa Carole King året där det formligen regnat skivor med henne över mig. Det senaste, och kanske bästa, exemplet är denna CD-box med utgiven av Sony som en del av deras "The real"-serie. Med tanke på att den är en stor box utgiven i år så är priset jag betalade för den, 50 kronor på Ginzas årliga skivrea, rena chockpriset! Denna box innehåller bara hennes 70-talslåtar och har nästan 50 titlar fördelade på tre CD-skivor. Jag har då inte hunnit höra alla ännu utan ligger ännu på första CDn så jag har mycket kvar att njuta av. Men om man behöver en ordentlig introduktion till Carole Kings musik så är denna box utmärkt att börja med. Jag kan bara se en enda nackdel; låten "Tapestry" saknas. Det är lite svårt här att välja en låt från en trippel-CD-samling så jag tog mig friheten att välja "Will you love me tomorrow", egentligen från LPn "Tapestry", här i en liveversion från 1971.


Gene Krupa - The driving Gene Krupa (1954)

Jag ska säga här att originalutgåvan av den här skivan är från 1954, men detta är en återutgivning där årtal saknas. Originalet är utgivet på Clef Records, skapad av Norman Granz, och denna utgåva är utgiven på Verve, också skapad av Norman Granz, fast två år efter att den här skivan var först utgiven.
     Jag skrev för en massa år sen om en 78-varvsskiva med Gene Krupa och skrev då att jag har ett problem med honom och det är att han får spasmer och dunkar på rätt opassande och osynkat med trummorna i tid och otid i låtarna, men på dessa inspelningar så är han väldigt återhållsam ändå. För detta är riktigt fina jazzinspelningar från 50-talet med Krupas sextett och bara det är lite udda, Krupa med en egen swingsextett. Men det är riktigt bra musiker i sättningen också, Charlie Shavers, Bill Harris och Eddie "Lockjaw" Davis (mer om honom senare) i blåssektionen och Teddy Napoleon, Ray Brown och Krupa i kompet. Shavers, Harris och Davis spelar mycket bra ihop och det är väldigt laid back swing, vilket förstärks av det mer än åtta minuter långa sköna ballad-medleyt i början på andra sidan. Detta är en kanonplatta med jazz av finaste och ädlaste märke! Här väljer jag låten "Windy", ett bevis på blåsarnas lysande samspel.


Tom Petty And The Heartbreakers - Into the great wide open (1991)

Nyligen bortgångne Tom Petty gjorde 1989 en platta för första gången utan sitt Heartbreakers, men med ELOs Jeff Lynne vid
produktionsbordet. Plattan "Full moon fever" blev en stor succé och när Petty nu försöker med samma koncept en gång till så finns hela bandet med igen. Jag har aldrig varit ett stort fan av Jeff Lynne som producent efter ELO-tiden. Han har haft en förmåga att plocka upp dom gamla artisterna från förr och ge dom ett väldigt tung, åldrig och tråkig plastrockproduktion, likt Joe Cockers senare plattor eller Beatles tillfälliga comeback 1995. Eller varför inte Traveling Wilburys eller hans egen solokarriär i början av 90-talet.
     Men med Tom Petty lyckades han för en gångs skull göra precis allt rätt. Nu har han Petty med som medkompositör till låtarna vilket hjälper en stor del, men "Into the great wide open" är en lysande och skön rockplatta i lätt poppig inramning. Melodierna är snudd på lysande och jag har alltid varit svag för Pettys speciella sångröst. Dessutom är gitarrerna på plattan fantastiskt bra, både Pettys egen och de väldigt samspelta i bakgrunden. Tom Petty har jag alltid haft en stor respekt för och detta kan också vara bland det bästa som Jeff Lynne åstadkommit i sin studio, i alla fall på egen hand. Här väljer jag en låt som är barn av sin tid, den handlar om kalla krigets slut, "Two gunslingers", en riktigt snygg låt!


Eddie Davis - ... Uptown (1958)

Eddie Davis är alltså Eddie "Lockjaw" Davis som jag nämnde i Gene Krupa-texten ovan, en tenorsaxofonist som både flirtat med rocken ett tag under slutet av 40-talet början av 50-talet samt även spelat med flera av de största jazzlegenderna, Louis Armstrong, Count Basie. Roy Eldridge med flera, men ändå aldrig blivit en av de allra största namnen. Även här är utgivningsåret lite haltande eftersom detta också är en återutgåva av okänt senare datum.
     Men jag har haft ett flertal EP-skivor med "Lockjaw" Davis tidigare där han spelar med den lysande sättningen från 50-talet som innehöll hammondorgel. Som alla som följer denna blogg vet är jag ett stort fan av hammondorgel och därför har jag länge velat ha tag på en hel platta med denna grupp och äntligen hittat den! Organister här är Doc Bagby och Shirley Scott och på sida ett är det en kvartett medan sida två är trioinspelningar med Charlie Rice på trummor. Men detta är riktigt lysande. Man lyckas skapa något nytt med klassiska jazzlåtar som "Night and day" och även skapa spännande saker med rena bopstandards som "If i were a bell" och "All god's chillun got rhythm". Davis och organisterna spelar oerhört bra ihop och gör detta till en väldigt svänging och komplett
swingplatta från 50-talet! Nu finns det ingen låt från just den här plattan på Youtube, däremot finns en senare inspelning av "Night and day", dock med Shirley Scott vid orgeln istället som på plattan, Doc Bagby, så jag tog mig ändå friheten att välja den inspelningen i brist på annat.