Dom bästa fynden 2017

                             

Något försenad kommer här en sammanfattning av 2017 års skivsamlande i form av den traditionella listan över dom tio bästa fynden under året. 2017 har varit ett mycket spännande år där jag rest mer än någonsin och på så sätt besökt fler skivaffärer i andra städer. Dessutom har jag köpt fler skivor av dyrare karaktär än tidigare och inte bara förlitat mig på loppisskivorna på second hand-affärerna. Man kan säga att jag i år satsat lite mer på kvalitet än kvantitet än 2016 då det mer eller mindre regnade skivfynd. Men ändå har jag köpt enormt mycket skivor och det var jättesvårt att få ihop ett topp tio eftersom det fanns så otroligt många plattor jag ville ha här och som jag nu fick lämna utanför på en kollektiv elfteplats. Men det har till sist efter mycket stötande och blötande gott och här är mina tio bästa skivköp under 2017 (och flertalet av dessa har jag redan berört i olika artiklar under året):

10) David Bowie - Stage: Detta var kronjuvelen på Umeås skivmässa i oktober. Utgiven 1978 och inspelad i samband med Bowies världsturné Isolar II. Främst innehåller konserten låtar från plattorna "Station to station", "Low" och "Heroes", men några låtar från "Ziggy Stardust" finns också här. Med andra ord innehåller denna platta ett flertal av Bowies allra största 70-talssuccéer live på scen! Och med tanke på att priset på David Bowies skivor stigit i höjden sen hans bortgång så kändes det som en gudagåva att hitta detta dubbelalbum i riktigt bra skick för bara 60 kronor!




9) Soul Train Gang - Sound Train Gang: Soultrain var ett av USAs populäraste TV-program för soulmusik under dess existens från 70-talet och till 2006 och majoriteten av de programmen presenterades av djupröstade Don Cornelius. Programmen gick ut på att man spelade soullåtar och ett stort gäng dansare partajade på golvet, varpå man också hade gästartister i form av de största namnen i soulbranschen. Dansarna hade under flera år namnet "The Soul Train Gang", var på Cornelius bildade skivbolaget Soul Train Records (senare Solar Records) och med det skapade ett soulband betitlad The Soul Train Gang. Populariteten för TV-programmet lyckades dock inte smitta av sig på bandets två plattor, vilket är märkligt eftersom musiken är enligt mallen och det är så otroligt lysande! Detta andra album innehåller både smekande soulballader, enorm funkigt beat och väldigt bra och snyggt gjorda melodier. Faktum är att jag törs sticka ut hakan och säga att bland den enorma hög av soulplattor från 70-talet jag har köpt i år så är detta den allra bästa och snyggaste! Nu står första plattan högt på önskelistan!

8) Miles Davis - Porgy & Bess: Porgy & Bess av George Gershwin har gjorts i otaligt massa versioner, men det är framför allt en som jag letat länge efter. Jag hade turen och även hitta en version med Bernt Rosengren i år, men den jag framför allt velat ha är Miles Davis och Gil Evans version. Hade nån sagt till mig för drygt 15 år sen hade jag skakat på huvudet. Jag tyckte den verkade urtråkig och helt befriad från jazzens klassiska mönster. Men man blir äldre och visare och jag har sen ett bra tag tillbaka insett hur vacker detta mästerverk till musik är! Gil Evans orkestrala arrangemang är helt fantastiskt och både nytt, spännande och smeksamt avkopplande och Miles Davis lyckas på ett fenomenalt sätt finna sig till rätta där och lyfta upp detta till oanade höjder. Förvisso fick jag betala en hundring för denna nyutgåva men det var det värt!

7) Lee Morgan - The sidewinder: Att få ett VCLT (Vinyl Community Love Train) på Vinyl Community är en heder. En Community-medlem skickar skivor till en annan av ren gåva och oftast är det något som är helt oväntat och en riktigt glad överraskning som färdats från ena sidan av jorden till den andra. I juli fick jag ett paket från Paul i Texas, vars användarnamn är BarakaPDub. I den låg Carole Kings "Tapestry", en skiva med ett helt okänt amerikanskt synthband, Beacon, samt Lee Morgans klassiska "The sidewinder". Jag kunde ha tagit med alla tre skivorna här, men jag valde till sist efter viss huvudbry att placera denna jazzikon på listan. Jag är inget jättefan av hardbopjazz, men när Paul hade visat den här plattan på sin kanal ett flertal gånger så blev jag riktigt nyfiken. Detta verkar ju vara riktigt bra, man kanske skulle skaffa den! Sen kommer den skivan nerdimpandes i brevlådan. För förutom att skivan i sig var i en sån lysande kvalitet som fick mig att bokstavligen gapa, så var musiken överraskande fantastisk. Det är både fräckt, ösigt, skönt och samtidigt spännande! Man vet inte vart musiken ska vägen innan låten ska ta slut, man bara vet att det svänger och det lysande!

6) Tio svenska (nästan) jazz-CDs på en gång: I maj såg jag att det fanns en second hand-butik i Sundsvall jag inte ens hört talas om. Nytillkommen eller gammal, det hade jag ingen aning om utan jag bestämde mig för att ta mig dit. Väl där var det första jag stötte på två stora CD-hyllor med skivor och längst ner i en av dom fanns en stor mängd jazzplattor. Jag kunde inte tro det jag såg, jag bara vrakade och hittade sju CD-skivor med Lars Gullin, en med trumpetaren Rolf Billberg, en samlingsskiva med musik från Nalen samt den enda icke-svenska skivan, en skiva med danske saxofonisten Max Brüel. Då är det kul att vara skivsamlare! 50- och 60-talsjazz av finaste märke och i toppkvalitet för en väldigt billig penning. Kan det bli bättre?

5) Carole King - The real... Carole King: Det har blivit rekordmånga beställningar till Ginza i år, vilket är en av anledningarna till att det är väldigt mycket CD-skivor här på listan. En av dom som jag kände absolut att jag bara måste ha var den här trippel-CD-samlingen! Det har totalt varit ett fenomenalt år för köp av Carole King-plattor, men trots "Tapestry" och "Thoroughbread", som är fantastiska album, så är denna samling ändå kronjuvelen, givetvis främst på grund av innehållet, drygt 50 låtar med Carole King, bara från 70-talets plattor fördelade på tre skivor! Sony Music är det som gett ut denna box i år, vilket är en riktigt välgärning av dom. Den här boxen har mer eller mindre allt man behöver med henne om man vill upptäcka 70-talets kanske skönaste och bästa singer-song-writer!

4) Peter LeMarc - Den tunna tråden: Att jag skulle köpa Peter LeMarcs platta förr eller senare stod solklart när den kom förra året när den kom. Däremot var det lite överraskande att plattan redan såldes ut för 50-lapp på Ginza så det var bara att beställa den och åter ha en komplett samling! Detta är, enligt LeMarc själv, hans sista platta, eftersom han själv säger sig vara en albummänniska och inte vill släppa låtar bara på Spotify och dylikt. Tragiskt, men han går i så fall i mål med flaggan i topp, för detta är en väldigt snygg och tänkvärd platta. En platta som på ett djupt plan tar upp både livet och döden och hur vi lever livet. Melodierna är enormt snyggt gjorda och produktionen smälter lysande in i dom! Den blev inte årets bästa fynd, som föregångaren "En svag doft av skymning", men den är ändå en helt lysande platta som in i det sista visar Peter LeMarcs storhet!

3) Depeche Mode - Spirit: Tvåa bland "Årets bästa fynd" året efter, 2014, blev Depeche Modes platta "Delta machine", som var bandets då kanske tyngsta album hittills. När Depeche Mode nu släppte albumet "Spirit" så var det en mjukare ljudbild, en ljudbild som ibland nästan glider ut från synthmusiken och mot en traditionell popbild, men håller sig ändå på rätt sida. Däremot så är "Spirit" Depeche Modes kanske allvarligaste platta någonsin. Numera sjunger de mer än 50-åriga synthikonerna om den värld vi lever i och försöker måla upp vad vi kunde göra. Detta är kanske den mest politiska platta som bandet någonsin gjort, vilket kanske främst märks på första singeln "Where's the revolution", kanske den starkaste singeln som Depeche har gjort på länge. Men bandet känns ändå igen, Martin Gores lysande melodier, en skön träffsäker och vacker ljudbild och Dave Gahans evigt unga och kraftiga stämma! Allt finns där och samtidigt lyckas man göra oväntade saker, precis som det ska vara!

2) Jimmy Smith - Kind of Smith: Om det har varit ett riktigt bra Carole King-år så har det varit ett ännu starkare Jimmy Smith-år. Jag sa i en video på min Youtube-kanal i januari att jag trodde att jag skulle hitta mycket Jimmy Smith i år och jag kunde inte ana själv hur rätt jag skulle få. Hela sju plattor med hammondlegenden har jag hittat i år, detta efter att inte hittat en enda skiva 2016. Men starkast av alla plattorna var absolut den här boxen jag hittade på Ginza som hade exakt alla förutsättningar. Detta är en box med hela tio CD-skivor utgivet på ett skivbolag som heter "House of jazz". Men skivorna innehåller bara inspelningar från Smiths första egna år på 50-talet. Hela tio skivor med 50-talsjazz på orgel med världens kanske bästa organist, Jimmy Smith! Detta är en helt otroligt häftig samling som har exakt allt!


1) Chicago - Chicago Transit Authourity: Jag har redan skrivit om den blir årets skivfynd 2017 så det finns kanske risk för en del upprepning, men hur än jag vred och vände på listan så kom jag bara fram till en sak, trots allt skulle Chicago Transit Authourity vinna! Jag hade längtat efter den här skivan så otroligt länge, men alltid sett hur dyr den alltid har varit. På tok för dyr! Men när jag i maj var i Stockholm så dök jag in på Skivhögen nära vandrarhemmet vid Mosebacke och direkt gick jag fram till bokstaven C och Chicago hyllan. Och där, längst bak i högen fanns den, kostandes 100 kronor, vilket var en av de billigare priserna jag sett den för. Jag skulle slå till, pris eller inte, och en dröm gick i uppfyllelse. Och den levde upp till exakt alla förväntningar, med ett undantag! Den är inte perfekt utan den 7-minuter långa gitarrorgien "Free form guitar" kunde jag vara utan. Men den drar inte ner helhetsbetyget mer än att jag tycker att detta är årets bästa fynd. Resten av plattan är funkig, rockig, vacker och otroligt snygg! Deras version av "I'm a man" är ett gigantiskt mästerverk och "The whole world's watching" är starkt rekommenderbar, både för dess vackra skapelse och dess budskap! Årets bästa och skönaste köp bara måste bli Chicagos "Chicago Transit Authourity", nästa år 50 år gammal!

Som smakprov nedanför har jag valt givetvis något från årets platta. Jag vill minnas att jag länkade till en liveversion av "I'm a man" i texten om plattan i våras så därför så tycker jag att vi avnjuter originalet på plattan denna gång. Dessutom Peter LeMarcs "Något närmare än nära", som faktiskt har musikvideo, samt Miles Davis "It ain't necessarily so" från "Porgy & Bess".

Så, när jag nu har summerat 2017 är det bara att vandra vidare mot 2018... nästan, jag har ännu inte skrivit om "Månadens bästa fynd" för december, men den kommer, om än kraftigt försenad. Men likväl så ber jag att lite försenad få önska alla läsare en förhoppning om ett bra 2018 och... 
                    GOTT NYTT ÅR!