Dan Hylander & Raj Montana Band - Skuggor i skymningen

Dan Hylander & Raj Montana Band - Skuggor i skymningen
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Amalthea
B-sida: I hemlighet
Välkommen till avdelningen bortglömda saker du en gång hörde i svenska hits, som denna gång är blås. För på 80-talet för att understryka att det är en partylåt så hade svenska rockartister, som ändå ville framstå som lite svenska och givetvis sjunga på svenska, en rockröjare till låt och världens blås i bakgrunden. Den trenden mer eller mindre dog när 90-talet kom. Det underströk på nåt vis att nu är det röj och om du kommer och ser detta band på scen så får du samma röj och live som på skivan. Och jag älskar den typen av svensk rock eftersom det mycket riktigt får låten att framstå mycket mer levande på något sätt och samtidigt bara öser på och har en soultouch någonstans. 

Därför är den här låten med Dan Hylander och hans stjärnspäckade Raj Montana Band, som innehöll gräddan av svenska musiker och artister, som Towe Naess, Anne-Lie Rydé, Hasse Olsson, Clarence Öfwerman, Py Bäckman med flera, en av mina svenska 80-talsfavoriter. Ja, när den här låten kom var det egentligen en annan Dan Hylander-låt från samma platta, "...om änglar o sjakaler", som var min favorit, "Svart kaffe". Fråga mig inte varför, inte för att jag tycker den är dålig idag, naturligtvis är hela plattan kanon, men att gå så långt så att den är bättre än "Skuggor i skymningen" och vara en stor favorit var grovt att ta i.

Men när man säger svenskt 80-tal så tänker många på tonårsdisco, Style, Trance Dance, Lili & Sussie och givetvis är det också rätt, men "Skuggor i skymningen" är för mig lika mycket svensk 80-talsmusik ut i fingerspetsarna. Ett grymt skönt blås, sång på svenska, ett band som verkligen tar i och verkar gilla det som görs fast det är i studio, en låt som man någonstans längtar efter att få se live och ett skönt ös. Också en lite hemlighetsfull text om en kvinnas förberedelse inför sin livs kväll, med lite tveksamma funderingar om vad det kan innebära. Så därför belönas den här svenska klassikern med Dan Hylander & Raj Montana Band med en 11:e plats på min lista över bästa låtar 1984! Och självklart så har jag valt just ett liveklipp, förvisso utan blås just här, men med ett grymt ös, vilket märks på publiken, här från ANC-galan 1985. Titta och njut!

Kultstämplat: Håkan Thanger - Polarbjörnen

Håkan Thanger - Polarbjörnen
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Toniton
B-sida: I'm a polarbear
Egentligen känns det lite malplacerat att ha med den här låten under etiketten "Kultstämplat", eftersom den ju inte riktigt når kriterierna, alltså att det är så dåligt att man funderar hur man tänkte här, för "Polarbjörnen" är inte alls så usel. Mer än att man möjligen försöker göra reklam för husvagnar genom att skapa en låt som låter som om man hämtat den ur barnradion. Men låten känns kult likväl och om jag nu lägger den under den här etiketten så är det inte för att låten är dålig utan mer för att den är så pass udda och rolig.

För det här är ju egentligen en reklamlåt för husvagnsmärket Polar, även fast det inte framgår med neonskylt direkt. Man kan ju tro att det skulle finnas loggor, reklamslogans och annat käckt, men det enda som syns är en liten husvagn i djupsnö i bakgrunden på omslaget. Men låten i sig är en sån låt som det är varning på! Lyssna på den en gång och då har du den på hjärnan sen i en dryg vecka. Jag gissar att det enda som hindrade att den blev 1976 års Svensktoppshit var att den är en reklamlåt. 

Håkan Thanger var en musiker och kompositör som var ganska mycket överallt under 60- och 70-talet, allt från basist i Hasse Å Tages "Glaset i örat" och rockmusiker i gruppen Vildkaktus till medlem i Gals & Pals och Country Four, den sista tillsammans med möjligen den enda som kunde överträffa Thanger i basröst, Pierre Isaksson. En av hans största succéer var för övrigt som kompositör till dennes basröstsklassiker "Då går jag ner i källaren". Jo, också skrev han "Fender 62" till Shanes i Melodifestivalen 1982.

Den här låten är en lunkande lite barnslig låt där han sjunger med grov basröst:
"Jag är polarbjörn, jag. Å jag är så glad!
Spelar ingen roll vad det är för en dag!"
Och jag gissar att många gick och nynnade på denna låt under 1976 och därigenom blev lockade att köpa husvagnar i stora mängder. För låten som sagt sätter sig, men den är en glad låt som man gärna nynnar på, oavsett om man kan komma ner i Håkan Thangers djupa röstregioner eller inte. Men erkänn att ni försöker. För utan basrösten hade nog låten ändå varit rätt ointressant, men med en djup bas så sticker låten ut på ett alldeles speciellt sätt och gör den till den kultlåt som den är. Sen kan jag tycka också att låten är ännu coolare på engelska (B-sidan), om än inte alls lika lättnynnad och barnslig. 

George Michael - Careless whispers

George Michael - Careless whispers
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Epic Records
B-sida: Careless whisper (Instrumental)

Detta är nog den låt dom flesta tänker på när man nämner året 1984. Den ikoniska tryckaren som så många par har dansat tätt tillsammans till under 80-talet och den låt som kanske främst gett saxofonen ett ansikte inom popmusiken. För den som undrar så är det den engelske jazzmusikern Steve Gregory som spelar den välbekanta saxofonriffet. 

Den här låten gavs ut i Europa som en sololåt från George Michael och i USA som "Wham! featuring George Michael". Dock är låten en av få Wham!-låtar som både Michael och Andrew Ridgeley skrivit ihop, och det redan 1981. Ridgeley blev väl sådär glad över att George skulle få all uppmärksamhet för låten, men låten blev en världshit och plöjde väg för George Michaels senare solokarriär.

Den här låten har jag dock placerat som nummer 12 på min lista över 1984 års bästa låtar och man kan fråga sig om den ändå inte är gravt sönderspelad. Något överdrivet spelad, kanske ja, sönderspelad, nej. Den här låten kan jag lyssna på än för den har en sån skön och vacker, och samtidigt lite vemodig, stämning i sig. En text, skriven ur George Michaels egen uppväxt, fylld med skuld, skam och längtan. Jag tycker absolut att den håller än och är väl värd en hög placering på listan över 1984 års bästa låtar. Efter "Too funky" kanske bland det bästa Michaels gjorde i karriären!

Blue Barron And His Orchestra - The Radio Years no. 17 1938/1941

Blue Barron And His Orchestra - The Radio Years no. 17 1938/1941
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: London Records
Betyg: 3/5
En lektion i en av nackdelarna i skivsamlande, många skivor kommer att bli liggande ett tag innan ni hinner lyssna på dom. Den här har legat i hyllan och väntat sen min Stockholmsresa 2012, men nu kändes det rätt att ta fram den. I researtikeln då skrev jag om att jag hittade ett stort gäng skivor med tidig jazz av främst engelsk modell på Emmaus på Södermalm, vilket ännu är ett kul skivköpsminne för mig. Nu är Blue Barron amerikan, men stilen kan sägas låter mer som engelsk tidig jazz. 

Den blå baronen, Blue Barron, föddes Harry Friedman och är ett väldigt bortglömt namn i jazzkretsar idag, trots att han faktiskt finns med på Hollywood Walk Of Fame, och det kan finnas en viss anledning. För det lite charmiga med den här skivan är att musiken för sin tid låter extremt otrendig. Inspelningarna här är gjorda mellan 1938 till 1941. 1938 spelade de flesta storband swingjazz och Count Basie och Benny Goodman var kungar. 1941 började bebopen komma allt mer och Charlie Parker och Dizzy Gillespie försökte mota bort storbanden med en friare jazz. Men likväl så envisades Blue Barron att spela en sorts söt 20- och tidig 30-talsjazz som med inspelningsårens mått får ses som rätt daterad, jag tror till och med svenska storband lät modernare då, men Blue Barron hade ändå sin lilla fasta publik hemma i USA. Det är inte utrymme för mycket solon alls här och av namnen i orkestern så känner jag inte igen en enda. Däremot så är det kul att höra en text på "Ida, sweet as apple cider" och att Family Fours låt "Mari Helena" (här i original "Maria Elena") är långt äldre än 60-talet, vilket jag faktiskt inte visste. 

Men likväl är detta riktigt kul och charmigt udda på nåt vis. Inte något jätteösigt eller jazz jag sätter på varje dag, trots allt så var musiken från den tid som detta var aktuellt, alltså 20- och tidiga 30-talet, något mer äkta, men skivan blir kvar just för att den är intressant, ofarlig och småtrevlig. Också är det ju lite nostalgi från ett kul köptillfälle i Stockholm...

Scritti Politti - Absolute

Scritti Politti - Absolute
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Virgin Records
B-sida: Absolute - version
Jag fortsätter att beta av diverse singlar från min lista över 1984-års bästa låtar som jag visade för några veckor sen. Det har snart gått bra precis ett decennium jag skrev om en av världens skönaste och bästa plattor (jo, den är ju på min lista över dom bästa albumen någonsin), Scritti Polittis "Cupid & Psyche '85". Det är ju självklart att något från den plattan också är med på listan över 1984 års bästa låtar någonsin och varför inte "Absolute" (som nummer 13), som jag nog kan se som den bästa låten (av många) som dom gjorde.

"Absolute" är en låt med kontraster, Green Garthsides ljusa väna röst samt en orgie i sköna synthmattor, starka trummor och en discofierad rytmkaskad utan dess like. Arif Mardin är förstås mannen bakom detta ljud och här är han verkligen i sitt esse! Jag kan erkänna, refrängen är kanske inte den allra starkaste, men utöver det är det för mig en gåta varför den här inte blev den gigantiska 1984-hit som den förtjänade. Nu blev det en 17:e plats på englandslistan och en en-veckas sejour på 19:e plats på Tracks. Ibland är tyvärr inte musikvärlden rättvisare än så. Men hos mig har den ändå alltid haft en plats i mitt hjärta sen jag hörde den första gången och är klart en av 1984 års bästa låtar!

Nytt i samlingen - April 2020

Brett Anderson - Slow attack
Utgivningsår: 2009
Skivbolag: BA Songs/earMusic
Betyg: 4/5

Brett Andersons tredje soloplatta är ingen platta för dom som gillade dom lättillgängliga glada britpophitsen han gjorde med Suede. Det gjorde/gör jag enormt mycket, men det hindrar inte att jag ändå öppnar mina öron för Bretts nya karriär som soloartist. För detta är en vacker platta som målar bilder på ett helt annat sätt. När Suede slog igenom 1993 så hade jag grymt svårt för Brett Andersons röst som jag då tyckte var gnällig. Det ändrades snart ju mer Suedefan jag blev och här tycker jag att han sjunger nästan bättre än någonsin, skörare och naknare. 

"Slow attack" har gjorts i samarbete med Leo Abrahams och är väldigt soft och vacker, ibland bara med Brett och ett piano, men med melodier som är spännande och som man vill följa vart dom tar vägen. Och visst kan man på vissa ställen skönja en liten krydda av Suedes ballader i en del låtar, men annars är detta en för mig överraskande bra platta! Lyssna på spänningen i "The hunted" eller den snygga "Julian's eyes". Detta är snyggt gjort, naket och vackert, fjärran från Suede, men något oväntat helt nytt och bra från Brett Anderson, åtminstone för mig som inte hört någon av hans tidigare soloverk. Plattan blir klart kvar!



Heaven 17 - Temptation
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Virgin Records
B-sida: We live so fast

Ja, jag vet att jag skrev om Heaven 17s "Sunset now" för lite mindre än två veckor sen, men vadå, det är ju ett bra band och när jag äntligen har upptäckt det så kändes det rätt att skriva om den här singeln också när den nu är nyköpt. "Temptation" är en låt som på ett spännande sätt blandar 80-talets new wave-synth med funkigare tongångar och faktiskt stråkar (signerad John Wesley Barkers 60-mannaorkester). Och Carol Kenyon gästmedverkade på sång. Hon har nämnts en gång tidigare på bloggen, fast det var hela 11 år sen, som gästsångerska på Paul Hardcastles lysande låt "Don't waste my time" från hans debut (och mitt första egna köpta album någonsin) 1985.

"Temptation" är oförutsägbar och man vet inte riktigt vart den ska ta vägen utan det är spännande att följa låten till slut. Låten kom till efter att Martyn Ware hade vaknat en morgon och insett att han aldrig hade skrivit en låt om sex och att det vore på tiden, eller i alla fall i detta fall, sexuella spänningar mellan två personer. Som sagt, en låt som det tog mig lång tid att gilla låten, men den är faktiskt riktigt snygg och bra gjord! Och nej, det är inte Carol Kenyon i videon utan en look-a-like. Kenyon hamnade i konflikt om betalningen för sin medverkan i videon och ersattes, men eftersom hon även var med på två efterföljande Heaven 17-plattor så kan inte det varit någon större dispyt.



Bob Seger & The Silver Bullit Band - Like a rock
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Capitol Records
Betyg: 3/5

Bob Seger har följt mig sen gymnasiet, trots att jag köpte min första platta med honom först 2015 i Stockholm. Jag nämnde då om en ballad på plattan "Stranger in town" från 1978 som hette "The famous final scene" och som jag lyssnade ofta på i tonåren och som jag gillade skarpt. Numera har jag upptäckt Bob Seger mer på riktigt och gillar hans sköna rock.

Den här är kanske inte hans starkaste platta dock. Det är inte ofta jag väljer äldre verk före 80-talsditon från artister som varit verksam i flera decennier. Jag ska inte säga att "Like a rock" är dålig, den är helt OK amerikansk lättsam radiorock, men om man jämför med nyss nämnda "Stranger in town" till exempel så saknar den här något som griper tag i en och melodier som engagerar. Ibland låter han bara Bruce Springsteen light och ibland saknar man bara ett tryck i låtarna. Jämför man med till exempel hans mest kända låt i modernare tid, "Shake down" från "Snuten i Hollywood 2"-soundtracket ett år senare, så är den förvisso med Bob Seger i synthland, men det är oändligt mer tryck i den låten.

Men som sagt, "Like a rock" är inte dålig för det. Det är ändå bra gjort, det finns riktigt bra låtar här och är en trivsam och skön platta att lyssna på. Låten "The ring" är en av höjdpunkterna liksom "Tightrope". Så för nu blir skivan kvar, vad som hände i framtida rensningar återstår att se, men det är ändå en klart godkänd platta, men utan det där lilla extra som kryddar anrättningen. 



Kenny Thomas - Best of you
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Chrysalis Records
B-sida: De grooveski

Dagens fråga: Är det någon som minns engelske soulartisten Kenny Thomas? Om ja, grattis, om nej, jag är inte förvånad eftersom han aldrig kom in på någon trackslista eller dylikt, men ändå spelades så pass mycket i svensk radio att han lyckades att nästan ta sig upp på top 20 på försäljningslistan med låten "Thinking about your love". I hemlandet gick det mycket bättre med en fjärdeplats. Just den låten är en lysande saligt bortglömd soulklassiker från 90-talet! 

Nu är inte detta den större hiten utan uppföljaren "Best of you", som låter inte långt från "Thinking about your love", men ändå tillräckligt för att den ska kännas som "nästan lika bra, men inte riktigt". Det är ett riktigt bra groove och sound signerad de forna Dead Or Alive-medlemmarna Tim Lever och Mike Percy. Däremot är melodin lite mer lallig och inte lika svalkande som sköna "Thinking about your love". Men detta är ändå en liten soulpärla som är värd att lyftas fram för det är ändå charmig och snygg engelsk soul! Jo, också var det det här ytterst tveksamma med att Kenny Thomas numera är ny sångare i det legendariska fantastiska 80-talsbandet Living In A Box. Det är ju i ärlighetens namn INGEN, framför allt inte Kenny Thomas pojkbandsröst, som kan ersätta Richard Darbyshire i klassiker som "Living in a box", "Gatecrashing" och "Blow the house down"!

Johnny Hodges - Jazz Spectrum vol. 10

Johnny Hodges - Jazz Spectrum vol. 10
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Metro Rercords
Betyg: 4/5
Jag har tidigare nämnt flera mindre och bortglömda skivbolag inom jazzgenren som likväl har givit ut höjdarplattor och till den skaran vill jag nu också nämna MGMs dotterbolag Metro Records, som ofta gav ut återutgåvor från Verve. Det man hittar överlägset mest är bolagets serie kallad "Jazz Spectrum". Jag ska inte hylla allt som getts ut i Jazz Spectrum-serien, det är lite beroende på vilken musiker och vad man vill ha med denne. Utgåvorna är allt som oftast 50-talsinspelningar och, som sagt, finns säkerligen också på Verves skivor. Vi snackar trots allt om ett lågbudgetbolag här som plockar det bästa och omslagen ser rätt lågbudget ut också.

Men det finns samtidigt väldigt många bra skivor i denna serie med inspelningar som är kanonbra så man ska ändå inte rädas att köpa skivor av detta märke, i alla fall i väntan till dess att man hittar originalalbumen. Dom jag har, förutom den här, är med Wes Montgomery och Jimmy Smith och båda dom är verkligen rekommenderbara. Den här tionde volymen med Johnny Hodges, Duke Ellingtons hovsaxofonist, får jag ändå räkna som den bästa av dom jag har. Inspelningarna här är daterade mellan 1951 och 1957 och innehåller diverse Ellington-musiker, minus The Duke själv som inte medverkar på något spår. Men Lawrence Brown, Quentin Jackson och Billy Strayhorn finns här, i de flesta fall i septett eller oktett-sättningar, samt på ett spår nästan hela Ellingtonbandet utom Duke. Men så heter ett av spåren också "Waiting for the Duke". 

Och när Duke inte är närvarande så passar hans mannar på att köra så det ryker. Av den Ellingtonska sentimentaliteten och hans stora klassiker finns inte ett spår utan från början till slut är detta en en vild karusell med enormt skickligt spelande och kanonbra riv och rytm! Blåset är en riktig höjdare och man sitter och önskar att man hade fått se detta band live! Lyssna framför allt på det längre stycket "Scufflin'"! Detta är jazz när den är som allra bäst. Det blåser så det fladdrar och det är svårt att inte fascineras av det spela man hör på denna platta. Så det blir intressant att kolla upp dom andra utgåvorna i denna serie Metro Records "Jazz Spectrum". Dom kanske inte ser så mycket ut på ytan, men innehållet verkar vara helt kanon!