Krönika: Hitlistornas uppgång och fall!

Jag vet att jag har berört detta någon gång förut, men jag vill ändå ta upp detta med topplistor. En gång i tiden var rangordnade musiklistor en gigantisk del av mitt liv, oavsett om det hette Trackslistan, Svensktoppen, svenska försäljningslistan, Englandslistan, USA-listan eller egna jag gjorde. Trackslistan var ju en av mina entréer in i musikens värld och jag fascinerades då av den sport och spänning som fanns av grejen att få veta hur hitsen och ens favoritlåtar skulle klara sig bland andra låtar och hur man fick följa ens favoritartisters uppgång och eventuella fall. Ofta var inte den låten med ens favorit som blev störst heller den bästa utan man blev lite putt över hur den där riktigt bra mindre hiten aldrig fick en chans i toppen. till skillnad mot den gravt sönderspelade jättehiten man hade tröttnat på. 
     Och på 80-talet, då Sverige var i det närmaste svältfödd på ställen för aktuell popmusik i medierna, så var detta bland det viktigaste som fanns även för skivbolag och artister. Fanns man på listan så spelades man och man såldes, sen var karusellen i gång. Sen släpptes en platta som recenserades i medierna och väntan återstod om artisten var en one-hit-wonder eller om det fanns något där. Det var en spännande sak att följa, även om man blev lite less på allsköns musiktrender som även styrde allt. Men hitlistor och dess karusell var ändå något kul och spännande under 80- och 90-talet. Inte minst så lärde man sig mycket nytt inom musiken och insöp mycket nya toner, både sånt som fick en att springa ner till skivaffären och köpa skivan/singeln och sånt man inte alls egentligen ville höra mer. Visst, det var mycket kommersiellt, men en tävling som man inte kunde låta bli.

Men det var då. Steg för steg så trappade jag ner på listorna ju närmare 00-talet vi kom, eftersom musiken blev allt sämre och långt ifrån min smak. Och just det ska jag inte älta så mycket om, smaker och trender må komma och gå. Även om den mest sålda musiken idag ligger långt ifrån min smak så ä

Bilder från billboard.com/charts

r det inte musikstilar och vad som är bra musik eller inte det här ska handla om. Dom artister som jag nämner är inte något jag vill se i min skivsamling, men det är inte dom detta gäller. Det kunde ha varit vilka artister som helst i praktiken. Det allt gäller är hur hitlistorna idag har gått från något som för mig var viktigt till att bli ett stort skämt! För något måste ju vara snedvridet när Taylor Swift för två veckor sen kunde lägga beslag på alla tio platser på den amerikanska hitlista med låtarna från sin senaste platta. OK, det kanske var en unik händelse då, men det tar två veckor innan rapparen Drake gör om nästan samma bravad, så när som på första platsen som ännu innehas av Taylor Swift. Det får i alla fall mig att fundera; klarar folk bara av att lyssna på en artist per vecka numera, när en artist per vecka kan ta över hela toppen? Jag ställde samma för för ungefär 10 år sen, då Veronica Maggio hade sex av sina låtar från sin då aktuella platta bland dom 20 översta på svenska försäljningslistan, vilket idag får ses som tämligen lugnt. Sen dess har vi i Sverige gudskelov varit något så när förskonade vad gäller sånt. 
     Men här i Sverige har vi tydligen andra problem, eftersom hela våren så har försäljningslistan befolkats av samma låtar i ett halvårs tid. Tittade man bland dom tio mest sålda så var det mer än hälften av låtarna som hade legat både 25 och 30 veckor. 

Givetvis har detta mycket att göra med hur vi konsumerar musik numera. På 80- och 90-talet släpptes max 3-4 singlar per album och en normal skivköpare köpte förstås ett ex av sin singel och på så sätt fick man en rättvis koll på vad som såldes och vad befolkningen lyssnade på. Det hade, som allt annat, sina nackdelar också, som att medierna påverkade med antal spelningar vad som såldes och skivbolagen med vad som skulle bli singel från plattan.
     Numera är det hur många gånger man har streamat låten på Spotify och liknande tjänster, alternativt om man köper/hyr låten på Itunes och dylikt, som gäller och då är det förstås fritt att konsumera vilken låt man från plattan. Och visst, det lyfter onekligen fram fler låtar än den av skivbolaget valda singeln,

om man nu vill höra andra låtar om och om igen. Men samtidigt så blir fenomenet hitlistor, som i praktiken lite hamnade i koma redan när Tracks lades ner, något som känns allt mer patetiskt. För hur spännande blir en lista när en och samma artist kan lägga beslag på samtliga placeringar i toppen med alla låtarna från sin platta. Det säger ju i praktiken inget om totalt vilka artister folket gillar numera. När man handlade skivor så köpte man något man gillade så mycket att man offrade sina slantar och man fick se hur många som gjort just det. Numera så behöver det ju inte vara ett aktivt val av en favoritartist utan kan egentligen bara vara att man utforskar en artists låtar när man ändå har Spotify-konto, eller strölyssnar en playlist medan man diskar eller spelar spel. Själva sportdelen och det spännande med listor är ju mer eller mindre helt borta numera. Man kan ju då säga att det var typ likadant förr när typ The Beatles hade hur många låtar som helst på listorna, men där gjorde man ju något fysiskt aktivt i alla fall när man bemödade sig att gå till en affär och köpa skivorna. Numera sitter man lugnt och trycker på knappen på en låt med en artist på Spotify, och en till och en till. Det framgick klart och tydligt, The Beatles var bandet många ville köpa skivor och musik från.
     Det är förmodligen jag som är reaktionär och har svårt att anpassa mig till den nya tiden, men jag saknar spänningen från förr med hitlistorna, då man kunde följa hur en artist tävlade med en annan artist med sina respektive låtar om vem som hade den bästa, eller i alla fall starkaste låten. Numera bryr ingen sig utan klickar på datorn för en låt man lyssnar på en gång för stunden och av någon anledning vill diverse företag veta vad man klickat på. Nu blev det Taylor Swift och Drakes samtliga låtar på sin platta. Ingen ska få mig att tro på att dessa tvås alla låtar är det bästa folk egentligen gillat allra mest detta år. Hitlistorna är numera alltså tyvärr ett skämt ingen tar eller bör ta på allvar. RIP hitlistan!