Nytt i samlingen - November 2022

Rebel Heels - One by one by one
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Atlantic
Betyg: 3/5

Sällan har det varit så svårt att välja vad jag ska göra med en platta i gallringstider. Amerikanska Rebel Heels är ännu ett sånt där obskyrt band som gjorde en enda platta, en platta som floppade, och sen la dom av direkt. Jag hade aldrig hört talas om dom och främsta anledningen till köpet var att Rupert Hine hade producerat den här plattan. I övrigt så är bandet centrerat kring sångerskan och multiinstrumentalisten Liz Larin, som har en helt OK röst, men inget som sticker ut nåt nämnvärt mot andra amerikanska sångerskor runt denna tid. 

Och det är främst det som lite är plattans problem. Rupert Hines medverkan är rätt svag och det känns inte som någon av hans allra starkaste produktioner och någon låt av hitkaliber finns inte alls. Ändå är detta en rätt normal radiopop för 1988 så det borde ha funnits låtar som lite mer fångar. Nu låter detta som att detta är jättedåligt och ointressant, men det är det inte. Trots allt är det helt OK och trevlig platta som gör vad den ska för en poprock-skiva från den här 80-talseran. Men jag hade kanske velat ha lite mer tyngd och färg på det hela, inte minst eftersom det är Rupert Hine som gjort soundet. Men det som vi får är ändå OK och det finns riktigt bra låtar här så för nu bli plattan kvar. Hur det blir vid framtida gallringar blir dock en fråga för då...



Miles Davis - Volume 2
Utgivningsår: 2001
Skivbolag: Blue Note
Betyg: 4/5

Lite Miles Davis nu kanske och en platta inspelad åren 1953-54 och återutgiven på denna CD 2001. Musikerna här är förutom Miles, J.J. Johnsson trombon, Jimmy Heath, tenorsaxofon, Gil Coggins, piano, Percy Heath, bas och Art Blakey, trummor. Inspelningen finns faktiskt omtalad i Miles biografi där han beskriver att han och Jimmy Heath innan inspelningen var tvungna och försöka hitta ett sätt att köpa heroin av pianisten Elmo Hope, som bodde längre ner på samma gata som studion. Art Blakey var hög på droger redan innan. Situationen för dom andra musikerna förtäljer inte historien, men det var alltså en rätt drogfylld session detta, vilket dock inte märks på resultatet.

Det är en väldigt cool och relaxad stämning och ett riktigt bra flyt! Här finns ett antal välbekanta Miles Davos inspelningar, som Jimmy Heaths komposition "C.T.A" och J.J. Johnsons "Enigma". Blåsarna Davis, Johnson och Heath spelar kanonbra ihop och det är riktigt bra jazzkänsla här. Jag har alltid tyckt att Miles bästa stunder var just runt denna tid på 50-talet, innan han började experimentera till höger och vänster, där en del av det var riktigt bra, men mot slutet skulle leda till free- och avant garde-jazz och till sist covers på 80-talsklassiker. Men här är det bop av bästa märke med bra samspel och skönt sväng, även om det tyvärr var lite skakigt i studion för vissa av musikerna. Skivan blir klart kvar i samlingen!



Cyan - Mama, papa
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: RCA
B-sida: Under one flag

Jag har även denna månad lyckats få ett några singlar gratis och passade förstås på att utforska gränserna. Cyan är ett band som jag aldrig tidigare hade hört talas om. Dom är ett gäng engelsmän som jobbade med musik i Italien och hade en väldigt kort karriär på bara två plattor. Den här låten befann dock sig ett par veckor på Tio i Topp så helt okänd är den inte för massan. 

Men bra var det inte. Här snackar vi glad halleluja-pop med handklapp av modellen Les Humphreys Singers eller Middle Of The Road, fast ännu sämre. Orden "Mama" och "Papa", som syftar på ett vädjande till vardera förälder att få dejta deras dotter, är satt på repeat så många gånger att morsan och farsan troligen flytt i panik med flickan. Det är trist och ointressant producerat och melodin är fruktansvärt tröttsam och enformig. Nej, detta blir inte kvar i samlingen!



The Dramatics - The dramatic jackpot
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: ABC Records
Betyg: 4/5

Det har gått snart 5 1/2 år sen The Dramatics förkom på bloggen senast, då 2017 med 1979 års platta "10 1/2". Den här är gjord fyra år tidigare då bandet precis kommit till ABC Records och där skapat denna deras femte platta. Produktionstakten var det inget fel på, för mellan 1974-76 så lyckades bandet spotta ur sig hela fem plattor och av dom får denna räknas som den klart mest framgångsrika.

Och om man jämför med ovan nämnda 1979-platta, som inte var dålig alls, men kanske inte stack ut på nåt vis, så är detta klart starkare. Det hörs att bandet lyssnat in sig på Curtis Mayfield i soundet, med samma svalkande laid back-funk som han på flera ställen, och det är verkligen inte fel! Här finns också ett par riktigt bra ballader, som "Trying to get over losing you" och "I cried all the way home". Plattans svagaste kort enligt mig är också, ironiskt nog, också den största listhiten, den nya versionen av Billy Pauls "Me and Mrs Jones", som känns rätt onödig och ointressant i jämförelse med det lysande originalet. Men totalt sett är detta en riktigt bra och skönt svalkande soulupplevelse som flirtar med Curtis Mayfield, men som också samtidigt vågar stå på egna ben. Plattan blir klart kvar i samlingen!



Atlanta Rhythm Section - Spooky
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Polydor
B-sida: It's only music

Mer 70-tal, fast nu mer åt AOR-hållet i form av Rodney Justo och hans Atlanta Rhythm Section, ett band som jag på intet sätt har något emot, men inte lyckats hitta mer än en platta med ("Champagne jam" från 1978). ARS, som dom också kallas, är svalt soulrockiga och påminner stundtals lite om Sniff N' The Tears, ett av mina favoritband från denna tid. 

I original är detta en instrumental låt gjord av saxofonisten Mike Shapiro 1967, men kanske mest känd genom gruppen Classics VI samma år, då med text. ARS har lyckats göra en riktigt snygg och laid back version, som kanske saknar en vettig refräng, men som gör i alla fall mig väldigt intresserad av bandets platta "Underdog", som låten finns på. Detta är en riktigt skön och relax låt och även B-sidan "It's only music" är också klart lyssningsvärd. Singeln blir klart kvar i samlingen.